Familj, vänner och jag

“TILL MINNE AF DE SKANDINAVISKA FOLKENS SEGER
DEN 24 FEBRUARI 1389
RESTE
VÄSTERGÖTLANDS FORNMINNENSFÖRENING
OCH ORTENS BEFOLKNING
DENNA STEN
1896
SVENSKAR, NORRMÄN, DANSKAR
MINNENS EDRA FÄDERS GEMENSAMMA
BRAGD”

Denna sten i Åsle hjälpte min farfars far till med 1896. Det var då, det.

Min föräldrar och min släkt, inspelade utan ljud, är roligt att ha fått tag på!

Film

Jag föddes i Falköping 1973 då min mamma bara var 20 år och min pappa 25. Jag har alltid trott att jag skulle vara lika ung när jag blev förälder, men tiderna förändras.

Av förklarliga skäl minns jag inte särskilt mycket från min uppväxt, annat än att jag gillade den. Min mamma har beskrivit min första tid på sin hemsida. Barnen på gatan förvandlade just gatan till en innebandyplan (eller utebandyplan?). Jag var yngst och den äldste var fyra år äldre än mig. Spelade vi inte innebandy var det fotboll som gällde. Hon skrev dessutom om min första tid.

När jag var nyfödd bodde jag på Marknadsgatan och när jag blivit sju månader gammal flyttade min familj till Jakobsgatan. Under somrarna var vi ofta i mina morföräldrars stuga utanför Halmstad.

Min pappa och min mamma har alltid stöttat mig, oavsett vad jag har tagit mig för. Jag kan tänka mig deras oro när jag fick för mig att bli skådespelare, men de sa inget. Istället har jag alltid fått allt upptänkligt stöd jag har behövt, och för det kommer jag att vara evigt tacksam. De har alltid ställt upp, oavsett vad det har gällt, och så är det fortfarande. Dessutom har jag haft mycket stöd från min farmor, min mormor och min morfar. Min farfar dog när jag var väldigt ung och jag minns inte så mycket av honom, annat än att han ägde en matvaruaffär. Idag finns bara min mormor kvar, och jag är glad för att hon finns här. Jag har tillbringat en del tid hos mina snälla mor- och farföräldrar, särskilt hos mormor och morfar som hade en stuga i Halmstad. Vid ett tillfälle hade min mamma och min pappa åkt på semester, medan jag stannade hos mormor och morfar i stugan. Dessvärre klarade inte min mamma att vara utan mig, så semestern fick avbrytas för att mina föräldrar skulle komma hem tidigare. Morfar är förmodligen den snällaste morfar som någonsin funnits, och klarade till och med av den bekymmersamma situationen när jag 18 månader gammal fick fatt i en hammare och drämde till honom i huvudet. Morfar gjorde inte så mycket mer den dagen, men menade att om det inte varit just jag som slagit honom så… Det tror jag inte ett ögonblick på. Det fanns inte ett uns ont i honom. Samma dag kom mina föräldrar tillbaka från den avbrutna semestern.

“Haha jag gick till dig efter skolan så Gerd kunde gå och arbeta. Vi gjorde bara roliga saker. Busade mycket. Det du tyckte om var gömme men även byggde vi mycket tält där vi satt och myste med fika. En härlig tid.”

Gunnel F

Andra juni 1975 flyttade vi in i det nybyggda huset på Liljegårdsgatan.

Detta är första gången jag finns med på bild i Falköpings tidning. När jag blev äldre var jag med i andra sammanhang, och under ganska lång tid hade jag som outtalat mål att vara med fler gånger än min pappa. Det visade sig bli en svår kamp att vinna, men när jag bestämde för mig själv att även TV-sändningar ingick i tävlingen var saken klar.

Mina närmaste vänner gick i samma klass som mig. Den ena röda tröjan sitter på Oscar L och den andra på Peter M. Den andra bilden är på mina småkusiner Jesper F och Kajsa F, samt på min lillebror.

“Jag minns inte att du alltid skulle ha något att göra när du var liten. Men du läste så mycket. Du låg i din säng både dag och kväll och läste för fullt när du inte var ute och spelade landhockey eller fotboll. Du och din äldste son är lika både till sättet och till utseendet men du har aldrig varit så arg som han är ibland. Du blev lite vuxen ganska fort för att pappa var så mycket borta på veckorna. Du gick omkring och kände på dörrarna överallt i huset på kvällarna så att det var låst överallt innan vi skulle lägga oss och du tog mycket ansvar med mycket. Du bäddade din säng redan när du var fyra år och du lärde dig att koka kaffe till mig så att jag fick nykokat kaffe när du var omkring 7 år. Nu kan du ju brygga kaffe kanske men du kunde faktiskt koka riktigt gammaldags kaffe när du var 7 år. Du stod på en stol för att räcka upp ordentligt. Dessutom kunde du säga ‘Jag älskar dig’ på massor av språk. Varje kväll när jag pussade god natt så sa jag ‘Jag älskar dig’. Då svarade du med ‘Je t’ame’ och då svarade jag med ‘Ich liebe dich’ och då sa du ‘I love you’ och så höll vi på ihop. Ibland var det du som sa ‘Ich liebe dich’ och jag ‘I love you’. Men du kunde säga allt på olika språk. Vi gjorde det nästan till en sport.”

Mamma

Småkusinerna, som numera inte bara är Jesper F och Kajsa F, utan också Henrik F och Emilie F, har jag förmodligen fått bättre kontakt med på senare år. De är samtliga yngre än mig, och något närmare min lillebror i ålder. Lillebrorsan ja… visserligen lekte vi en del när vi var små, men vi slogs och bråkade mycket också. Vem kunde ana att det var han som skulle följa familjetraditionen genom att bli chef? Jag fällde honom en gång in i en kontakt, så det blev till att besöka sjukhuset för att sy. Fram tills att vi båda hade gått ur gymnasiet vill jag påstå att jag var plugghuvudet i familjen. Efter gymnasiet växte lillebrorsan flera meter förbi mig, och visade sig vara studiebegåvningen i släkten. Han bor numer i Schweiz, och har ett eget företag inom kombinationen ekonomi och data. Jag förstår inte ens förnamnet av vad han gör, men bra är det. Nu har han dessutom skrivit en bok om ekonomi…tror jag… Hade jag bara klämt till honom någon extra gång när han var liten hade han kanske inte fått en sådan karriär, så lite är hans lyckade liv min förtjänst…

Förutom mina kusiner och grabbarna i grannhusen var det de närmaste vännerna från klassen som betydde mycket för mig när jag var liten. En period var det Oscar O, senare var det Peter M (som finns på båda bilderna nedan) och därefter umgicks jag med Fredrik J. Jag och Fredrik, “Fredda”, brukade köpa en blåbärspaj ihop, och till traditionen hörde att pajen skulle delas med Fredas nycklar på övervåningen på shoppingcentrar Ryttaren i Falköping. Jag har varit oerhört lyckligt lottad när det gäller vänner. Numer är det Stefan B som, tillsammans med Thomas H, är att betrakta som mina närmaste vänner. Saker förändras när man skaffar familj, men jag är glad att jag fortfarande har kvar så många bekantskaper.

När jag var ung träffade jag ofta mina kusiner, gärna de två äldre från Gnosjö: Malin C och Magnus C. Lustigt nog skulle man kunna dela upp min släkt i chefer och icke-chefer. Jag har – kan jag avslöja – aldrig haft några ambitioner att bli chef. Var det någon som trodde det?

Jag vet inte när min klantighet och flummighet dök upp, men mina egenskaper har drabbat många av mina vänner. Kanske har dessa egenskaper alltid funnits där. En gång på högskolan tog jag till exempel bilen till studierna. Jag kunde se högskolan från mitt hyreshus, och det tog egentligen längre tid att åka bil än att gå, men jag fick för mig att åka bil ändå. Vän av ordning undrar nu om jag var så välbärgad att jag kunde köpa mig en bil på denna tid, men svaret är att det återigen var mina föräldrar som ställde upp. När jag denna dag gick hem för att hämta bilen så att jag kunde åka till innebandyträningen med Billy’s, fick jag för mig att bilen blivit stulen. Jag kom inte ihåg att jag hade ställt bilen på högskolans parkering. Typiskt mig. Jag har dessutom kört fel fler gånger än jag kan minnas. Låt oss ta ett axplock:

1. Jag köper aldrig någon bil. Jag saknar talang så grundligt, att blotta tanken är skrattretande. Däremot är jag bättre på det rent praktiska: Att betala. Tro nu inte att jag är rik och förmögen som lärare. En dag i början på 2000-talet ringde min fru mig från jobbet och bad mig åka till Värnamo för att inspektera en intressant bil hon hittat på nätet. Jag visste att bilbyte var på gång, för min fruga hade pratat om detta i en vecka, så jag hade förberett genom att städa ur bilen och då åkte även kartorna ut. Min fru är väldigt förståndig, och känner till mitt dilemma med att hitta rätt. Således fick jag en vägbeskrivning av henne innan jag åkte. När jag hade kört ner till Jönköping såg jag till min oföreställbara glädje att hon har skrivit fel. ”Sväng höger ut mot väg 40”, eller något i den stilen stod det i hennes beskrivning. Själv är jag uppmärksam och läskunnig, och kunde av vägskyltarna förstå att väg 40 faktiskt gick åt vänster. Detta skulle jag reta min fru med när jag kom hem, bestämde jag mig för. Efter min vänstersväng upphörde hela min frus vägbeskrivning att gälla. Dock blev jag inte det minsta nervös för det. Resan borda ha tagit ungefär en och en halv timme, så när jag började ana oråd stannade jag vid en mack och frågade.

”Vart skulle du, sa du??”

”Ja, Värnamo alltså”, svarade jag.

”Värnamo?? Varifrån åkte du?”

”Falköping. Är Värnamo i närheten, eller har jag kört lite fel?” Mackägaren och två kunder vrålade av skratt.

Jodå, felet gjorde jag givetvis i Jönköping, och jag befann mig nu i Ödeshög. Jag hade 13,5 mil tillbaka till Falköping, ungefär lika långt som jag hade från början mellan Falköping och Värnamo. Vi köpte inte den bilen.

2. Av någon anledning anlitade min fru mig även nästa gång en bil skulle inspekteras. Denna gång var det Jönköping som gällde och jag hade försetts med GPS. Jag slog in adressen, och min förståndiga fru meddelade att GPS:en inte klarade exakt adress, men att det bara var att slå in vilket nummer som helst på rätt gata och sedan köra till slutet av gatan. Om jag hade otur och valde fel ände på gatan var det bara att vända och köra åt andra hållet. Jag valde att åka åt höger. Givetvis var det fel håll, och vägen tog slut utan bilhandlare. Jag vände därför och åkte åt andra hållet. Där fanns det inte heller någon bilhandel. Jag slog in adressen en gång till.

“Du är framme!”, meddelade apparaten glatt. Efter att ha frågat mig fram tvingades jag acceptera att jag var i Bankeryd, inte i Jönköping. Min fru fick guida mig via telefon för att jag skulle komma fram, och jag körde då bara fel en enda gång till. Det kanske är rätt metod?

3) När jag spelade teater var jag den ende som hade både bil och körkort. Övriga var under 18. Att ta sig hem från Skövde till Falköping är förmodligen den enklaste sak man kan tänka sig, men jag och teatergruppen kom till Skara. Det är då fortfarande 3 mil kvar hem. Problemet var att jag inte hittade hem från Skara heller. Behöver jag fortsätta?

Det är nog ett dilemma för varje familj att avgöra när barnen ska få egna nycklar till hus och hem. Jag har aldrig haft alla hästar i stallet, så att säga, och jag avundas inte mina föräldrars bryderier att avgöra när tiden var inne. Det tog inte lång tid innan jag hade tappat bort den första husnyckeln. Den återfanns dock flera månader senare, när snön hade smält bort på fotbollsplanen. Fem år efter den händelsen hade jag helt enkelt glömt att ta med nyckeln till utestället på natten, och kom därför inte tillbaka in i huset vid återkomsten till föräldrahemmet. Jag knackade. Inget svar. Jag ringde på. Inget svar. Jag gapade och skrek. Inget svar. Skulle jag behöva sova i garaget på natten? Garaget ja… Där fanns ju en stege. Jag baxade därför ut stegen och klättrade upp till mina föräldrars sovrum på andra våningen. Jag tvivlar på att någon av mina föräldrar någonsin blivit så skräckslagna som natten då deras äldste son hade glömt nyckeln… Jag förstår känslan.

“Tänk när du bjöd hem alla i klassen på pizza hos oss. Jag bakade långpannepizza för första gången i mitt liv. Jag var så rädd att alla skulle upptäcka att det var första gången jag bakade pizza över huvudtaget. Efter när alla hade ätit upp så skjutsade du alla tjejerna till parken. Du körde flera gånger för att alla skulle få skjuts. Hämtade och lämnade av, hämtade och lämnade av. Sen tappade du nyckeln till huset och tog vår stege och klev upp och stod på balkongen och försökte väcka oss. Jag trodde att jag skulle få hjärtsnörp när du stod där och jag vaknade. Jag såg bara en vithårig man som tittade på mig mitt i natten.”
Mamma

Vännen Mattias S körde som en biltjuv när han var ung, och hade en kurva mitt i centrum, förbi Allvideo och till höger ner i kurvan, där det skulle tas rekord. Om jag hade kunnat tänka mig att sätta liv och lem, och bil, på spel, hade jag kört i 50 i den kurvan. Det hade varit jobbigt men det hade gått. Mattias rekord blev till slut 90 kilometer i timmen på samma ställe, och jag var garanterat ännu räddare än vad mina föräldrar var när jag stod på balkongen.

Hur ligger det egentligen till med min alkoholkonsumtion? Många har under årens lopp frågat men inte trott på det svar jag har haft. Sanningen är att jag inte dricker alkohol. Sanningen är att jag aldrig ens har smakat på alkohol. Sanningen är att jag aldrig ens haft en önskan att testa. Vad beror denna inställning på? Jag vet inte riktigt, uppriktigt sagt. Mitt minne, som kanske inte är helt korrekt, är att de sista från klassen i nian som hade samma inställning som mig till alkohol, ändå testade på skolavslutningen i nian. Kanske ville jag vara märkvärdig och unik, kanske fattade jag aldrig grejen med alkohol. Under alla omständigheter har många vänner erbjudit sig att bekosta min första fylla den dagen jag “kommer till insikt och super till”. Det kommer aldrig att ske, kan jag avslöja. Däremot har jag alltid roats av att LÅTSAS vara full. Bilden illustrerar en förfest innan parken, och jag har tydligen valt ketchup i flaskan. På bilden finns också Peter A, Fredrik J, Ola S, Mattias G, Emil G, Mikael O (Bean) samt fotografen John S. Jag var chef för bilen. Härligt!

Ganska många år senare på högskolan fyllde Jonny S högtidsdag (kanske 30?), och jag var given chaufför. Gänget åkte till Bishop Arms, ett då populärt uteställe i Karlstad, för att slå runt. Eftersom de andra var mer tankade än bilen, spelade jag rejält berusad, men på ett övertydligt och förhoppningsvis komiskt sätt. Ägarna av puben ansåg dock att jag var alldeles för packad, och de gjorde försök att slänga ut mig. Kompisarna, som bevisligen var rejält fulla, tyckte att det som skedde var oerhört roligt, och erbjöd mig inte det minsta stöd. Jag avslutade givetvis omedelbart min överdrivna teater, men det var mycket nära att ägarna inte trodde mig. “Men det är ju jag som kör!” var en kommentar som inte hjälpte till i diskussionen. Vid ett annat tillfälle befann jag mig på en av många trevliga körfester, men förberedde mig för att köra hem. Två galanta damer, alltså två unga tjejer på 20 år, skulle också åka hem, och någon hade tipsat dem att prata med mig. “Jooråå”, sa jag, “klart jag sa dra hemåt. Sa ni med i min bil?” Mitt sätt att uttrycka mig på ett berusat sätt var oerhört överdrivet, men båda damerna ryggade skräckslagna tillbaka. “Äh, jag är inte full. Jag har inte druckit en enda droppe alkohol i hela mitt liv” hjälpte inte det allra minsta som förklaring, och jag körde ensam hem bilen. Igen.

Falköping är en trevlig stad att bo i och i några år anordnades en karneval. Denna var den största händelsen på hela året, och jag vågar påstå att halva stan gick med i karnevalståget medan den andra halvan var publik. Karnevalen i Karlstad var skrattretande i jämförelse. En del av karnevalsfirandet var en tävling där den bästa dräkten eller utstyrseln skulle utses. Ett år blev jag och några kompisar nominerade. Jag och polaren Mattias S klädde ut oss till karnevalsdrottningar, med bh, bastkjol och allt som krävdes. Bakom oss gick ett antal gelikar som låtsades vara vår karnevalsorkester. Vi blev nominerade för bästa utstyrsel men vann inte. Ännu bättre tyckte jag att vi var det året vi byggde en ost av trä. Nomineringen lyste med sin frånvaro, men vi hade kul när vi byggde osten och gick omkring med den.

Ett annat år klädde jag och Oscar L oss på det mer traditionella sättet: Jag valde en mask medan han valde att måla sig i ansiktet. Karnevalen i Falköping var en riktig höjdare!

I slutet av 1990–talet skulle jag vid ett tillfälle ta ut pengar, och jag hade då inget kort som fungerade i en bankomat. Jag gick därför in till Nordbanken, eller vad det nu hette då, men upptäckte att kön var alldeles för lång. Intelligent, som jag var, insåg jag att bankerna hade ett så bra samarbete mellan varandra, att jag kunde ta ut mina pengar från vilken bank som helst. Jag vet inte varför jag tänkte så… Jag stod således i kön en stund innan jag kom fram till kassan.

“Hej, jag vill ta ut två hundra kronor”, meddelade jag kassörskan glatt.

“Ok, var är uttagsblanketten?”

“Ehh… måste man ha en sån? Ok, var hittar jag den?”

Efter att ha fått beskrivningen till blanketten, insåg jag att jag inte förstod hur blanketten skulle fyllas i. Det var bara att ställa sig i kön igen.

“Jo, vilka rader ska fyllas i här?” frågade jag betydligt mer osäkert än förut. Kassörskan granskade mig noggrant i ansiktet, men bestämde sig för att jag faktiskt var så osäker som jag verkade. Jag fick därför en ny instruktion om vad jag skulle skriva. Väl framme för tredje gången började mitt självförtroende komma tillbaka igen, fram till den punkt att det stod klart att kassörskan inte kunde hitta mitt konto i sin dator.

“Det här var konstigt”, sa kassörskan. “Vi söker på ditt namn istället. Vad heter du?”

Hon stirrade vilt på mig när hon fick mitt efternamn.

“Clenow? Har du verkligen något konto på Sparbanken? Är inte din pappa chef på Nordbanken?”

“Jo, det är han, men går det inte att ta ut pengar här också?” Jag vet inte vad hon svarade, men både hon och flera kunder i kön bröt ihop i vansinniga skrattanfall. Jag har aldrig någonsin varit inne på ett bankkontor sedan dess, annat än när jag och min blivande fru lånade pengar till vårt hus. Ingen förstod då den egentliga anledningen till att jag flåsade och svettades på banken som om jag sprang ett maratonlopp. Nu vet ni alla varför.

Jag hade läst något år på högskolan när Tomas M bjöd mig till ett partaj i hans föräldrars stuga vid en sjö. Jag är Emil G ett tack skyldig, eftersom vi är lika invärtes och han valde att sova UTANFÖR sovrummet. Annars kanske jag inte hade varit gift idag. Det hela var väldigt trevligt, men möjligen var antalet sovplatser inte matchade med antalet deltagare på festen. Därför kom fem av oss att somna i en säng som maximalt var gjord för 1 ½ människa. En av de fem var mitt livs kärlek, men det begrep jag inte när vi somnade.

m 006 (2) Några dagar efter festen berättade Tomas för mig att någon av tjejerna gärna ville träffa mig igen. Saken var den att damen ifråga skulle ta studenten samma år, 1993, så det var lämpligt att bli hennes kavaljer på studentfesten på stadshotellet i Skara. Jag instämde, och ringde upp min gamle vän Fredrik J, som var påtänkt som kavaljer, och han gav mig omedelbart platsen bredvid damen. Jag kan aldrig tacka honom tillräckligt för det snabba beslutet. Så småningom pratade jag och min nya flickvän om händelsen, och jag berättade att det var Tomas M som avslöjat hennes intresse för mig. Hon häpnade. Hon var nämligen av den uppfattningen att det var JAG som velat träffa HENNE efter vistelsen i stugan. Det verkar uppenbart vilken roll Tomas spelat i sammanhanget, men av någon outgrundlig anledning har jag aldrig kommit mig för att fråga Tomas.

“När du precis träffat frugan din så satt vi i min lägenhet och du berättade att du skrivit och spelat en låt för henne. Du undrade om det var töntigt. Jag tror jag svarade nåt i stil med ‘Nej, du har precis det alla killar drömmer om att göra men inte vågar’, och det var stort att du gjort nåt sånt, åtminstone för mig!! Skulle jag aldrig vågat!

Apropå din nykterhet så kan jag säga att jag och vissa andra ofta och gärna åkte med dig när vi åkte till grannstäderna. Det kändes liksom lite säkrare att åka med dig! Och alla var glada att vi hade frivilliga chaufförer!

En liten anekdot är från tiden när du och min bror Ola spelade i Plantis, och första gången jag såg er trubadura. Först tyckte jag det var rätt töntigt om jag ska vara ärlig, men sen såg jag att ni till och med hade groupies!! Det var rätt kul faktiskt, det ändrade mitt sätt att se på det ni gjorde rätt mycket faktiskt! Och ni ville jag skulle komma upp och köra en låt men som vanligt fegade jag ur! Utan att låta löjlig tror jag att du och Ola vågade väldigt mycket jag ville, men inte själv vågade. Och det såg jag faktiskt upp till, även om jag aldrig sa det, inte ens sagt det till Ola än idag.”
Jens S

En dag för många år sedan var jag och min blivande fru på Liseberg. Numera roar det mig inte längre att åka berg och dal-bana eller att köra bilar. Däremot älskar jag att spela på lisebergshjul. Just denna gång bestämde jag mig för att vinna på samtliga godishjul på hela Liseberg. I efterhand har jag förstått att mitt mål alls inte var rimligt, men så intelligent var jag inte på den tiden. Jag kämpade och vann på samtliga hjul. Flickvännen som var med mig blev irriterad när jag även vann på det hjulet hon stod vid. Jag var nöjd, men dolde min förnöjsamhet. Istället spelade jag en gång till på samma valda nummer för att hon skulle få chansen att vinna på det hon spelade på. Jag vann återigen på samma nummer. Hon tittade argt på mig. Jag ursäktade mig, tog bort mitt nummer och ställde mig intill henne istället för att hon skulle få spela utan att konkurrera med mig. Dock påpekade den som skötte det godishjulet att det fanns ett nummer kvar, intill min blivande frus nummer. Jag betalade artigt för det numret och vände mig om, till hälften på väg bort. Det hela slutade med att jag vann för tredje gången, vilket utbröt ett sus bland konkurrenterna som varit där och sett min trippelseger. Jag vågade inte spela mer den dagen.

När jag ett år var på semester i England med min familj träffade jag en dåtida svensk kändis på ett varuhus, nämligen Anders Wall. Han vågade förmodligen inte slänga iväg mig eftersom han inte säkert kunde veta om jag var betydande eller inte. Jag pratade därför med honom i några minuter tills jag inte kunde med att skoja längre. Mina föräldrar och min bror skämdes tillräckligt mycket över mitt skämt för att snabbt försvinna åt olika håll i varuhuset tills jag hade pratat klart.

Lite senare sjöng jag “Gullefjun” utomhus i parken, fortfarande utan att skämmas så mycket jag borde ha gjort.

Gullefjun

Under många år satt jag, husägaren Bjarne P, Mattias S och diverse löst folk vid olika tillfällen och spelade med datorerna varje söndag.
“Jag köpte huset -98. Sedan kom vi igång med LAN vintern 98-99. Kommer ihåg att jag hade ett dubbelt ISDN-modem 128Kbit/sek. Det var tider det. FIFA2000 var det väl. En Mexicana med bacon och en 2 L cocacola köpte vi. Varje söndag. Dec 2004 hade vi slutat så någon gång våren 2004 blev vi ‘vuxna’. Eller på ren svenska. Fan va det såg ut.

Ishockeyspelen finns kvar de också. Där finns det inga programvaror som behöver uppdateras. Förutom pucken som brukar ha försvunnit när man ska spela.

Jag minns en kylskåpspoesi. Du skrev ‘gift betyder två saker, men samma ändå’.”
Bjarne P

Vilken chock! Många har under mina tidiga år skrattat åt att min kalufs varit – ska vi säga – tunn. Det är aldrig någon som varit elak, och jag kunde dessutom själv se att jag hade min frisyr kvar. Döm om min bestörtning när en frisör i Karlstad visade mig sitt dagsverke. Hon var själv väldigt nöjd, med all rätt, när hon speglade in mig framifrån och från sidorna. Därefter höll hon spegeln ovanför mig. Otroligt. Där fanns det inget hår alls, och det var inte lätt att veta hur jag skulle reagera. Jag hade helt enkelt missat att jag hade tappat allt hår på huvudet. Vid hemkomsten föreslog jag min blivande att jag skulle raka bort allt hår på flinten, men det skulle se “typigt” ut, enligt henne. Jag lät därför håret på sidorna vara kvar. Åtta år senare tyckte hon att det var jättekonstigt att jag aldrig hade kommit på tanken att raka bort allt hår på huvudet, istället för att ha kvar håret på sidorna. Jag höll med.

Jag och min nya flickvän passade synnerligen väl ihop. Vi hade samma åsikter om det mesta och bråkade inte alls. Vi flyttade ihop redan under högskoletiden, eftersom hon ville läsa till lärare i Karlstad. Hon blev den lärare jag borde ha blivit, nämligen en duktig och ambitiös pedagog på högstadiet. Ingen av de beskrivningarna stämmer in på mig, ärligt talat. När hon i slutet av sin utbildning åkte till Spanien i några månader, och jag åkte till England, var jag inte det allra minsta orolig för att vårt förhållande skulle kunna ta slut. Visserligen kan jag bara tala för mig själv, men jag har aldrig haft en tanke på att vi inte skulle tillbringa livet ut tillsammans. Jag älskar min flickvän/sambo/fru, men har alltid haft svårt att uttrycka känslor utanför min egen hjärna.

Samtalen hemma började handla om att köpa ett hus. Jag är försiktig (läs “rädd” och “snål”) till naturen så jag bromsade planerna. Trodde jag. Som vanligt förlorade jag kampen, och som vanligt var det en väldig tur. På tal om tur, ja… Min blivande fru propsade på att vi skulle stå i tomtkö. Jag menade att det bara var ett sätt att slänga bort 500 kronor, men jag förlorade den diskussionen också. Vi tittade samtidigt på flera “begagnade” hus som fanns till försäljning, men hela tiden hittade vi en massa detaljer som vi inte var nöjda med. Kanske skulle vi bygga hus? Efter en rundringning till husbyggarfirmorna insåg vi att vi aldrig skulle ha råd att bygga. En firma ringde emellertid inte tillbaka med ett pris, så min sambo propsade på att vi skulle ringa en gång till. Hon fick tag i en gammal telefonkatalog, och ringde därför av misstag fel nummer.

“Men jag bygger också hus”, sa rösten i andra änden så fort som missförståndet hade klarats upp. “Jag har just byggt ett hus i Skövde. Vill ni åka och titta?”

Samma kväll var vi i Skövde, och fick se ett både bättre och billigare hus än någon av de andra husfirmorna kunde prestera. Plötsligt kändes det inte längre som en omöjlighet att bygga. Nu var problemet att vi behövde en tomt. Jag ringde till kommunhuset för att fråga vilka möjligheter som fanns.

“Tja, ni är nummer 61 i kön.”

“Jaha, och hur många lediga tomter finns det?”

“5.”

“Oj då”, sa jag modfällt. “Då tar det många år innan vi kan köpa en tomt?”

“Nja, nu har ni ringt och visat intresse, så nu är ni först i kön.”

“Va? Jaha, det låter ju fantastiskt. men vad händer om nummer 60 i kön ringer? Kommer de före oss då?”

“Ja, men bara fram till det datum då tomterna ska delas ut.”

“När är det då?”

“Imorgon.”

Efter sex månader var vi husägare. Snacka om tur.

Något som ingår i husägande är att då och då måla huset. Numera är jag i princip förbjuden att måla huset eftersom det märkligt nog ofta finns stora vita fläckar på andra saker än just på väggen när jag har målat. 2005 ville jag i alla fall sturskt visa att jag klarar att måla hela vägen upp till taknocken. På ena sidan fanns det dock en parabolmottagare kopplad, alltså något som på håll ser ut som en stor tallrik. Det var svårt att måla ända högst upp där den satt. Jag bestämde mig för att ta ner den, eftersom vi inte längre använde den. Eftersom jag har …lite… höjdskräck, insåg jag jag att det var smartast att inte använda en hög stege, utan att klättra upp och lägga mig mot takplattorna. På det sättet kom jag hela vägen upp, och behövde inte titta neråt när jag började skruva ner parabolen. Stolt konstaterade jag att min intelligens ligger på hög nivå, och att jag inte alls behövde oroa mig för att sköta saker på höjden. När högra skruven var borta insåg jag dock lite försent vad problemet bestod i. Så fort som den vänstra skruven var urskruvad skulle parabolen ramla rakt ner, och under finns ett glastak över vår altan. Risken var därför mycket stor att parabolen skulle slå sönder altantaket. Att skruva tillbaka det som redan var bort var omöjligt. Efter ett funderande, liggande på taket, insåg jag att det bara var att chansa. När sista skruven var på båda sidor hängde parabolen lustigt nog kvar. Den hade fastnat tack vare förra målningen av huset, men skulle uppenbart inte hänga kvar i alla tid och evighet utan skruvar. Dessutom var det för tungt för att lyfta upp till min plats. Jag valde att chansa. När jag tog tag i parabolen lossnade den väldigt enkelt, och jag svängde den åt andra hållet, bort från altantaket. Istället hamnade parabolen på gräsmattan… just på det ställe där min fru hade gjort ett land med en väldigt stor krusbärsbuske. Om parabolen hade hamnat en decimeter åt vilket håll som helst hade den inte träffat busken, och denna gång var det svårt att låtsas inför frugan att jag inte visste varför krusbärsbusken verkade vara nedtrampad och inte växte längre. En liten miss…

Jag och min blivande fru fick ett vanligt piano som tillhört hennes pappa. Det var väldigt snyggt, och jag var mycket nöjd med det. Min kusin Jesper F och hans vän bar in det med specialband, och kämpade och slet av förklarliga skäl. Jesper är stor och stark, men kompisen han hade med sig för att bära fick Jesper att se liten ut. Jag prövade att flytta på pianot, men jag kunde inte ens putta det en centimeter åt sidan. Efter några år tröttnade vi på pianot, som dessutom inte gick att stämma, så vi skänkte bort det. En man ringde oss och ville ha pianot. Han dök upp hos oss samma dag.
“Ehh…”, sa jag, “jag orkar alltså inte bära denna. Har du någon annan med dig?”
“Nej.”, blev svaret, och jag förstod att detta var kört från början. Han plockade fram en liten träplatta, LYFTE upp ena sidan av pianot i ca 10 centimeter och bad mig putta in träplattan under pianot. Ofantligt att han klarade att lyfta upp det så mycket, och jag hann trycka in plattan. Plötsligt kunde pianot rullas fram till dörren. På något sätt lyckades han ta ut plattan och pianot utomhus, ända fram till sin minilastbil. Nu skulle pianot upp över en meter, och nu var det kört. Trodde jag. Återigen lyfte han ensam upp första delen så högt som behövdes och lutade den mot lastbilen. Helt förhäxad fick jag se honom gå runt och lyfta upp andra delen också, så att pianot nu stod rakt inne i lastbilens utrymme. Jag har aldrig, varken förr eller senare, sett något så imponerande när någon lyft något. Fullständigt makalöst!

En dag för några år sedan fick jag i uppdrag att köpa en nässpray på Apoteket i Falköping. Även om jag inte hittade ordentligt på Apotek var jag säker på att klara min uppgift. Efter att ha letat en stund insåg jag ändå att jag höll på att misslyckas. Jag hittade ingen nässpray alls. Därför frågade jag en kvinna på Apoteket om var nässprayerna fanns. Hon gick med mig och pekade ut det jag sökte, nämligen mitt ibland glidmedel, kondomer, p-piller och andra, liknande saker. Allt var placerat på den undre våningen på en hylla och jag hann böja mig ner för att granska hyllan innan jag plötsligt uppmärksammade alla de övriga produkterna. Jag fick fullständig panik av alla oväntade saker jag såg, och backade flämtande två meter bakåt. Dessvärre slog min rygg då emot allt som stod på en monter bakom mig, och en av plastflaskorna ramlade ner på golvet. Givetvis sprack den, och den innehöll fem liter av grön vätska. Vätskan rann ut över hela golvet och luktade mer och mer. Folk som just kommit in på Apoteket, men som missat vad jag hade gjort, sniffade högt och frågade de anställde vad det var som luktade. Jag kände mig fruktansvärt dum. En gammal parallelklasskamrat till mig jobbade där och tvättade upp golvet utan att skälla på mig. Jag smög hemåt så fort jag bara kunde och insåg hemma att jag inte hade handlat någon nässpray, men det har jag aldrig vågat titta efter på Apoteket igen.

2002 förändrades tillvaron radikalt. Fram till dess hade jag och min sambo, senare fru, levt ett tämligen bekymmerslöst liv. Det var inget vi insåg då. Efter flera missfall lyckades vi äntligen få vårt första barn. Det var en fantastisk upplevelse på många plan. Förlossningen var oerhört komplicerad och jag visste inte hur jag skulle handskas med alla känslor. Efter mycket lång tid var allt klart, och jag storgrät av glädje, oro och utmattning. Man kan ju ifrågasätta om det verkligen borde vara jag och inte min sambo som skulle gråta av de orsakerna, men så var det. Inte förrän då började jag fundera på hur man ska vara som pappa, och jag kan inte påstå att mina slutsatser i frågan var särskilt skarpsinniga. Lyckligtvis hade min sambo en betydligt mognare inställning till frågan, och det räddade mig också. Livet förändrades helt och hållet, inte bara det till bättre. Nu var det till exempel färdigsovet på morgonen. Och på natten. Och resten av dygnets timmar. Så småningom insåg vi att vår första son förmodligen hade magknip, och jag var ute många nätter med honom och körde bil. Det tycktes lugna honom. Tyvärr vaknade han ofta när jag kom hem med honom för att lägga honom i sängen. Det tog flera år innan vi insåg att vårt barn var mjölkallergiker. Han kunde inte, och kan fortfarande inte, ens dricka laktosfria drycker. Så här i efterhand tycker jag att läkarna borde ha kommit på, och tipsat om, detta. Istället var det sambon som drog slutsatsen.

Två år senare blev vi föräldrar igen, och vi hade nu två grabbar. Denna gång gick det mycket bättre, men jag fick ångest av att åter vara i förlossningskliniken. Jag ville hem!

Minstingen var betydligt mer lättskött än sin storebror. Vi fick väcka honom när han hade legat i vagnen och sovit i fyra timmar. Han visade sig vara en talang när det gällde att reta upp sin storebror, men å andra sidan är storebror nu avsevärt mycket skickligare att reta upp sin pappa än vad lillebror är. Den yngste har fastnat för fotboll, och den äldste för tennis.

Vilken skillnad i livet jag upplevde efter att ha blivit pappa. Jag trodde till exempel att jag visste vad oro var innan barnen anlände. Jag trodde att jag visste vad glädje var. Jag trodde att jag visste vad sömn var och jag trodde att jag visste vad kärlek var. Knappast. Grabbarna är nu mina stoltheter, min fru är mitt livs kärlek och jag är otroligt glad att jag har fått vara med om allt detta. Endast en pusselbit saknades: Giftermål. Jag och min fru hade varit tillsammans väldigt länge och hade dessutom våra två barn. Att jag älskade henne och alltid skulle göra det, rådde det inget tvivel om. Jag väntade och planerade för att frieriet skulle bli romantiskt och PERFEKT. Till slut gav jag upp. Barnen var sjuka, en efter den andre, i omgångar, och därefter min tilltänkta fru, i omgångar. Gång på gång. Jag erkänner här och nu: Jag tröttnade till slut. Förlåt. Alla planer på hur frieriet skulle gå till försvann, och det blev det mest simpla frieri man kunde tänka sig. Hon svarade ja i alla fall. Tur för mig. Därefter fick hon sova.

Giftermålet var till stora delar hemligt, så endast de närmaste i släkten fick veta. Lyckligtvis kunde kollegan Thomas H och min lillebror fotografera oss. Jag blev nervös det allra sista, när vi skulle gå inför “publiken”, och det var skönt när det var över.

Bildspelet på familjen Clenow/Olsson.

Musiken vi valde kommer från filmerna “Star Wars”, eller “Stjärnornas krig” på svenska, och våra barn var mycket nöjda med detta!

New version from Eng Cheng, the wife of my brother.

Musiken i detta fall kommer från artisten Albin, när han sjöng i Danmarks melodifestival. Han, jag, Mikael O och ytterligare ett antal unga grabbar och tjejer sjöng tillsammans under en kort period efter musikalen Evita.

Filmbonus från svunnen tid…

Idag fyller min fru Sofia Olsson Clenow 40 år. När vi träffades, för 21 år sedan, skrev jag en sång till henne. Jag tror mig inte ha berättat detta för någon förut, men i och med denna mening vet ganska många. Från och med nu finns en variant som inte bara innehåller en sångare och en gitarr, utan ett helt band. Stort tack för assistansen till hela Plug’n’Play och stort grattis till mitt livs största kärlek.

Utan dig

20140926_202849

Man ska naturligtvis inte skoja om bröllop, särskilt inte om det är man själv som gifter sig, men jag kände redan från början att jag skulle få panik av att gå omkring med ring på fingret. Samtidigt kan man ju inte avstå helt från ring när man gifter sig i kyrkan. “Får jag köpa vilken ring som helst?” frågade jag oskyldigt min blivande fru. Jodå, jag fick tillåtelse till det. Det roligaste hade varit om jag hade fått ut en ring ur en barnmaskin, men jag hittade ingen. Efter viss fundering blev det en för… 50 riksdaler. Det blev tillräckligt roligt.

Det finns de som påstår att jag är barnslig när det gäller bilder på mig själv. Jag kan bara ursäkta mig med att jag ALDRIG har varit förtjust över bilder på mig själv. Således är jag EXTREMT barnslig nu. Eller?