Teater

Under en del av högstadiet och gymnasiet fick jag för mig att jag skulle bli skådespelare. Mathias ”Mel Gibson” Clenow, kanske? Min mamma och min pappa lät mig hållas, men jag kan föreställa mig vad de egentligen tänkte. En skådespelare tjänar inget och har ett elände med att få tag på ett jobb. Även om man skulle tillhöra eliten i Sverige så är varje jobb tidsbundet, och det rör sig kanske bara om ett halvår eller ett år i taget. Jag hade redan lagt ner planerna när jag vid 18-års ålder uppmärksammade en tidningsartikel om att någon skulle sätta upp en ungdomsteater. Inträdesprovet bestod i att försöka reda ut ett ”missförstånd” tillsammans med någon annan som också sökte in. Tanken var att jag skulle tro att jag var hos doktorn, medan min motspelare var tandläkare, eller något i den vägen. Jag misslyckades fullständigt, för intelligens har aldrig varit den främsta av mina egenskaper, och var oerhört förvånad när man efter en tid ringde och erbjöd mig att delta i den stora teateruppsättningen. Troligen ville man ha en kille i min ålder, men hade ingen annan att välja på, det är min gissning. Jag blev dock bättre och bättre under övningarna, och fick till slut en av huvudrollerna, gangsterbossen Dandy Dan. Dessutom spelade jag boxningscoachen Cagey Joe (jag är ju EXTREMT muskulös…) och den korkade polisassistenten Smolsky (kommentarer överflödiga?). Teaterkomedin hette Bugsy Malone, och handlade om två rivaliserande gangstergäng i 40-talets USA. Alla skådespelarna var ungdomar eller barn, och jag var äldst. Inga vapen hade kulor, utan istället grädde som frustades ut i slutet av pjäsen vid det avslutande gangsterkriget.

 

I Karlsborg spelade vi inför en pluton militärer. Jag förstod inte då hur vårt uppträdande kunde vara så populärt just där, men i efterhand har jag förstått de positiva tillropen inför våra unga skådespelerskor.

 

För andra gången i historien fick jag sjunga inför publik: “Jaså, du vill börja boxas, uppe i en ring. Är du stadig som en ångvält, har din höger sting?” Har jag väl lärt mig en text sitter den, trots att detta var över 20 år sedan. Det förvånar mig idag att jag hade modet att sjunga solo på en teaterscen. Vi spelade vår musikal i Skara, Falköping, Skövde, Mariestad och ett par ställen till som jag har glömt. I Mariestad gjorde vi ett så kallad kulturframträdande. Det var nämligen fler på scenen än i publiken. Denna korta karriär avslutades efter något år, men det var ett roligt och givande år. Jag är fortfarande fullt villig att skriva autografer om någon skulle minnas mig från mina glansdagar.

 

“Du var med i den där musikalen om gangsterna i Chicago. Då kommer jag ihåg. att Din moder berättade för mig, om att Du skulle kyssa, under spelningen en flicka, men Du vägrade. Det löste sig ändå. Jag tror att det var först under högskoletiden Du var med i  Bellmankören. Du har ju varit mycket med i olika sammanhang, när det gäller sång o musik. Du har glatt oss alla med Din begåvning på såväl det ena som det andra.För att inte tala om teknikbegåvningen också! Din mormor har glädje varenda dag med datorn, p g a Din kunnighet.

Ulla B”