Sport
Fotboll
Jag tjatade på min far för att äntligen få börja i en fotbollsklubb, men det tog ett tag innan jag fick göra det. Jag visste ju att jag var en blivande världsspelare. Med facit på hand var det helt rätt att låta mig vänta tills jag fyllde sju, alltså 1980. Risken är stor att jag hade tröttnat och framför allt åkt på däng när jag var yngre än de andra, men så blev det aldrig. Jag minns när jag stod utanför planen för att gå in till första träningen, men det är allt. Det skulle bli nio år som fotbollsspelare, och det var underbara år. Fotbollslaget, IFK Falköping till den största delen, var som lag inte så vansinnigt bra. När man är liten är sådant svårt att förstå, och jag kunde aldrig riktigt förlika mig med tanken att vi sällan vann något, trots alla serier, turneringar och cuper. 
Jag var bra. Senare insåg jag att jag bara var bra om man jämförde lagmedlemmarna med varandra, inte om man jämförde med andra lag. Var jag bäst i IFK? Mycket tveksamt, men jag tillhörde de bästa, det gjorde jag. I min åldersgrupp, alltså. Jag var med på västgötaläger, och trodde som alla andra trodde om sig själva att det skulle bli fortsättning på lägret eftersom man var så bra. Hehe! Så blev det inte för min del, men kul var det.
Eftersom det fanns något som hette ”bästa tvåan” (”trean”, ”fyran” etc.) spelade vi turneringen som klasslag varje år. Vi vann flera av dessa år, och vi tog också en andraplats. Jag blev hissad efter en turnering, och märkligt nog minns jag detta eftersom Peter A fick min fotbollssko rakt över näsan när jag dök ner mot marken. Förlåt, Peter, men jag kunde inget göra. Dessutom var detta det år när vi ”bara” tog en andraplats, men klasskamraterna var tydligen glada ändå. Så här tidigt i min fotbollskarriär var jag en given anfallare och gjorde många mål. Något år efter dessa mästerskap slutade målen att ramla in från min sko, och istället blev jag lustigt nog mittback. Det passade mig bra, det med.
På den tiden hade Falköping fyra olika klubbar, nämligen FAIK, FBK och Rapid, förutom IFK, och vi var bittra konkurrenter. Rapid hade ingen ungdomsverksamhet såvitt jag kan minnas, men minne är ju inget jag kan stoltsera med. En av de kommande bästa vännerna, Peter M, spelade i FAIK, och var riktigt, riktigt 
bra. Det tog många år innan jag insåg att han inte heller var tillräckligt bra för att bli proffs, men han hamnade i alla fall i IFK:s A-lag som spelade division tre som bäst. Vi umgicks mycket på fritiden, och jag hade aldrig nått upp till min nivå om jag inte hade tränat med honom. Samtidigt som jag gick över till FAIK gick Peter över till IFK, men något av de sista åren som fotbollsspelare fick vi ett år ihop, och det var väldigt roligt. Samtidigt som jag började gymnasiet slutade jag att spela fotboll, med hänvisning till att studierna krävde det, men jag var egentligen trött på fotboll.
Som 15-åring (på ett ungefär) blev jag och några till utvalda till det så kallade Västgötalaget, som skulle innehålla de bästa spelarna från varje klubb i länet. Dessvärre gick jag inte vidare därifrån, men roligt var det ändå!
I tredje året på gymnasiet gjorde jag ett comeback-år i världslaget Folkabo, men jag hade tappat för mycket under uppehållet. Jag spelade B-lagsfotboll och var skapligt nöjd med det, men var med ett par matcher med A-laget. Folkabos A-lag vann division 6 det året, helt utan min förtjänst, men jag gjorde ändå 9-0-målet som slutkörd och förvirrad mittfältare i sista matchen för A-laget. Därefter slutade jag för gott i klubblaget. Innan avslutningen, som 18-åring, fick jag äntligen chansen att spela Oden cup. Jag spelade då i Folkabo, och det stora dilemmat var att endast två av oss hade maxåldern 18 år inne. Om man är 25 istället för 27 spelar det ingen roll alls, men i tidiga åldrar spelar det väldigt stor roll. Vi kan snabbt lätta på spänningen och konstatera att Folkabo förlorade samtliga matcher, men med bara två 18-åringen, ingen 17-åring, och övriga 16 (jag vill till och med minnas att någon va
r 15) var våra förluster inte så märkliga. Jag fick ändå vara med och göra ett mål på Örebro, som då var allsvenskt på seniornivå, och ytterligare ett mål på mitt gamla lag IFK Falköping. Faktum är att vi ledde med 3-0 mot IFK innan man bestämdes sig för att byta in sitt bästa manskap, med bla
nd andra min gamle vän Peter M. På hörnor samlades det försvarande lag i sitt eget mål, medan motståndarlaget passade in från hörnflaggan för att skjuta. Peter M dundrade in dessa hörnor med kraft jag aldrig tidigare hade varit med om, och varken jag eller övriga vågade stå emot skotten. Vi förlorade matchen med 5-3, men vi hade skakat våra motståndare, som – vill jag minnas -till slut vann hela Oden cup. Vi hade sämst resultat av samtliga lag det året. Det jag annars minns väl är min luftmadrass. Oden cup spelas under hela dygnet, och därför sover man i idrottshallar. Jag hade lyckats slarva bort korken till min luftmadrass, men löste problemet genom trycka i en blyertspenna i pumphålet
. Det fungerade alldeles utmärkt… första timmen. När jag vaknade – eller rättare sagt väcktes – för nästa match, fanns det inte ens antydan till luft i madrassen. Jag låg därför på ett stenhårt idrottsgolv, och hela min kropp var extremt mörbultad och knakade på ett mycket oroväckande sätt när jag väcktes. Kan det ha varit DÄRFÖR vi kom sist i Oden cup?
Vännerna drog igång ett korplag, och jag var med vid många tillfällen. Möjligen efter tips av någon vuxen tillverkades en egen frisparksvariant. Tanken var att två spelare, möjligen jag och Fredrik J, skulle springa mot bollen, och en av oss skulle traditionellt hoppa över bollen medan den andra skulle skjuta. Detta är en klassiker. I vår version skulle det dock uppstå ett missförstånd så att båda spelarna råkade hoppa över. Ingen sköt alltså. Motståndarna brukade då bli upprörda när vi tänkta frisparksläggare gick tillbaka mot bollen och upprört började diskutera om vem som gjort fel. Helt oväntat passade vi i det läget bollen åt sidan, och någon med en riktig slägga, till exempel Peter M, dundrade in bollen i mål i det förvirrade läge som uppstått. Motståndarna blev då inte mindre upprörda, men det hjälpte inte när bollen redan låg i nätmaskorna. Troligen var det vårt lag “Varristo machia cystit” (”mage i olag” och “urinvägsinfektion”) som genomförde denna frisparksvariant. Uppgifter gör gällande att jag dessutom försökte störa mina motståndare med rena barnsligheter, återberättat av Ola S, men jag kan inte tänka mig att jag skulle vara så osportslig… Vid ett tillfälle ska jag ha fått ett helt unikt gult kort för ”psykisk foul”. Jag undrar var i regelboken domaren hittade den förseelsen. Det sista året jag gjorde ett inhopp i korpfotbollen spelade jag fortfarande klubbfotboll, ock fick således inte spela korpen också. Domaren i en av matcherna gav oss alla intrycket av att inte ens känna till sitt eget namn, men när jag byttes in och gjorde mål, och någon skrek “Bra Clenow”, brakade helvetet loss. Domaren drog genast parallellen till min pappa, också han fotbollsdomare, med samma ovanliga efternamn som mig själv. Det blev kalabalik när motståndarlaget informerades och jag fick inte spela mer. Vi förlorade matchen, och jag deltog aldrig mer i någon korpfotboll.
IFK 1980 x 2, 1981
IFK 1981, 1982
FM 1982, 1984
KM 1983 P10
IFK 1983, 1984, 1985
BIK-Cupen 1984 P11, KM 1987, Sparbanken cup 1985
IFK FM 1985
IFK 1986
IFK 1987
FAIK 1988, Träningspris FFR 1989
Västergötlands fotbollsförbund 1990
Karnevalsloppet
Alla män får någon gång för sig att de kan bli ännu manligare än vad de redan är. Självklart är jag inget undantag. Jag bestämde att jag skulle springa karnevalsloppet i Falköping. Loppet är en mil, vilket var dubbelt så långt som jag någonsin hade sprungit. Självklart behövde jag inte träna innan. Jag var ju skicklig idrottsman med imponerande kondition. Dessutom hade jag en vacker gul skjorta med svarta prickar, så vad kunde gå fel? Givetvis äter man inte något innan ett lopp, det visste jag. Min mamma och pappa hejade på mig vid spåret, men trodde att jag hade hamnat i koma. Sanningen var inte långt därifrån. Om jag hade minskat min fart med en kilometer i timmen hade jag stått still. Jag kom i mål i alla fall… säger de som var där…
Karnevalsloppet 1991
Badminton
I vår klass fanns de två bästa badmintontjejerna i Falköping i vår åldergrupp, nämligen Anna C och Marie K, och dessutom vännen Peter M som troligen var näst bäst bland grabbarna i åldergruppen. Bäst var … inte jag. Eftersom det fanns något som hette ”bästa tvåan” (”trean”, ”fyran” etc.) behövdes en kille till i klasslaget, och Peter tjatade på mig. Den årliga turneringen var till för två killar och två tjejer, och vi gjorde succé! Till och med jag var skapligt duktig, trots att jag inte var i samma nivå som de övriga i laget. Jag började spela i klubb, nämligen BK Falan, och det var kul! Jag höll på i många år, även efter att Peter tröttnat, men vid det laget hade många av mina andra närmaste vänner dragit igång, t.ex. Oscar L och Fredrik J. Badminton är roligt eftersom det inte handlar om att vara fysisk mot andra, men jösses så jobbigt det är!!
Badminton passade mig eftersom jag var snabb och vägrade förlora, men samtidigt passade sporten mig dåligt eftersom jag inte hade någon kondition alls. Jag fuskade ju på alla uppvärmningar… Särskilt minns jag en nybörjarturnering där jag gick till final i både singel och dubbel. Ja, tro nu inte 
att deltagarna var sopiga bara för att det kallades ”nybörjarturnering”. Jag gjorde alltså så bra ifrån mig att jag hamnade i två finaler, men det var ju det där med kondition. Jag var HELT slut, och lämnade WO i åtminstone den ena finalen. Det blev således skandal, och jag och klubben fick skämmas, framför allt jag. Det förtjänade jag. Jag visste ju också att om jag hade vunnit hade jag inte fått spela fler nybörjarturneringar, så det fanns ju i alla fall något gott med att lämna WO. Trodde jag. I själva verket räckte det med att gå till final för att inte få spela nybörjarturneringar mer. Detta uppdagades i nästa turnering. Jag minns inte hur det gick i nästa turnering, men jag minns att efter att jag lyckades vinna mot en ganska duktig spelare så påtalade han min situation för domarna. Återigen fick jag lämna en tävling med svansen mellan benen. Gud, så pinsamt!! Jag tror att detta var en av de sista turneringarna jag spelade, för när jag testade det som inte var ”nybörjarturnering” var jag FULLSTÄNDIGT chanslös. Det trodde ni inte va? Jo, det trodde ni, men det trodde inte jag. Som klass tog vi i alla fall hem ett par ”bästa”-mästerskap upp till femman, och som tonåringar hade jag och de närmaste polarna roligt med både singel och dubbel i lag.
Tio år efter att jag hade avslutat min badmintonkarriär skulle densamma oväntat återupptas. Jag kände jag behövde ha något att göra på fritiden i England, där jag var bartender, och hoppades på innebandy. Dock blev jag och alla svenskar i det närmaste idiotförklarade av uttrycket “indoor hockey”. Däremot var det helt i sin ordning att spela badminton. “Jösses”, tänkte jag, “hur ska detta gå? Det var LÄNGESEDAN jag spelade badminton.” Det visade sig dock att jag var orolig i onödan. Till en början betraktade man mig – med all rätt – som en motionär från ett exotiskt land. Salen där vi spelade hade fyra gånger så många motionärer som banor, så man fick stå och vänta på att få spela, och det var alltid dubbel eller mixed (en dam och en herre) som gällde. Det var jag inte van vid, men det var trevligt. Jag vann förvånansvärt nog allt jag deltog i, trots det flera år långa speluppehållet från Sverige. Enda undantaget var matcherna mot en av motionärerna, som å ena sidan inte hade någon hög status i gruppen, men å andra sidan inte gick att vinna över. Han är ett mysterium för mig än idag. Lagledaren för klubbens B-lag kallade snabbt in mig till sitt team, och jag fick vara med och spela mot B-lag från andra samhällen. Jag fortsatte att vinna allt 
tillsammans med vem jag nu fick spela ihop med. Efter några månader hade klubbens A-lag också fått upp ögonen för mig. Kunde jag tänka mig att spela i A-laget? Någonstans här borde jag ha anat oråd. Dock fanns det en spelare i klubben, “den bäste spelaren”, som jag ville möta. Om det nu känns som att jag blev stursk, så är det rätt uppfattat, men så såg jag det inte då. Grabben var klart bättre och kaxigare än klubbens övriga spelare, och några år yngre än 
mig. Jag borde ha låtit honom behålla sin status genom att släppa matchen till honom, men det klarade jag inte. Jag vann matchen, helt utan tanke på om det skulle påverka hans status. Vem vet vad det gjorde för hans självförtroende att en tjock utlänning förstörde hans rykte på bara någon halvtimme? Dock skulle historien upprepa sig… Någon i motståndarlaget hade uppmärksammat att jag hade spelat med B–laget under samma säsong, och då fick jag ju inte spela med A-laget direkt. Alltså blev jag diskad. Igen. Därefter blev det inget mer seriespel. Det enda som retar mig än idag är att jag inte lyckades vinna över motionsspelaren. Det gick bara inte. Men han var väldigt trevlig.
Träningspris 1983
Bästa fyran 1983, 1984, Skolmästerskap 1983, Påsk 1983, VBF 1983-1984 2a U12 b
Falan 1984 1 PD U12, BK Falan 1986 D U14 P
Piggelin 1986 Ps U14, Piggelin 1986 Pd U14, Falan 1984, BK Falan 1985, BK Falan 1986
Klubbmästerskap 1987 x2, övriga priser… ehh… vet inte…
Maif 1987 U14 PD 2a
MAIF 1987 U14 PS 2a
1 p. Dubbel U14 BK Falan -87
Schack
Under högstadiet tyckte en klasskamrat att jag skulle spela schack. Jag gjorde mitt bästa för att lära mig, och jag deltog i en tävling på skolan. Det fanns en given vinnare, men av någon anledning avstod han från att vara med. Själv var jag väldigt nöjd med tävlingen, eftersom den skedde samtidigt som vi skulle ha varit på lektionerna. Jag hamnade oväntat nog i finalen och spelade till en början bra. Min motståndare blev av med alla sina schackpjäser utom kungen, och när jag ställde kungen i schack flyttade min motståndare kungen till enda möjliga rutan. Jag hade inte heller så många pjäser kvar, men tillräckligt många för att kunna ställa kungen i schack igen. Ett par gånger om hände detta, eftersom min motståndare flyttade kungen fram och tillbaka. Efter några flyttningar av kungen fram och tillbaka hävdade grabben jag spelade mot att det nu hade blivit oavgjort. Jag var helt säker på att han inte ville förlora och nu försökte fuska, så jag gav mig inte. Till slut fick jag mitt förstapris. Efter några år fick jag veta att jag hade haft fel. Det som skett i slutet ledde automatiskt till oavgjort, men det gav jag mig aldrig på. Ursäkta… Därefter fick jag för mig att spela schack i en klubb, men jag blev utklassad på de två träningarna jag deltog i, och slutade spela direkt.
Innebandy
En dag i gymnasiet åkte vi skridskor på idrotten. Uppriktigt sagt har jag alltid varit värdelös på skridskor. Konstigt nog minns jag fortfarande hur en nyvunnen vän stegade fram utanför sargen och erbjöd mig att delta i ett nykomponerat innebandylag. Vännen, Andreas L (Dreto kallad), drog igång SOS Innebandy. Det blev många år som tämligen dålig lirare, men det jag minns bäst med laget var att vi alla fick hitta på egna nummer på tröjorna. Någon hade till exempel ”75:a” och i den stilen var det. Jag valde ordet ”sex”. Vi brände själva på siffrorna på tröjorna, vilket resulterade i att en tröja delvis råkade brännas sönder. Min gamle polare Mattias S gav sig dock inte, utan han skulle ha den sönderbrända tröjan.
Vi startade igång sporadisk innebandyträning i Falköping. Det var lätt att utse vilka som hade någon form av talang, och de fick inte vara med. Vi övriga, på bilden Stefan B, Niklas E och Fredrik J, roade oss med att förlora de få tävlingar vi deltog i. Den första gången vi spelade en turnering hade ingen av oss läst igenom reglerna. Vi trodde att vi förtog vad som var tillåtlighet och inte tillåtligheten, men så var det inte alls. Två av våra fem utespelare var utvisade när jag fick ta hand som en hög boll. Jag visste att jag inte fick nicka, så jag hoppade upp och låtsats nicka bollen men såg till att inte träffa. Det visade sig att innebandyspelare inte får hoppa alls, så även jag blev utvisad. När ytterligare en i laget höll på att få en utvisning, fick domaren nog och gick igenom reglerna med oss. Därefter var vi alla bättre förberedda.
“När vi spelade innebandy spelade vi med stort mål, alltså ett handbollsmål, och målvakten sprang ofta runt på halva planen.”
Mattias S
När jag så småningom började på högskola dök Andreas L upp där också, och nu blev laget lite bättre. Jag vågar påstå att innebandylaget, Billy’s – sponsrat av en viss snabbmatstillverkare, är det bästa laget jag någonsin spelat i oavsett sport. Det fanns riktigt duktigt folk på samtliga positioner, och avbytarna hade samma kaliber. Vi spelade då korpinnebandy, och uppriktigt sagt har jag aldrig haft någon större respekt för kvaliteten på korpsporter, men detta var i Karlstad som i alla fall då var den ledande innebandystaden. Lagen var i vissa fall vansinnigt bra, och det var vi med. Två saker var genomgående i samtliga serier vi spelade i: Vi vann aldrig totalt, och vi gick ändå alltid upp en serie. Jag antar att detta sista berodde på att andra lag slutade. Sista säsongen hade vi tagit oss fram till första divisionen. Givetvis vann vi inte serien nu heller, men istället handlade det om att äntligen vinna en match mot våra antagonister som bestod av fotbollsspelare från ett division 1-lag i fotboll. Vi hade tidigare varit med om att spela oavgjort med dem, trots att de kommit till matchen med bara en enda avbytare. Det låter kanske inte farligt, men att de klarade en poäng i den matchen mot oss är uppriktigt sagt en bragd. Ytterligare en tanke fanns i sista matchen: Herr Clenow skulle göra mål. Jag var allmänt utskrattad för att jag aldrig gjorde mål, men skämdes inte ändå eftersom jag drog ett tungt lass som ”sista man” (även om ”sista man” i innebandy ofta får chans att skjuta på distans, vilket jag var värdelös på). Till och med vår målvakt hade fått spela utespelare en match, och lyckats göra mål. Hur gick det då? Jo, vi vann äntligen mot fotbollsspelarna Hertzöga, och jag lyckades till slut göra ett mål. När jag gjorde mitt mål var matchen redan avgjord, men vilda glädjescener bröt ut, och såväl åskådare som motståndarlag häpnade över det de inte rimligen kunde förstå: Clenow gjorde mål!
Billy’s gav ut en egen medlemstidning, där följande text fanns att läsa: “Tidningen Aftonbladet anklagar nu en annan Mathias, nämligen Clenow, för att ha mottagit mutor under fjolårssäsongen. Anklagelserna mot Clenow kom i samband med hans mål i Billy´s-dressen i år. Enligt Aftonbladet kan inte en sådan notorisk målskytt (som man menar att Clenow visat sig vara) missa så mycket som under fjolårssäsongen. Vi i Billy´s vill klart fastslå att detta inte handlar om mutor utan om ketchupeffekten och får medhåll från Clenow själv, som inte hittar någon bättre förklaring. I samband med det vill jag passa på att dementera alla eventuella proffsspekulationer som surrat runt Clenow efter hans mål. Han förblir Billy´s trogen säsongen ut. /…/ Två notoriska målskyttar, Steve och Clenow, går en ny vår till mötes.
Sagt om Clenow
“Han har inte omständigheterna med sig. Han är en vinnare men omges av spelare som inte är det.” Spelare i Team Heineken.
“Få Karlstadbor har riktigt förstått förstått vilken omåttlig popularitet han åtnjutit under åren i Billy’s.” Kenneth Olsson, NWT.
“Bara en handfull spelare har nått Clenows höjder: Gretsky, Lemieux, “Kenta” Nilsson, Peter Forsberg. Clenows geniala spel kan förvandla den tråkigaste match till ett minne för livet.” Lasse Sandlin, Aftonbladet.
“Han vill inte bli kapten eller ledare för laget. Han gör sitt jobb på planen. Kanske är han självisk eller kanske är det så att han helt enkelt är smartare än alla andra.”Ulf Jansson, GT.
“Han har allt en innebandyspelare behöver. Han är lång, han är tunnhårig och han är målfarlig.” Arne Hegerfors, TV-sporten.
“Vad heter Clenow egentligen?” Lagkapten i Billy´s.
Varje år i Karlstad anordnades tävlingar mellan stämmorna i kören, och en av deltävlingarna var en innebandyturnering. Denna turnering vanns traditionellt av förstatenorerna, men nu skulle detta förändras. Av okänd anledning, och helt omedveten om det, var jag i storform. Jag, som normalt inte var någon måltjuv, gjorde flest mål av alla fram till finalen mot förstatenorerna. Ett av mina mål i finalen gjorde att mitt lag med andratenorer såg ut att gå mot en mycket överraskande seger, men motståndarna lyckades reducera så att matchen gick till förlängning.
“Byt in Clenow! Snabbt!” skrek några av lagmedlemmarna. Jag hade bara varit inne i en minut innan jag fick trycka dit målet som gav andratenorerna segern. Jag har aldrig förstått varför jag i denna, tämligen oväsentliga, körturnering plötsligt lyckades göra de mål jag normalt inte klarade att göra, men jag kände mig som en anfallare i världsklass.
“För att ni vann mot körsångare?”
“Du, dom var faktiskt väldigt bra. För att vara körsångare, alltså.”
Under och efter högskolestudierna drog Bjarne P och Mattias S igång innebandyspel en gång i veckan i Falköping. Vid en viss träning såg jag möjligheten att lura en back genom finta åt höger och sedan gå åt vänster. Det hade gett mig öppet mål. Backen var dock inte så snabb som jag hade beräknat. Han stod bara kvar, och mitt nyckelben gick åt skogen. Det skulle bli sex och en halv vecka av den värsta fysiska smärta jag någonsin upplevt. Jag kunde inte ens ta mig upp ur sängen på egen hand, men lyckligtvis hade min blivande fru flyttat in hos mig. Hon fick komma hem på raster och försiktigt hjälpa mig att sätta mig i soffan. Fruktansvärt! Om ni går i tankar på att bryta nyckelbenet rekommenderar jag er att tänka om. Det finns roligare saker att ägna sig åt.
Några år senare gick jag ifrån en innebandyträning med ett väldigt tjockt knä. Att uppsöka läkare var inte min grej då heller, men när svullnaden inte hade gått ner på ett halvår hade jag inte längre något val. Denna skada blev, trots läkarbesök och träffar med idrottsgymnasier, det som slutligen satte stopp för all fysisk idrottsutövning. Halva knäskålen hade blivit mjuk, och funkade till dagliga uppdrag, men var värdelös till idrott. Punkt slut! Lustigt nog kände läkarens son igen mig från en körkonsert där jag och Mikael O hade varit konferencierer:
– Det är ju du som hade öppen gylf med skjortan utdragen genom gylfen! ropade sonen överförtjust.
– Ja, det var med mening! Det var det faktiskt. Det var på kul. DET VAR MED MEN… Ja, skit samma.
Bowling
…men kan man inte idrotta med något som är fysiskt krävande kanske man kan idrotta med något som är lugnare? Mattias S föreslog att vi skulle spela korpbowling, och bland de 80 spelarna var jag sämst. Nu har jag aldrig accepterat att vara sämst, så jag började träna på egen hand. Det gick mycket bättre, och korpserien var rolig. Dessutom ägnade Mattias S och jag oss åt att tracka ner varandra istället för att uppmuntra och berömma, vilket visade sig störa våra motståndare något enormt. Kul! Vi vann en del matcher på den taktiken. Oavsett slutplaceringen i serien flyttas man upp eller ner beroende på lagsnittet. Detta gjorde att vi vid ett tillfälle hamnade i högsta divisionen, trots att vi inte hade ens skuggan av en chans, och trots att vi bara kommit trea i den förra serien. Det som krävdes i snitt då för att komma upp i högsta serien skulle idag inte ens räcka till division 10. Korpbowlingen har exploderat i Falköping, och jag tror att det idag finns över 20 divisioner. Det bör ligga i topp i Sverige. Jag och Mattias bytte namn på laget varje år. “Sämst när det gäller” var det namn som av någon märklig anledning gick bäst, och vi fick vara med om en final. Där lyckades vi i en av matcherna slå det högsta resultatet av alla, och till och med vi var lite stolta, även om resultatet var betydelselöst totalt sett.
Jag och Mattias S införde vissa interna regler. Den som vann i laget, jag eller han, fick gratis dricka av den andre. Det fanns därför alltid något att tävla om. Drickorna valdes ut beroende på det individuella resultatet. Man var till exempel tvungen att slå över 500 poäng på tre serier för att få en vanlig Cola, men blev det under 420 poäng motsvarade det en ”Fanta vilda djur” (egentligen ”vilda bär”). Den drickan finns inte längre, och tur är väl det, för den är vansinnigt oaptitlig, men hade man varit usel fanns det inget val. Det värsta som kunde drabba en var att slå under 400 poäng på tre serier. Varken jag eller Mattias S trodde att det var möjligt, så vi bestämde att om så – mot förmodan – skulle ske blev den olycklige tvungen att betala utan byxor på sig (men med kallingar). Ni förstår säkert hur jag skrattade när Mattias S oväntat slog under 400, och hur lång tid efteråt jag retade honom… tills jag råkade ut för samma sak själv. Sanslöst pinsamt! Jag försökte förhandla mig ur situationen, men när det gäller att vara envis är min namne Mattias min överman. Jag gjorde det jag på förhand hade lovat, och jag skäms än idag. Efter ett antal år i korpbowlingen upplät mitt långfinger ett knak, och det gick inte att använda fingret mer. Resten av säsongen blev det vänsterhanden som fick spela, och då var det slut på det roliga. Både jag och Mattias tröttnade, och jag har knappt spelat en enda serie sedan dess.
Golf
…men man kanske skulle kunna spela golf istället? Långgolf? Jag fick ett bra erbjudande om en kurs, vilket numer är ett krav för att få grönt kort, så jag slog till. Den teoretiska delen innehöll förstås en hel del information som skulle testas av med ett prov, men jag är lärare. Jag spikade provet, och var inte det minsta förvånad över det. Jag vet precis hur man läser in fakta. Sedan återstod ett praktiskt prov. Jag har ju hållit på mycket med innebandy, och visste därför på förhand att jag skulle vara väldigt duktig som golfspelare. Riktigt så var det inte. Kan man säga. I själva verket liknade golf inget jag tidigare hållit på med, och jag var URUSEL. Jag avskyr att vara urusel. Det fanns alltså inget annat att göra än att åka till golfbanan och träna på egen hand. Då gick det bättre, men utslagen med en driver… det fick jag aldrig till. Det KAN ha varit fel på klubban. Eller på banan.
Vid uppspelet handlade det mesta om att putta runt på en green på ett visst antal slag. Det klarade jag ganska enkelt. Det var ju utslagen som ställde till det. Jag puttade runt tillsammans med en fjortonåring, som inte hade det lika enkelt som jag. När han – helt korrekt – uppgav till kursledaren att han slagit 19 slag och därmed misslyckats med provet, hävdade jag benhårt att han fått 18 slag. Det var ju trots allt inte så enkelt för en fjortonåring att hålla koll, samtidigt som han var nervös, det får man ju förstå. Kursledaren, och jag ber här och nu om ursäkt för min lögn, Helene S, köpte min bluff, och jag kände mig ganska nöjd med min försköning av sanningen. Både jag och grabben fick grönt kort. Jag kämpade sedan hårt för att sänka mitt snitt från 36, men jag var inte ens i närheten. Dock gladde det mig när jag efter några månader träffade på 14-åringen ensam ute på banan, vilket alltså var min förtjänst. Det visade sig dessvärre att ungjäveln sänkt sitt handikapp till 18. Förbannade småglin!
