Musik

När jag var en liten grabb satt jag alltid och sjöng med i musiken, oavsett om det var en bilstereo eller en freestyle som spelade. Oftast stod mina föräldrar ut med det.

 

Som de flesta skolbarn på den tiden skulle jag lära mig ett instrument redan i lågstadiet. Man bedömde dock i många år att man inte kunde låta barn välja vilket instrument som helst. Då skulle det bli gitarr och piano för alla, och så kunde man inte ha det. Istället fick vi välja på blockflöjt eller fiol, de coolaste instrumenten som finns för lågstadiebarn. De allra flesta valde blockflöjt, och det bör ha varit underbart billigt och bra för Musikskolan. När tillräckligt många barn hoppat av kunde man börja med de mer väsentliga instrumenten. Dessvärre valde kompisen Peter M trumpet. Hur tänkte du då, Peter? Jag var oförmögen att producera egna tankar, så jag valde också trumpet. Suck…

 

Jag, Peter A och Peter M fick en mycket intressant trumpetlärare. Trumpetlärarens namn är inte viktigt i sammanhanget, och han finns inte längre i Sverige. Om vi spelade fel lät han sin taktpinne rappa över våra fingrar, och det gjorde vansinnigt ont, tro mig. Om vi – mer sällan – spelade rätt fick vi ett ”bra!” och en kraftig sving med öppen hand mot våra nackar. Det hade förmodligen gjort ont som det var, men om man sitter och blåser i en trumpet och träffas i nacken åker tänderna rakt in i det stenhårda metallmunstycket. Jag är osäker på om det var jobbigast att vara bra eller att vara dålig på att spela trumpet, och jag minns att jag slutade flera gånger på grund av lärarens fasoner, men att läraren övertalade mina föräldrar att jag skulle börja igen. Eftersom lärarens taktpinnar av någon märklig anledning gick av så ofta, köpte han en oförstörbar taktpinne av bambu. Den taktpinnen överlevde i tre veckor. När läraren förklarade för mig och de andra att vi aldrig skulle bli några proffs på trumpet, men kanske bra amatörer, var det äntligen slut på trumpetspelandet. Detta var i sjätte klass, och det passade bra att byta både intresse och skola.

 

Nästan tio år senare hade jag hamnat i en högskolekör, där gyckel på festerna var ett viktigt och uppskattat inslag. En duktig trumpetare i form av Lars L fick för sig att vi skulle spela ett klassiskt manskörsstycke med hjälp av fyra blåsinstrument. Ofattbart nog blev jag tillfrågad att vara en av de fyra, och det hjälpte inte det minsta att jag försökte hävda att jag inte hade spelat på över tio år, att jag knappt kom ihåg hur man får ljud i en trumpet eller att jag inte hade någon trumpet. Allt löste Lars. Inte en enda övning utan felspelningar hade vi avverkat innan festen, och jag stod för de allra flesta misstagen. På den korta konserten spelade emellertid Lars och de andra två fel, men inte jag. Detta är fortfarande lika ofattbart för mig. Hur gick det till? Fast jag var ju nykter…

 

Jag vet att det var någon form av sångtest både under mellanstadiet och under högstadiet. Jag minns inte längre, men jag inbillar mig att jag var helt värdelös i mellanstadiet, och inte särskilt mycket bättre i högstadiet. Ändå uppmuntrades jag av Hanna G och Marie K, och det var de som var stjärnorna i klassen. Jag har fortfarande ingen aning om vad de såg i mitt sjungande, men det stärkte mig och jag är tacksam för det. Grabbar ska spela fotboll, inte sjunga, när man går i högstadiet. I gymnasiet hamnade jag i en klass med bara en enda kille till: Mikael O. Efter att ha hört Mikael spela och sjunga förstod jag äntligen att sådär särdeles musikalisk var jag inte. Dock var vi nära vänner, och vi tjatade oss in i musiksalen på rasterna. Mikael var gammal trombonist, men hade lärt sig att spela piano. Vi hade vansinnigt roligt, trots att vi förmodligen sjöng enstämmigt. Vår musiklärare under första året var inte riktigt skapt till att vara just lärare. Vid julavslutningen i årskurs 1 hade hon lyckats vända hela kören mot sig så att samtliga hoppade av. Av någon anledning tillfrågades jag och Mikael om vi kunde hjälpa till att rädda avslutningen genom enkla rytminstrument. Vi hade inte varit inblandade i kören och vi tyckte nog synd om körledaren.

 

17 juli 1991 skrev jag och vännen och klasskamraten Mikael O vår första sång… tror jag. Jag minns fortfarande när vi satt hemma hos Mikael och övade in den, men däremot minns jag inte alla toner idag. Oavsett så känns det kul att kunna visa upp vårt första notpapper!

 

 

 

 

 

 

 

 

Det kanske första riktiga sångframträdandet för oss i kompisgänget i skolans regi skedde under Lucia, oklart vilket år. Vi sjöng på Falköpings tidning, och dessutom vid luciafirandet i Odenhallen. Tanken är naturligtvis att det hela ska vara traditionellt högtidligt på Lucia, men det där är inte lätt att finna sig i för 17-åriga, omogna grabbar. Jag, Ola S, Mikael O, John S och Mattias S sjöng ett eget nummer i den i stort sett nedsläckta Odenhallen. Vi poppade upp “Staffan var en stalledräng” och succén var given i jämförelse med det mer traditionella programmet. Vi hade strålande självförtroende!

 

På vårterminen skulle alla som valt musik, istället för bild, genomgå två stycken prov. I det första provet skulle vi lyssna till ett klassiskt stycke och sedan skriva ner samtliga instrument som användes. Jag skulle ha varit chanslös, men vännen och den skicklige gitarrkliaren John S gick i den andra samhällsvetarklassen, och berättade för mig och Mikael vad provet gick ut på och vilka frågor som gällde. Eftersom jag och Mikael var i musiksalen hela tiden var det en smal sak att ta fram samma inspelade stycke. Mikael lyssnade igenom samma låt, och skrev ner samtliga instrument han kunde höra. Jag hörde fortfarande bara “piano – kanske”. Tack vare detta lyckades jag klara provet med alla rätt, eftersom jag hade lärt mig instrumenten utantill, medan Mikael glömde ett instrument och fick ett fel.

 

Det andra testet var ett sångprov. Alla skulle göra detta, och det var outsägligt pinsamt. Det fanns några stycken som ändå var duktiga, däribland Mikael O, Maléne P och Ulrika G. Den som förmodligen var bäst var Maléne, men hon fick bara betyget 3 och var av förklarliga skäl besviken. Mikael och Ulrika fick mer rättvist betyget 4, medan jag på något vänster fick betyget 5. Det var jag inte värd, men jag protesterade inte. Med alla rätt på provet, och högsta betyget på sångprovet, fick jag det högsta betyget i slutbetyget. Väldigt roligt, men mycket pinsamt.

 

I andra årskursen på gymnasiet fick kompisen Ola S för sig att samla ihop ett gäng grabbar som skulle sjunga a capella (alltså utan hjälp av musikinstrument) på skolavslutningen. Ola och Mikael fixade alldeles uppenbarligen detta, men lika enkelt var det inte för Jens S (Olas tvillingbror), Mattias S och mig. Vi övade och övade, men det lät inte ens i närheten av godtagbart. Kort tid innan skolavslutningen hoppade Mattias och Jens av projektet. Hur mycket bättre lät det då? Inget. Jag klarade inte att hålla min stämma nu heller. Det var helt enkelt katastrof. Till slut frågade vi vår nye körledare om råd, och han föreslog att jag skulle testa att sjunga melodin. Varde ljus! Det var helt otroligt vilken förändring det blev. Någon vecka senare var det dags, och vi hade till och med tid att laborera med framförandet. Idén var att dra ner mina byxor på scenen inför sista tonen. Så blev det aldrig. Däremot blev vårt framträdande succé! Idrottsarenan Odenhallen i Falköping var fylld till bristningsgränsen, och ett jubel utan dess like bröt ut efter de sista tonerna. På kvällen var vi som brukligt i parken, och jag och Mikael var kungar. Jag har varken förr eller senare fått så mycket beröm för något musikaliskt. I efterhand har vi insett att det nästan var väl djärvt att inleda vår musikala karriär helt utan musikinstrument, men vi var unga och naiva och hade tur. Det enda som grämer mig är att Ola inte verkade få lika beröm, trots att idén om uppträdandet var hans. Solot var egentligen hans och han är den mest musikaliska av oss. Sanningen är förmodligen att det var lättare att känna igen mig och Mikael eftersom vi gick tillsammans under kvällen. Originalet har jag inte kvar längre, men en senare inspelad version finns här:

Goodnight Sweetheart

Jag, Mikael och Ola fick för oss att vi skulle kunna uppträda för företag, och vi fick med oss den svårt musikaliske John S. Vårt problem var att Mikael alltid kom i tid till övningarna. Jag kom oftast tio minuter sent. Ola kom ofta 30 minuter sent, medan John i värsta fall kunde missa övningen helt och hållet, men gud så duktiga de andra tre var. Samarbetet blev av förklarliga skäl inte så långt.

 

 

 

 

Året därpå var det dags att uppträda på studentavslutningen igen, för sista gången. Utan min medverkan i början började vi att spela och sjunga ”Rosen”, för att efter en vers och en refräng övergå till Tomas Ledins ”Knivhuggarrock”, som jag fick sjunga melodin på igen. Jag hade fortfarande inte fixat att lägga någon stämma, och jag spelade inte något instrument, i motsats till de andra. Mikael körde keyboard, medan de övriga två spelade gitarr. Dessutom fick vi med oss en basist och en trummis av mycket hög kaliber. Det blev drag denna gång också. Vilka musiker!!

 

Inspelad film: Knivhuggarrock

 

Efter skolavslutningen splittrades gänget från skolavslutningen, nästan innan vi hade börjat vara ett gäng. Mikael hamnade i Jönköping, Ola flyttade till Stockholm, jag började studera i Karlstad och John färdades över Atlanten till USA. Jag och Ola hade en del kontakt, och vi fick för oss att vi skulle testa att vara trubadurer på kårhuset i Karlstad. Vårt största dilemma var att skrapa ihop tillräckligt många låtar för att klara en kårkväll, men återigen hade vi lite tur. Med tanke på att detta var första gången vi var trubadurer inför publik, gick det väldigt bra. Vi gjorde en inspelning från vår första trubadurspelning i Karlstad, utan att kunna hantera den tekniska utrustningen, och utan att kunna hantera våra röster särskilt mycket bättre…

 

Inspelad musik: Wake Up Little Suzy

 

Vi bestämde oss för att vi var oövervinnerliga, och fixade två trubadurspelningar på restaurang Plantis i Falköping. Vi var kungar! … innan spelningen på fredagen, men efter den spelningen var vi överens om att aldrig spela inför publik igen. Jag vet inte om någon av gästerna ens såg att vi fanns där, och vi skämdes! Nu hade vi ju bokat in även lördagen, så vi var tvungna att genomföra den spelningen, MEN ALDRIG MER, det var vi överens om. På lördagen hängde folket i taket, de skränade och vrålade med i allt. Det var otroligt roligt. Utan den spelningen hade vi fått en väldigt kort trubadurkarriär. Nu skulle det vara i flera år framåt.

 

På Olas inrådan började jag försöka lära mig att spela gitarr. Tanken var att kunna kompa till, och jag klarade det skapligt. Det gjorde att Ola – efter att jag hade övat i några år – kunde leverera solon. Den första spelningen utan Ola var i Tidaholm, på en av Andreas L:s fester. Jag klarade bara några låtar, men allt ska ha en början.

 

Jag fick idén att vi skulle testa med att ansluta oss till en agentur som kunde hitta spelningar åt oss. Varken jag eller Ola var särskilt pigga på att leta efter uppdrag på egen hand. Sagt och gjort. Vi fick det första agenturuppdraget, och samtidigt det sista skulle det visa sig, på ett hotell i Jönköping. Eftersom vi nu var anslutna till förmedlaren, hade vi inget uppdrag att göra någon reklam för oss. Trots planscher och tidningsannonser blev det nästan en kulturspelning, alltså när det fler som underhåller än som lyssnar. Det är anmärkningsvärt, eftersom vi bara var två underhållare. Totalt var det 11 stycken i publiken varav fyra var medlemmar i ett band som underhållit i närheten. Ännu värre blev det efteråt, när förmedlaren vägrade att betala ut mer än halva gaget till oss. Han visade sig vara en riktig skojare.

 

 

 

 

 

 

 

 

I en tidning såg vi en annons om en talangtävling, och jag tror varken jag eller Ola hade någon fundering på att bli ”upptäckta”, men en liten deltävling kunde ändå vara kul. Mattias S deltog vid de två första tillfällena, då vi sjöng utan komp. Vi var totalt med tre gånger. Dessvärre var det enbart skönsjungande tjejer som placerade sig, och då som nu menar jag att det hade med programledaren att göra, som bara hade ögon för dessa unga tjejer. Man kan fundera på hur rolig nästa deltävling skulle vara för publiken med enbart lugna och vackra sånger från unga damer. Sista tävlingen vi var med om var i Skövde. Ola spelade den redan då klassiska låten “More than words”, medan jag sjöng. Svårigheten är att låten går väldigt högt under refrängen, och ska då sjungas i falsett. Det klarar jag normalt, och de som skrivit och framfört låten från början sjöng också i falsett. Dessvärre blev jag som vanligt så nervös att jag glömde att sjunga låten i falsett. Normalt sett kan jag inte sjunga så högt utan falsett, men denna gång hade jag troligen sjungit upp min röst så mycket att det plötsligt fungerade… men bra lät det inte. Tonerna blev rätt, men så skulle inte låten sjungas. Jag kände att något var fel, men kom inte på förrän efteråt varför det inte låtit som det hade gjort på övningarna. Typiskt mig att bli så nervös.

Till slut var det avståndet mellan Karlstad/Falköping och Stockholm som tog slut på samarbetet. Ola hade dessutom dragit igång ett band med några medlemmar från den orkester han var med i. Han var själv sångare, och gjorde det riktigt, riktigt bra. Jag spelade ett par gånger med min studiekamrat Jonny S, som också var en vansinnigt duktig gitarrist. Vid ett tillfälle spelade vi under Solsta-stafetten – en löpartävling mellan Stockholm och Karlstad – i ett mycket stort cirkustält. Publiken började med att välta en av högtalarna på stativ. (Paus.) Därefter drog någon ur kabeln till PA-utrustningen. (Paus.) Trots detta var det en lyckad och kul spelning. Slutligen kom någon ur publiken fram till oss, uppenbarligen för att berömma oss för draget:

”Jo, den där låten ni spelade just…”

”Ja, är det Beatles Help du menar?”

”Just det. Den gjorde ni jäkligt… (sväljer en klunk från flaskan) dåligt.”

”Ja, tack… vad sa du förresten?  Gjorde vi den dåligt?”

”Ja, när Paul McCartney sjöng Help menade han det verkligen. Ni bara förstör.” (Ridå.)

 

 

 

 

 

 

På kåren i Karlstad fick jag chansen att spela många gånger, oftast med Andreas L inför föreningen Pelikan (fritidspedagoger och förskollärare). Det var en underbar publik och vansinnigt mycket roligare än min egen studentförening Älska. En enda gång blev jag anlitad av Älska för en utomhusspelning, och föreningen var tacksam ända tills Älskas vanliga trubadur oväntat dök upp, trots tidigare återbud. Han var otroligt populär bland damerna, och han föreslog att vi skulle spela ihop. Dock spelade han allt utantill (jag var tvungen att ha papper med ackord). Musikaliskt var han mycket bättre än mig och damerna tjöt efter honom. Efter ett tag tröttnade jag och smög därifrån, och jag tror inte att någon ens märkte det.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För några år sedan fick jag och Mikael O för oss att spela tillsammans, bara för att det var roligt. Mikael spelar piano, och tillsammans med min gitarr blev det en lite annorlunda trubadursättning. Efter ett tag började vi ta uppdrag från företag och vi gjorde en hemsida med information. Eftersom vi båda var för lata för att göra reklam för oss, var uppdragen ganska få, men det passade oss båda bra. Till slut fick vi för oss att göra en hemsida med information och till och med spela in några låtar i en studio, lustigt nog med en av mina gamla elever som tekniker. Vi kallade oss för IG till Alla (Mikael är också lärare) och så skapade vi en hemsida:  IG till ALLA. Intressant nog går det inte längre att ta bort hemsidan eller förändra den. Heja Glocalnet! Nu finns de tre inspelade låtarna också här:

 

Inspelad musik: I saw Her Standing There

Inspelad musik: Rollin’ On the River

Inspelad musik: I Still Haven’t Found What I’m Looking For

 

 

 

Under mitt första år i Karlstad som student bjöd några av mina studiekamrater med mig till kåren. Det var karaokekväll, och de tyckte absolut att jag skulle sjunga något. Efter lite funderande blev det George Michaels “Faith”. Det visade sig att hela kvällen var en av flera deltävlingar. Tävlingarna hade pågått under flera veckor, och just denna kväll skulle det bli final senare på kvällen. Lika oväntat som beskedet om tävlingen, lika oväntat var det att jag kom med i finalen. Jag var smickrad, men inte så sugen på att tävla. Ändå deltog jag, men bytte låt till “Glory of Love”, av en av mina favoritartister: Peter Cetera. Jag vann inte, men det grämer mig inte. Jag är i efterhand mer stolt över finalplatsen.

 

 

 

 

 

I Karlstad började jag sjunga i kör i sällskapet CMB, och min egen beskrivning av mig själv finns fortfarande kvar här. Jag hade ju kämpat, och misslyckats, med att lära mig en stämma till Goodnight Sweetheart på skolavslutningen i gymnasiets årskurs 2. Något av det första körledaren för CMB (Carlstads ManskörsBröder/Carl Michael Bellman) sa var att den gamla klassiska låten Goodnight Sweetheart var så enkel att alla borde lära sig flera stämmor, så att låten skulle kunna sjungas på kåren även om inte alla stämmor fanns på plats. Körledarens namn var Erik R, och det visade sig att även han kom ifrån Falköping. Jag hade aldrig tidigare träffat på någon som var så full av energi och idéer att han knappt hann avsluta meningarna innan nästa låt eller projekt skulle dras igång. Erik har spelat mycket stor roll för det som nu möjligen kunde kallas min musikalitet. CMB blev ett nytt liv för mig, och jag lärde mig MASSOR. Dessutom var hela CMB, med nästan 40 körsångare i min egen ålder, en alldeles underbar förening och alla var i princip kompisar med alla. Här vilade inga ledsamheter, och plötsligt insåg jag att vi sjöng traditionella körlåtar av exempelvis Bellman, och det var vansinnigt roligt. Det var övning en gång i veckan, och jag och alla andra tidigare sångare var välkomna att dyka upp när som helst trots avslutade studier. Varje övning inleddes med “Gutår båd’ natt och dag” enstämmigt. CMB var en oerhört aktiv kör, med massor av uppträdanden under året. Festerna var enormt uppskattade och hölls tillsammans med damkören Söt likör. Erik kallade sig inte utan anledning för Karlstads största äktenskapsförmedlare. Bilden är tagen på en julmarknad i Mariebergsskogen, där sju sångare med egna stämmor, inkluderat mig själv, sjunger “Det är advent”, med CMB och Söt Likör som sjunger bakgrundsstämmor. Häftigt!

 

 

 

1994 spelade Sällskapet CMB och Söt Likör tillsammans in en hel CD. Den kan lyssnas på här:

Musik: En god bit svensk kultur

Min musikalitet gick framåt med stormsteg, och jag började lära mig ytterligare någon stämma till de roligaste styckena. Efter några år kom man på att de två körerna skulle kunna delas i tre delar till mindre tillställningar, och jag fick ha hand om en av dessa småkörer. Fantastiskt! Uppdraget innebar inte enbart att ta ton med hjälp av en stämgaffel, utan också att presentera varje stycke inför uppsjungning. Omdömet blev att jag gjorde detta på precis samma sätt som Erik, vilket hade varit min avsikt, med annorlunda humor och energi.

 

Varje Luciafirande var en mycket aktiv tid för de båda körerna. Jag trodde aldrig att jag frivilligt skulle ta på mig ett vitt nattlinne, men jag gjorde det med glädje då uppträdandena var så roliga. Däremot kände jag inte samma glädje när jag ombads ta hand om de vita nattlinnena och råkade köra över dem med bilen. Det blev till att väcka min sambo vid elvatiden på kvällen och fråga om hon kunde rädda morgondagens tidiga luciaframträdande. Hon löste det med tvättmedel, vatten och hårtork, och det hade jag aldrig klarat själv. Höjdpunkten för de två körerna blev när det bestämdes att vi skulle åka till USA under fotbolls-VM 1994. Vi såg Sverige-Brasilien spela 1-1 i gruppspelet, och vi besökte bland annat svenskbygderna i Minneapolis. Över 80 körsångare gjorde resan till en av de bästa jag någonsin upplevt. (Nä, jag gillar ju inte resor normalt, men ändå…) Innan vi åkte till USA sjöng vi i SVT:s VM-studio 1994  i våra dräkter som tillsammans bildade en svensk flagga, och när vi vred dem runt på en sekund blev de istället den amerikanska flaggan.

 

Inspelad film från SVT: Sverige/Startspangled Banner

 

Lustigt nog filmades vi för Eurosport när vi stod i våra dräkter på läktaren i USA.

Eurosport.

På en känd hamburgerrestaurang i staterna toppade vi laget genom att spontant sätta ihop en grupp som enbart existerade just där. nämligen Hamburger Five (eller HamBörje Five). Vi ramlade således in på McDonalds, drog av Beach Boys “Barbara Ann”, och tågade ut under fullt jubel från gästerna på restaurangen.

 

 

 

 

30:e april varje år åker körerna runt och sjunger majsånger. Det tar hela dagen och  det är svårt att beskriva hur mycket jag uppskattar denna dag. Festligheterna tar dessutom inte slut när dagen går över till första maj. Många håller igång hela dygnet, vilket är ett krav för att kunna bli Årets vårsångare. Jag kunde hänga på i några timmar på natten, men utan alkohol i kroppen blev jag för trött. Den som håller igång mest, och hittar på mest upptåg, vinner utmärkelsen. Jag deltog istället i tävlingen Björn Axén Memorial. Björn Axén var en erkänt duktig frisör på 1990-talet. Här gällde det istället att ha den fånigaste frisyren. Studentmössan skulle sitta på från mösspåtagningen på valborgsmässoaftonen till middagstid på första maj. Helst skulle det finnas skavsår i pannan efter svettbandet. Jag sov därför i min mössa hemma hos min sambo på natten, och bärgade segern dagen därpå. Enligt  juryn  hade jag en “förnämlig svettrand i pannan”.

 

År 1996 anlitades CMB av TV4 för att sjunga två majsånger utanför en kyrka i Karlstad. TV4 spelade in oss under sången:

Inspelad film från TV4: CMB – utanför kyrkan

 

Ibland fick Sällskapet CMB en förfrågan om vi kunde assistera Karlstads gospelkör. Jag accepterade alltid det uppdraget, tillsammans med ytterligare några grabbar. Kvinnor fanns redan i parti och minut i gospelkören. Kanske låter det trist att sjunga gospel för den oinvigde, men det är i så fall så långt från sanningen man kan komma. Det var underbart roligt att sjunga gospel, och eftersom alla stod med noter (tabu i samtliga andra körer jag har deltagit i), krävdes väldigt lite övning innan konserten. Plötsligt stod jag nästan och sjöng direkt från noterna. Otroligt, vilken utveckling för mig. Körledaren för gospelkören berättade om en händelse från ett tidigare år, och den händelsen fastnade hos mig. Vid den konserten hade publiken, särskilt pensionärerna, varit väldigt uppeldade, och de hade applåderat och tjutit efter sista låten. Trots att gospelsångerna alltid var på engelska verkade det inte  ha varit något problem ens för pensionärer med mycket begränsade kunskaper i engelska. En av damerna hade kommit fram till körledaren efter konserten för att berömma honom och körerna. Konserten hade avslutets med en av de mest kända gospellåtarna, Oh, Happy Day.

“Det var väldigt roligt att du uppskattade konserten”, sa min körledare glatt till damen.

“Ja, det var fantastiskt!” meddelade hon. “Särskilt den där sista sången ‘Åh, hej på dig’!”

Denna berättelse fick mig att förstå att det är musiken och inte texten som är viktig i musik. I alla fall i gospel.

 

Bland körerna utvecklades inte bara förhållanden, utan även spontana smågrupper som sjöng för alla som ville och inte ville höra på. I vissa fall uppstod grupperna inför en av de många körfesterna, medan andra grupper faktiskt var ute på en del privata uppdrag. En av de första konstellationerna för min del var ”Anna och långa farbrorn”, som bestod av en gitarrist, en basist, sångerskan Anna och jag, som skulle lägga andrastämmor. Det finns inget sätt att komma undan sanningen här: De andra var för bra för mig så jag slutade i gruppen. Det var roligt så länge det varade. Därefter startades den första riktiga a capellagruppen jag varit med i: ”Aldrig samma”. Namnet syftade på att det ofta var svårt att få med hela gänget till uppträdandena, och ibland fick vi låna in någon ersättare, medan vi vid andra tillfällen fick klara oss med mindre manskap. Även om jag visste att jag var bland de sämsta i gruppen så klarade jag ändå min uppgift, och jag lärde mig massor. Minst en av gruppmedlemmarna hade kunnat vara med i Sveriges bästa kör Orphei Drängar om läget varit annorlunda.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Jag lovade för över 20 år sedan att inte avslöja hur det gick till att bli medlem i kören CMB, och jag står fast vid mitt löfte, trots att ledaren och sångarna inte är desamma idag. Dock kan jag berätta om en viss slips vi alla hade under en viss period. Skillnaden var bara att man själv fick välja favorittexten på favoritsången. “Supa klockan öfver 12…”. Ah, det var tider, det! Vid ett annat tillfälle under året 1994 besökte jag och min namne Mattias vår tidigare klasskamrat och vän Ulrika i Smögen. Av någon anledning jag inte minns sjöng vi en sång för henne efter att vi delvis skrivit om texten i sången. Vi spelade inte in det och därför har jag spelat in det nyligen. Sången finns här och skojar om att Mattias N (vännen) gärna dricker alkohol vid tillfälle, medan Mathias C (jodå, jag…) inte gör det, och att vi båda känner oss glada när Mattias är för full att sjunga mer. Jag undrar om vännen var med och skrev texten eller om jag gjorde det på egen hand för att retas med honom?

 

 

 

 

 

 

 

 

På körfesterna samlade vi ibland ihop oss i småkonstellationer som inte existerade annat än på festerna. En av dessa konstellationer bestod av Tor J, Jonny S, David E och jag själv. Det unika var att vi alla sjöng i samma stämma i CMB, men att vi klarade fyrstämmigt med egenskrivna arrangemang av Tor på festerna. Eftersom Jonny var gammal lokförare kom gruppens namn från början att bli ”Loket och vagnarna”, men kärt barn har många namn. Gruppen hade oftast ett nytt namn vid varje körfest, till exempel ”En ska bort”. Denna grupp var helt underbar, och tillsammans med CMB:s körledare Erik har Jonny och Tor lärt mig mer om musik än några andra jag har träffat på i mitt liv. Tor och David utbildade sig båda till lärare, men har mig veterligen aldrig jobbat som lärare. Istället blev de trubadurer på heltid.

 

En av CMB:s körmedlemmar, nämligen Per H, fick för sig att starta en a capellagrupp med totalt åtta medlemmar från CMB. Jag blev smickrad och accepterade förfrågningen bums, vilket jag inte har ångrat en sekund. Tanken var att bland annat sjunga Cornelis Vreewijks låtar, och han brukade sjunga om Polaren Pär. Därför föreslog jag att gruppen skulle heta Pers Polare, men troligen minns ingen idag att förslaget var mitt, och inte spelar det någon roll heller.

 

Varje år satte körerna CMB och Söt likör ihop en teaterföreställning med musik i. Storyn skrevs av körledaren Erik och ytterligare några drivna och duktiga körmedlemmar, till exempel Magnus B och Fredrik D. Dessa uppsättningar låg inte på amatörnivå/studentspexnivå, utan var riktigt proffsiga och imponerande. Redan det första året fick jag vara med den första, riktiga teaterföreställningen för mig: Utvandrarna. Det var otroligt roligt, och spelades dessutom in. Jag finns långt till höger bland de manliga körsångarna, och stormtrivdes i den redan då makalösa musiken:

Utvandrarna del 1

Utvandrarna del 2

 

Utvandrarna – program

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I nästa teaterversion fanns den egyptiska drottningen Kleopatra med i rollistan, och hon skulle bäras in på scenen av två slavar/tjänare. Som Kleopatra hade den omåttligt populära Söt likör-medlemmen Katarina valts, och när körledaren Erik frågade den manliga delen av kören om någon frivilligt kunde hjälpa till att bära utbröt tumult och jubel på samma gång. ALLA CMB-medlemmar ville komma så nära Katarina som möjligt, och att få bära henne i kungastol skulle DEFINITIVT vara årets höjdare. Erik insåg för sent misstaget att fråga grabbarna, och såg sig vilt och stressat omkring för att hitta en snabb lösning innan det var för sent. Plötsligt fick han syn på mig, och jag tror uppriktigt sagt att jag var den ende i hela manskören som inte räckte upp handen. Jag vet inte varför, men jag förmodar att det fanns så många andra frivilliga som erbjudit sig, att jag bedömde min insats som onödig.

“Bra!” skrek Erik lättad, och pekade på mig. “Det blir Clenow och Jonny som bär, radarparet ‘Full och Fan’!” Jonny hade i omgångar gjort skäl för att få smeknamnet “Full”, medan jag betraktades som “full i fan”. Den min Jonny visade upp när han insåg att han mot alla odds skulle vara med och bära var obetalbar, och alla miner, gester och kommentarer från hans själaglada ansikte, väljer jag att censurera för all framtid. De långa filmdelarna kan nu ses här:

En kort, men ovan omskriven, del från Tutti in coro…

Inspelad teater: Tutti in coro – del 1

Inspelad teater: Tutti in coro – del 2

 

I samband med Tutti in coro fick jag vara med sjunga bakgrundstoner, tillsammans med de cirka 80 medlemmarna i Söt Likör och CMB, till den blivande artisten och kändisen Fredrik Kempe. Låten som finns här är en tidig version av Vincero. Jag minns fortfarande när vi alla trängde in oss i en musikstudio i ett industriområde i Karlstad, och jag är stolt över att jag fick vara en av dessa sångare.

Vincero

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En gång fick jag för mig att sjunga – och så ofta som möjligt – samt SLÅ rekordet om den högsta tonen jag kunde sjunga. Om man inte själv håller på med musik är det kanske svårt att förstå rimliga toner, men ett normalt C finns både strax under notsystemet och nästan högst upp på notsystemet, alltså den första och andra tonen som visas på bilden. Min högsta ton blev höga d, under en körresa i Stockholm. Naturligtvis hade jag inte någon som helst nytta med att kunna sjunga den tonen då, förutom en mycket tillfällig sång med några på resan, men ofantligt var det.

 

På en av låtarna med Sällskapet CMB var jag solist. Det kan tyckas som om jag inte minns ordentligt, men så är inte fallet. Mitt uppdrag var nämligen att i Bådn Låt sjunga/säga “Miao!” på förutbestämda ställen. Det hade jag extremt roligt åt! Tänk att få stå inför 600 människor och fjanta sig. Det gillade jag!!

“Brumbraskön i Bumba, Brumbraskön i Bumba.

Brumbraskön i Bumba (Miao!)
Katten slaer uppå Trumma (Miao!)
o firö Mysa dei gå i Dans (Miao!)
so heilö Jore ho dundra (Miao!)”

Tack till Mattias N

 

Pers polare var en väl sammansvetsad grupp, och fick i uppdrag att göra reklam på TV4 Värmland för en teateruppsättning av Erik, Magnus och Fredrik. Pers polares uppdrag skulle bli en mardröm. Tanken var att sjunga tre låtar i direktsändning. Låt nummer ett och låt nummer två blev skapliga, trots att jag blev full i skratt för att Jonny glömde en del av den tänkta texten som solist. Samma sak skedde för övrigt även när vi sjöng i avslutningen på högskolan några år senare, den gången med låten “Alla behöver någon”. Förhoppningsvis står han ut med att höra detta nu, för han är både vansinnigt bra och trevlig som person.  Det tredje stycket var vårt paradnummer, nämligen Sven-Ingvars ”Någon att hålla i hand”. Per vinkade in oss, och det lät FRUKTANSVÄRT. Nu behövde man inte vara musikkunnig överhuvudtaget för att höra hur eländigt det var. Efter några otroligt långa sekunder vinkade Per av oss, och vi blev tvungna att börja om. I direktsändning. När vi gjorde ett nytt försök hände samma sak en gång till. Det är svårt att förklara hur pinsamt detta var för oss alla, och inte efter att vi hade sjungit i ca 10 sekunder började låten stabilisera sig. Dock hade samtliga stämmor sjunkit som stenar. Det konstiga med alltihopa är att TV4-personalen bad oss att spela in en låt istället för att köra direktsändning på just den. Detta får mig att tro att samtliga bland TV4 Värmland måste ha varit tondöva, men konstigt nog blev denna sista låt riktigt bra, och den sändes många gånger i TV efteråt.

Pers Polare – Domaredansen – acapella från TV4 Värmland, 1996

Pers Polare – Under the boardwalk – acapella från TV4 Värmland, 1996 (Herr Clenows arrangemang)

Pers Polare – Någon att hålla i hand – acapella från TV4 Värmland, 1996

Pers Polare var en mycket mer aktiv grupp än vad jag tidigare hade varit med om. Vi övade in en hel repertoar utan att bygga på CMB:s låtar, tack vare att Per formligen sprutade ur sig egna arrangemang. Efter att vi hade hållit på en tid avslöjade Per att han funderade på om vi kunde spela in en CD. Vi tyckte alla att det lät roligt, och det visade sig då att Per redan hade tagit vissa kontakter. Per hade lärt känna två gravt musikkunniga personer på sin praktikplats. De två hade skapat en inspelningsstudio i ett före detta klassrum, och det var bara för Pers Polare att komma dit, betala för inspelningstiden och dra igång. Så blev det. Under två dagar lekte vi proffsmusiker. Jag sjöng slut på min egen röst redan första dagen, och kämpade som ett djur för att klara tonerna även andra dagen. Det blev en CD som vi lyckades sälja i tillräckligt många exemplar för att få tillbaka tillverkningskostnaden.

 

Här finns låtarna att lyssna på:

 

Hallelujah, I Just Love Her So (Herr Clenows arrangemang och solo)

Under the Boardwalk (Clenows

arrangemang, men får inte ligga på youtube beroende på en viss advokat…)

Soul to Squeeze

Satans fest

Putt, putt

Blues för Ingamaj

Abborrevisan (Solo Clenow och Magnus S)

Abba Feels Alright

Kalles klätterträd

Hajaru de då Jack

Esmeralda

Fullmånen

Grimasch om morgonen

Jag borde blunda hårt

Movitz i afton står bal’n

Om jag vore arbetslös

Stay and Pray

Tomtebloss

Ulla, min Ulla

Utan dig

 

 …och ser jag alldeles enastående korkad ut på skivomslaget, beror det på att vi hade kommit överens om att ta fyra bilder var i en automat. Jag bestämde mig för att inte förstå att bilderna hade börjat tas. Första bilden på mig är alltså tom (fast den togs bort helt på omslaget), därefter på en arm, sedan en på rygg – när jag sätter mig ner, och slutligen på mitt förvånade ansiktsuttryck när jag “upptäcker” att apparaten tar bilder fastän att jag inte har betalat ännu. Dessvärre klipptes bilderna isär innan de hamnade på omslaget, och… ja, min grej funkade inte då… Högskolan i Karlstad (som numera är ett universitet) köpte 300 av skivorna för att dela ut till besökare. Det underlättade betalningen av framställningen av skivorna rejält och det är anledningen till att det finns reklam för högskolan på CD-omslaget.

 

 

Om nu någon av de gamla polarna läser detta erkänner jag att det är jag som har lagt ut låtarna på mitt konto. De har legat där i över tre år nu. Förlåt. Hehe! Jag arrangerade två låtar till skivan (och jag är omåttligt stolt över att dessa två kom med på CD:n), men efter bara några månader på youtube kontaktade en advokat mig och hotade med rättsliga åtgärder om jag inte omedelbart tog bort den låt vars upphovsman han representerade. Därför försvann ”Under the Boardwalk”, men finns fortfarande kvar på CD:n och i min egen dator, eftersom vi faktiskt betalat alla avgifter för att ha samtliga upphovsrättsskyddade låtar på skivan. Bellmanlåtarna var naturligtvis gratis att använda. Regeln säger nämligen att upphovsrättshållaren måste ha varit död i minst 70 år för att låten ska släppas fri, och Carl Michael Bellman levde och dog på 1700-talet.

 

Som en övning inför skivinspelningen gick Pers Polare ut på stan i Karlstad och sjöng som gatumusikanter. Det var väldigt roligt, och en av besökarna kände vi igen som Bengt Alsterlind, som då ledde ett TV-program som hette Hajk. Det var lite kul, tyckte vi. Ett par veckor senare ringde SVT och ville att vi skulle vara med i TV-programmet Sommarhajk. Detta kom helt oväntat, och vi accepterade självklart uppdraget. Återigen blev det direktsändning, ståendes i en båt i Klarälven, men denna gång blev det bra. Vi var vana vid att göra små spontana rörelser när vi uppträdde, men rörelserna i TV måste vara små. Jag stod längst ut åt ena sidan i båten, och blev utsedd att ensam sköta rörelserna. Sommarhajk blev en triumf för oss, och samtidigt ett av de sista uppträdandena, eftersom medlemmarna började bli klara med sina studier och därför flyttade iväg.

 

Inspelad film från SVT: En vän att hålla i hand

 

Under en valborgsmässofest i Karlstad uppträdde jag och vännen Anders P. “Jag tror att vi kan ha kört ett kvalificerat gyckel där du inledde som halvtaskig trubadur varpå det gick över till knockin on heavens door à la Guns n roses.”
Anders P

Detta var min sista valborgsfest som ordinarie CMB-medlem innan jag var klar med mina studier och flyttade till England. Jösses, så kul!

Varje år tävlade CMB och Söt Likör i smågrupper mot varandra. Varje stämma, i mitt fall T2 (andratenorsstämman), bidrog oftast med en sång, och dessutom sattes andra grupper ihop för att alla ville vinna. Dessvärre bestod vinsten i att ta hand om tävlingen nästa år. En av bilderna ovan antyder att jag 1996 utsågs till årets sångare. Jag kan inte för min själ komma ihåg varför jag fick det priset det året, men det enda jag är helt säker på är att det inte handlade om att kunna sjunga. I ett av fallen sjöng jag i gruppen “Aldrig samma”, och vi sjöng en känd barnvisa i ett vackert men komplicerat körarrangemang. Jag och en till låtsades vara barn samtidigt som vi sjöng våra stämmor. Av den anledningen skulle jag sitta och studsa på en stor boll, och givetvis blev jag så inne i sången att jag studsade omkull under tävlingen. Det blev i alla fall många glada skratt från publiken.

 

Innan det var slut i Karlstad för min del, hann jag, Markus Ö och Carolina Ö starta trubadurgruppen ”Två män och en babe”. Carolina sjöng de flesta låtarna, medan jag och Markus kompade på gitarr och bas, samt la både andra- och tredjestämmor. Stenkul!

 

 

När jag avslutade min utbildning på högskolan (som numera är ett universitet) sjöng jag, Jonny, David och Tor “Alla behöver någon”. Denna gång kallade vi oss En ska bort. Ingen inspelning gjordes, men jag, Ola och Mikael hade sedan tidigare spelat in en version:

Inspelad musik: Alla behöver någon

Inspelad musik: Clenow och Mikael sjunger Bye Bye Love. Ola spelar gura.

Året efter att jag hade slutat i CMB, beroende på att jag hade flyttat från Karlstad, kom jag och många andra tillbaka till en fest för sångarna. CMB, Söt Likör och konsertsolisten Helen Sjöholm blev tillsammans över 100 personer, och det är vanligt att sångarna sjunger förberedda och oförberedda låtar inför festsällskapet. Denna gång, 1998, hade jag arrangerat en låt från “Trazan och Banarne”, och vi hade tillsammans övat in stämmorna skapligt. Några av de övriga kände sig lite osäkra om sina toner under delar av låten, men under övningarna innan festen sjöng jag med i några stämmor för att hjälpa till. Lyckligtvis lärde sig de i gruppen sina stämmor på kort tid. Dessutom spelade jag och Mattias N upp en sketch på festen som uppstart av låten. För säkerhets skull hade vi testat sketchen i mindre sällskap och de som lyssnade hade gapskrattat. Mattias var det som skulle dra historien medan jag hade i uppdrag att hålla med genom att säga “ja”, som dialektalt uttalades med “ha” vid massor av tillfällen under Mattias berättelse. Ingen av de 100 deltagarna på festen skrattade, bortsett från Marcus Ö som gapskrattade, men ingen annan. Det var pinsamt, kan man lugnt säga. Så fort det var möjligt drog vi istället igång den intränade sången inför publiken, och nu applåderade de äntligen eftersom de gillade framförande. Själv insåg jag redan under de första tonerna att jag hade hjälpt de övriga att öva på sina stämmor för mycket. Jag hade inte en aning om hur min stämma gick, trots att jag själv hade arrangerat allt. Jag stod därför och mimade under en hel låt, inför  Helen Sjöholm och 100 körsångare. Jösses.

 

Väl hemkommen till Falköping, efter en kort sejour i England, anslöt jag mig till Falbygdens Manskör. Det var roligt, och kompisen Mikael O gick också med. Dilemmat var möjligen att jag, Mikael och körledaren Eva E hade en viss uppfattning om hur repertoaren skulle kunna se ut, medan många av de gamla medlemmarna tänkte sig en betydligt mer traditionell repertoar. Eva E fick aldrig riktigt chansen att visa upp sitt kunnande, men ändå hann vi med några konserter med blandade låtar, och i några fall blev det solosång för både mig och Mikael. Till en av konserterna anlitades jag och Mikael som konferencierer, och det blev en riktig höjdare för både oss och publiken. Vi spexade och gjorde korta sketcher, bland annat med hjälp av Sandro Key-Åbergs prator (dikter i dialogform).

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett av favorituppträdena för min egen del var när jag sjöng Johnny B Goode, komplett med gitarrsolo och allt. Fast det var inte jag som spelade solot, givetvis.

 

Som medlem i Falbygdens manskör fick jag, och Mikael, göra korta presentationer av låtar vid tillfällen. Dessutom var jag och tre stycken till med och sjöng några av låtarna utan den övriga kören.

Inspelad musik: Den stora kärleken – Presentatörer: Mathias och Mikael. Sång: Falbygdens manskör

Inspelad musik: Barbara Ann – Spex först: Mathias, Bernt B, Claes-Göran N och Per-Olof L.

Inspelad musik: Blue Suede Shoes – Mathias, Bernt B, Claes-Göran N och Per-Olof L.

Inspelad musik: Everybody Loves a Lover – Mathias avslutar med kul (?) snack

 

 

 

 

 

 

 

Efter några år sattes den kända musikalen Evita upp i Falköping, och både jag och Mikael fick chansen att delta. Jag hade inte möjlighet att komma till den första träningen, då uppdragen delades ut. Mikael konstaterade, alldeles för glatt, att jag fått ett dansuppdrag tillsammans med fem andra, betydligt yngre, sångare. Dans? Jag? Men jag har ju ingen motorik… Det var bara att öva hemma på kvällarna och till slut blev jag tillräckligt bra för att publiken inte skulle märka hur mycket sämre jag EGENTLIGEN var. Här är tre delar där jag deltar:

 

Film från musikal: Jag dansar i Evita men är värdelös

Film från musikal: Jag byter om i Evita och sjunger

Film från musikal: Jag sitter längst ut i Evita, och är mer med mot slutet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 År 2000 gjort jag, vännen Ola och en basist-kompis till Ola den sista spelningen tillsammans. Vi gapade och ljöt i Plantis. Detta är en av de absolut äldsta listorna jag har fått tag på.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter Evita hamnade jag och Mikael O, samt en hel del grabbar och tjejer i en musikgrupp. Såvitt jag kan minnas sjöng vi på en avslutning för alla som varit med om Evita. En av oss har dessutom blivit kändis… på Melodifestivalen… i Danmark… nej, inte jag…

 

 

 

Film från konsert: Jag är solist efter sketchen

År 2001 höll Sångsällskapet en konsert, där jag och Mikael var presentatörer. Underhållningen var helt fantastisk, och visar bara en liten del av konserten. I det första fallet kör jag och Mikael en sketch, som avslutas med ett solo från mig. I det andra fallet sjunger Mikael solo, med min hjälp på refrängen.

 

Film från konsert: Jag sjunger stämma till Mikael

Sanslöst roligt!

 

Film från konsert: Andrastämma igen till Mikael

 

 

Film från konsert: Jag och Mikael skojar med varandra

 

 

 

 

Tillsammans gav jag och Mikael inte upp vår trubadurunderhållning, och vi skapade en meny med de låtar lyssnarna kunde “beställa” under spelningen. Dock använde vi listan bara en enda gång, så vitt jag kan minnas. Vid ett tillfälle fick jag och Mikael uppdraget att underhålla för eleverna på hans skola. Vi gillade att spela och sjunga, och fick mycket applåder, trots vi inte var suveränt bra den gången. Den första låten sjöng jag, och låtsades vara fullständigt värdelös på att sjunga och spela. Mikael fick ta över inför eleverna. Det tycker jag fortfarande är lite kul!

 

Inspelad musik: Clenow sjunger “Jag vill vara din, Margareta” dåligt med mening. Mikael tar över…

Inspelad musik: Clenow och Mikael sjunger “Only You”. Clenow sjunger
melodi mot slutet.

Inspelad musik: Clenow och Mikael sjunger “Jag måste hejda mig” med mer känsla för publiken än för tonerna.

Dessutom försökte jag skriva helt egen musik. Det blev sådär… Totalt skrev jag cirka tio låtar själv, varav två av dem finns här till vänster, men det blev klart bättre när jag och Mikael spelade ihop. Jag och Ola gjorde också två egna låtar, och dessa var också bättre än mina egna. Det är högst oklart vilket år det var när jag och Ola testade de två låtarna tillsammans, men så här låter våra egna skapelser:

Inspelad musik: Kung för en dag

Inspelad musik utan titel

Inspelad musik från Scoccos Eveline: Clenow sjunger melodin med Ola som spelar.

Jag avslutade sjungandet i Falbygdens Manskör, och började – efter Evita –  i den blandade kören Falköpings sångsällskap. Det var också väldigt roligt, och både jag och Mikael (liksom flera andra körmedlemmar) var stundtals solister. Nu var det istället Annbritt W som var körledare, och hon låg helt klart i samma nivå som Erik R i CMB. Jag fick vid flera konserter sjunga solo, och det var nervöst men roligt.

 

 

 

 

 

 

Med Mikael fick jag återigen chans till nya solon. Det är en fantastisk trygghet att sjunga ihop med en vän som man litar på, och som dessutom är mer tonsäker än vad man själv är. I love it!

 

 

 

 

 

 

 

På “kåren” i Falköping, och jag är mycket nyfiken på vad en “kår” är för något i detta fall, var jag förband till den underbara Falköpingsgruppen Mop Tops. Den genomtrevliga sångaren är dessutom min första elev.

 

 

 

 

 

 

 

Senare gjorde jag dessvärre en miss i kören Falköpings sångsällskap, två gånger om, på en Björn Skifs-låten “Håll mitt hjärta”. Björn Skifs är min idol… Jag blev troligen för nervös så jag började en halv takt för tidigt på mitt solo. På två olika konserter, men med samma låt. Det blev i praktiken slutet för mitt körsjungande. Så fånig var jag… Men nu har jag fått lyssna på en av inspelningarna. Det är inte fel på den. Märkligt… Dessutom är inspelningarna med mig som andrasolo inte heller så tokiga:

 

Jag och Mikael blev vid ett tillfälle inhyrda för att spela på Åsle Tå. Vi tänkte oss samma typ av låtar som vanligt, men det visade sig att de som skulle lyssnad hade blivit pensionärer för tämligen många år sedan. Vår rock/pop skulle inte fungera alls, så vi gjorde snabbt om de utvalda låtarna till äldre visor. Det fungerade inte alls. Jag sjöng fel. Michael sjöng fel. Vi spelade fel. Nej, detta var ett bra sätt att göra bort sig. Några år senare kom vi på att det kunde vara praktiskt att ha en hemsida genom vilken intresserade kunde kontakta oss. Därför spelade vi in några låtar till hemsidan, som vi bara vågade lägga ut delar av. Några år efteråt insåg vi båda att vi faktiskt inte ÄR trubadurer längre, så jag försökte ta bort sidan. Icke! Det GÅR inte att ta bort det vi har lagt dit, inte ens när jag ringde telefonbolaget som låtar alla telefonkunder göra egna hemsidor. Sålunda finns vi kvar på nätet och minst tio år försent, för bara några veckor sedan, dök det plötsligt upp en förfrågan om spelning. Där ser man!

Trubadursidan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Körsång med Falköpings sångsällskap där jag var solist: Håll mitt hjärta

Sång när jag sjöng andrastämma i minigrupp med Falköpings sångsällskap: White Christmas

Sång när jag sjöng andrastämma i minigrupp, fortfarande med Falköpings sångsällskap: Det är en ros utsprungen

 

Det hände vid några få tillfällen att jag fick en förfrågan om ett trubaduruppdrag trots att Mikael inte hade möjlighet att komma med sitt elpiano. Självklart borde jag också ha avstått, men jag har alltid haft svårt tacka nej. Oftast blev det tillräckligt bra för att jag inte skulle behöva skämmas efteråt. Ett sådant uppdrag var när Mikael blev blev magsjuk två timmar innan festen i Skövde. Jag körde då helt själv, och ingen kan kan kalla resultatet för högkvalitativ underhållning, men jag klarade det hjälpligt. Betydligt värre var det år 2002, när jag skulle spela några låtar ensam på en festlokal i Falköping. Till och med jag var tveksam till att ställa upp, eftersom jag inte hade rört gitarren på så lång tid. Jag hade istället ägnat mig åt att bli och vara pappa. Dock, fem halvfula visor kunde jag ju klara, trodde jag. Dessutom skulle en representant för Country- och westernklubben finnas på plats, och redan innan jag hade spelat hade man meddelat ett stort intresse för mina trubadurtjänster. När jag anlände till festen, eller snarare sammankomsten, fick jag en chock. Medelåldern låg en bra bit över 60, och snuskiga visor var helt uteslutna. Jag blev panikslagen. Snabbt satte jag ihop ett nytt program, men jag hade ingen pärm med mig för att komma ihåg text och noter. Ändå hade jag inget val. Eftersom jag insåg att jag kanske skulle glömma någon textrad här och var gjorde jag en poäng av det från början. Jag började därför den första sången med

“Det var en snigel, och en snigel och en…” (och låtsades glömma resten). “Visst ja, den sista var ju en snigel”, sa jag och fick publikens gillande. Jag drog igång visan en gång till, men när jag hade kommit halvvägs igenom sången tappade jag all text. Jag hade helt enkelt inte en aning om hur jag skulle sluta. I ett försök att roa publiken försökte jag skoja om detta, men det föll inte särskilt väl ut. Snabbt och lätt gick över till nästa visa med en kort presentation, men kunde inte för mitt liv komma på hur visan skulle börja. Det var fullständigt stillestånd i min hjärna. Jag brydde mig inte längre om vad som passade sig, och valde bara något som jag var säker på att kunna genomföra. Det blev Tor och Davids “Satans fest”, och jag klarade att minnas både texten och musiken till. Applåderna efteråt lät dock som om några, inte fler än fem personer, långsamt försökte slå ut de sista dropparna sylt från en glasflaska. Det var katastrof, och självförtroendet existerande inte alls. Efter att ha glömt den sista delen även i nästa sång, bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag tog mig ut ur lokalen utan att ramla omkull, och glömde medvetet att ta ut mitt gage, samt att prata spelning med Country- och westernklubben. Detta var den sista gången jag tog en betald spelning på egen hand, och jag skämdes i veckor efteråt.

 

Jag är stolt över att min kusin och hans blivande fru frågade mig om jag ville sjunga en sång på deras bröllop. Sanningen är att min röst inte är optimal för den typen av sång, och jag är ofta alldeles för nervös under första låten på en spelning. Det kommer ingen ihåg efter en spelning, men om man bara sjunger EN ENDA SÅNG, som det oftast blir på ett bröllop… Tja,  det var både nervöst och roligt på samma gång.

 

Film: Sång av mig, med Mikael som pianospelare, när min kusin gifter sig: Det finns inget finare än kärleken.

 

När min lillebror gifte sig 2008 hade jag uppdraget att både ta bröllopsfoton, sjunga under vigseln och att underhålla vid middagen. Lillebrorsan och hans blivande (nuvarande) fru valde att gifta sig på Läckö slott, och jag och Mikael O underhöll därefter på kvällen.

 

 

 

 

 

Under 2013 var jag säker på att jag inte längre klarade att spela och sjunga. Det var alldeles för länge sedan jag höll på med musik, och jag hade inte ens tänkt på musik förrän Mikael O hörde av sig för att fråga om jag ville vara med på en “musikgrej i nästa vecka”. Jag gillar inte att tala osanning och är dessutom fullständigt värdelös på det, men avböjde ändå med något skäl som bara var sant till en mycket liten del. Mikael accepterade detta utan att ifrågasätta det hela… men ringde veckan därpå igen… och igen… Till slut sa jag att det inte fungerar för mig att sjunga längre, men att jag kunde tänka mig att ta med en kamera och fotografera under övningen. Skulle det vara okej? Skulle han sluta tjata då? “Jodå, det går bra att sluta tjata då”, svarade Mikael. Jag fotade Mikael (som sjunger och spelar piano), Daniel Dano G (som sjunger), John S (som sjunger och spelar gitarr) och Anders B (som sjunger och spelar bas).

Jag fotograferade i två timmar och hade väldigt roligt. Efter de två timmarna lyssnade jag allt mer på musiken, och ställde mig bakom en av spelemännen för att se texten och nynna med.

“Det ligger en uppkopplad mikrofon till dig på din stol!”, sa Anders plötsligt.

“Nej, jag bara lyssnar lite. Det räcker för mig!” svarade jag.

När Mikael körde hem mig avslutade han med ett “Ja, då ses vi nästa vecka igen på övningen!”.

“Ja… okej då!”, utbrast jag. I själva verket hade jag plötsligt blivit väldigt sugen på musik igen, och veckan därpå blev jag en i gänget. Jag hann med två (eller möjligen tre) övningar innan det var dags att spela inför publik. Spelningen var gratis för den släkt och de vänner som var tillfrågade. Jag var orolig för att ingen skulle komma, eller att möjligen mer än 50 skulle komma, för då hade det inte funnits tillräckligt många stolar, ansåg jag. Det blev cirka 50 nära och kära som kom för att lyssna. Thomas H fotograferade och filmade, medan Anders såg till så att ljudet spelades in på ett bättre sätt än vad en filmkamera klarar.

Filmsnutt: Spelning i Falköping

Tanken var att gruppen, som inte ens har ett namn, enbart skulle spela denna enda gång. Dock insåg jag plötsligt att skolan där jag jobbar, Kunskapskällan i Herrljunga, har en middag varje år för de blivande studenterna och vi hade inte skaffat någon underhållare. Därför fick vi spela på studentmiddagen, på kvällen innan treorna tog studenten. Vi spelade in delar av detta också, och resultatet kan ses här:

Filmsnutt: Spelning i Herrljunga

 

…och när jag trodde att den andra och sista spelningen för gruppen utan namn var avklarad visade det sig att vännen (och gitarristen i gruppen) tänkte fylla 40 år i augusti. Kunde vi då tänka oss att spela på hans födelsedag? “SJÄLVKLART”, svarade jag, Mikael och “Dano”. Dock kunde inte basisten Anders delta. Istället blev Johns yngsta bror George, och deras pappa Lasse, kvällens basister, medan mellanbrorsan Marcus var kvällens trummis. Vi var alltså sju stycken som spelade i ett band, vilket är rekord för mig. Dock kunde inte alla vara med varje övningsdatum. Själv hade jag blivit “rytmkille” de två första spelningarna. Jag insåg snabbt att en superskicklig trummis är att föredra framför en rytmkille som bara testat i några månader. Frågan var bara om jag skulle klara att spela gitarr igen? Dessutom skulle jag fota ett bröllop tidigare på dagen, och var orolig för att komma för sent till John för att hinna vara med och spela. Under de två första övningarna visste jag inte om jag skulle kunna delta alls i spelandet, och när jag så småningom insåg att jag borde hinna – och då deltog på övningen – kunde inte trummisen Marcus vara med varje gång. Kunde jag möjligen dunka låda för att underlätta övningen för de andra? Självklart gjorde jag det. Inte förrän det var dags för sista övningen, bara några dagar innan födelsedagsspelningen, insåg jag att jag inte hade en aning om vilka låtar jag skulle spela gitarr på. Värre än så, jag var högst osäker på om jag hade rätt noter med rätt ackord med mig. Vissa ackord här och var hade ju ändrats och jag hade inte antecknat något eftersom jag först inte var där, och därefter trummade istället för att spela gitarr. Som om detta inte var nog kom jag att tänka på att jag inte visste vilka låtar jag skulle sjunga stämma till, och inte heller vilka toner. På övningarna hade jag suttit och improviserat, som vanligt, och vilka toner jag hade använt på övningarna mindes jag inte längre. Allt detta uppenbarade sig för mig bara några dagar i förväg, men jag blev så full i skratt av insikten att jag valde att inte berätta det för de andra som skulle spela.

 

När bröllopet var fotat och klart, anlände jag till John och hans fru Frida i god tid inför spelningen, oväntat nog. Jag hann byta om och fota lite på festen, innan jag ropades upp till de andra spelemännen. Lustigt nog klarade min ena hand inte att spela gitarr. Fingrarna knep ideligen ihop till en knytnäve. Förmodligen var handen slutkörd av fotograferingen, och jag har aldrig varit med om något sådant tidigare. Det var bara att lägga ifrån sig gitarren och jag visste ju ändå inte vilka låtar jag skulle spela till. När jag ropades upp var det för att jag skulle sjunga stämma på en av låtarna. Jag mindes inte att jag ens hade övat på den låten, och chansade vilt i tonerna.

 

När det var dags för det andra setet, efter måltiden för hungriga, bad jag en av damerna som lyssnade att spela in den första låten med min mobiltelefon. Hon spelade oväntat nog in resten av konserten…

Spelningen hos John

Spelningen hos John, bonus

Dessutom visade det sig i efterhand att trillingarnas pappa, basisten Lasse, också spelade in så fort han fick chansen. Hans version finns här:

Spelningen hos John, Lasses version

 

Några veckor senare återsamlades musikgruppen Pers Polare, strax utanför Karlstad. Vi var totalt elva gamla körsångarna, som alla sjungit ihop i kören CMB, och som senare var med i TV och spelade in en skiva. Flera av oss hade inte sjungit alls på över 10 år, och det kändes som en stor utmaning att nu komma ihåg hur stämmor skulle låta varje gång vi sjöng. Jag tänkte mycket noga igenom vad jag skulle ta med mig över helgen, men insåg på tåget till Skövde att jag hade glömt tandkräm. Lyckligtvis var Per något sen att hämta mig i Skövde, så jag hann springa in på Pressbyrån för att fråga om det fanns tandkräm att köpa.

“Jadå”, sa expediten, “det finns till exempel…”

“Kanonbra”, avbröt jag damen, “den vill jag köpa”. Jag betalade och började utanför Pressbyrån att fundera på var i hela världen jag hade lagt den nyinköpta tandkrämstuben. När jag hade letat igenom väskan och kläderna nästan två gånger om, hörde jag en röst inifrån Pressbyrån:

“Jaha, han måste ha glömt att ta med tandkrämen. Jag lägger undan den så lä…”

“Hej igen, jag måste ha glömt tuben jag betalade för. Den där! Jag tar med den!”

“Jah…”

“Tackar!” Jag rusade ut igen, och hann gott och väl till parkeringen innan Per dök upp i bilen.

 

Under träffen sjöng vi alla en stor del av tiden, och jag fotograferade och filmade samtidigt. Under året har jag börjat minnas att min sångröst tydligen är svagare än de flesta andras röster (framför allt när det gäller rockmusik), så jag sjöng ganska starkt när jag filmade. Dessvärre var jag av förklarliga skäl närmast mikrofonen på kameran, och det hörs därför alltför väl när jag glömmer av texten eller sjunger falskt på delar av låtarna. Inte heller filmandet blev lysande. Återigen konstaterar jag att jag inte ska hålla på med två saker samtidigt. Det är MANLIGT att enbart koncentrera sig på EN sak åt gången. Hoppas jag.

Återträffen med Pers Polare

Träffen med Per Polare, eller för den delen med gamla vänner, var oerhört trevlig, och jag hoppas att detta upprepas inom en lämplig tidsrymd. Väl hemma igen kunde jag konstatera (förutom mitt klanteri med toner, bilder, inspelningar och fokus samtidigt…) att jag hade glömt borsta tänderna med tandkrämen från Pressbyrån.

 

Sidan du läser är skapad till mina barn i första hand, och till dig som nu läser (om du inte är en av mina knattar) i andra hand. Jag bestämde mig redan för ett halvår sedan att vissa låtar kanske barnen vill höra om de själva vill börja spela något när de blir äldre. Av denna anledning har jag spelat in mig själv till ett antal låtar, varav vissa finns att lyssna på nedan. Ibland har jag sjungit eller spelat lite fel, men struntat i det om det inte blivit alltför många fel i en och samma låt…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Alla är bäst nån gång

Bamse-sången – text och musik av herr Clenow

Bengt Baron – text och musik av David E

Det finns en marknad – text och musik herr Clenow

Bengts drake – text och musik av Tor V

Drömmarnas land – text och musik av herr Clenow

Människans största dag – text och musik av Tor V

Satans fest – text och musik av David E

Under en luva – text och musik av David E

Utedass – text och musik av David E

Yougurt – text av Tor V

Tänk om jag vore masochist – text och musik av herr Clenow

Tango med Kristin

Här är jag – herr Clenow och Ola S

Balballad

Amors pilar

Rötter

Den blomstertid nu kommer

April

Alla behöver någon

Apple of My Eye

Jag är ful

Små tulpaner

Summertime

All Shook Up – sång, gura och trumma för herr Clenow… samtidigt

Alla inspelade låtar jag har pillat med finns

här,

men jag varnar redan från början att vissa av låtarna har fula texter som vissa av er troligen inte tycker är lika roliga som jag tycker.  När man rullar sidan neråt och tror att man har uppmärksammat den sista, går det att klicka ner och se ännu fler… och ännu mer…

 

Tvärtom än vad mitt minne uppger har jag varit med och underhållit ytterligare ett bröllop. Jag minns det inte alls, men tydligen var jag dessutom med och sjöng “min” sololåt på festen efteråt år 2002. Jag står under hela dagen längst ut eller näst längst ut till vänster. Även jag kan tydligen vara välklädd ibland. Undrar om jag har fått sådan order? Gruppen är gamla Pers polare, fem år efter att gruppen upplösts. Dessutom deltar Marcus Ö som jag spelade gitarr tillsammans med under slutet av högskoletiden. Alltså, först sång i kyrkan, därefter sång och “uppträdande” på festen på kvällen. Jag spelade tydligen delfin. Dessutom sjunger jag “trumma” på ett par låtar. I like it!

Bröllopssjungning i Lidköping + festen efteråt

 

 

Ett av få projekt som återstår är att spela tillsammans med en hel grupp. Det som hittills har saknats har varit en trummis, och nu finns även det. Om projektet kommer att slutföras i form av en spelning är ännu oklart, men kanske, kanske… Intressant ställe att öva i.

 

 

 

 

 

 

Låt 7 och låt 10 som jag sjunger solo på

Nu står det klart. Vi genomförde en spelning, som till slut blev i Bowlinghallen i Falköping. Det hände mycket under övningarna och spelningarna. Eftersom jag aldrig spelat med en trummis och därmed ett helt band, la jag mycket tid får att allt skulle låta rätt. Från början var jag riktigt feg innan spelgänget tvingade mig att höja ljuden på min gura. Jag är ingen gitarrist och kommer aldrig att bli, men utmaningar är och förblir min grej. Efter att ha övat på min gitarr fick jag en dag förslaget att spela elgitarr. Hjärtat började dunka i mig men jag antog att det var ett skämt eller ett missförstånd, för jag har ingen elgitarr. Faktum är att jag bara har försökt spela elgitarr en enda gång i mitt liv, när jag besökte musikaffären i Skövde. Under några få minuter pillade jag lite på den inkopplade elgitarren men det hela var cirka 15 år sedan. Sedan dess har jag aldrig ens haft tanken på en elgitarr. “Låna min”, sa basisten Anders. Fantastiskt… svårt, men ändå coolt! Då började jag öva på riktigt. Någon låt skulle jag ju kunna spela elgitarr på! I själva verket blev det tvärtom, ju längre vi övade. Till slut fanns det ingen låt kvar som skulle vara bättre med vanlig gitarr jämfört med elgitarr. Ju närmare den tänkta spelningen vi kom, desto oftare övade jag med elgitarren. Helt plötsligt fick någon (möjligen basisten Anders) för sig att jag skulle sjunga en sololåt i form av Long Train Running. “Ehh… okej…”, sa jag utan att komma att tänka på att jag faktiskt skulle spela lite halvkomplicerat till låten. När jag inte hade protesterat åkte jag plötsligt även på låten Kiss för den “har du ju sjungit förut, så…?”. Det blev ett nytt “jaha…?” från mig, vilket i efterhand visade sig vara väldigt bra.

 

När vi övade lät det ofta… såhär…

Varje – eller nästan varje – övning spelade jag in allt ljud med min telefon. På det sättet kunde jag öva hemma på ett bra sätt. Vi övade sista gången samma dag det var dags för konserten och allt lät intressant och kul. Innan vi gick in på scenen blev jag allt mer nervös, precis som vanligt, men det skulle ta ganska lång tid av spelningen innan jag skulle sjunga solo. Jag var hyperkoncentrerad för att inte spela fel det första jag gjorde. Intressant nog kom det plötsligt inget ljud ut ur förstärkaren alls från min lånade gitarr. Än idag undrar jag om sladden till gitarrens förstärkare hade råkat ramla ur kontakten, eller vad felet egentligen var. Intressant nog fick John ta över grundackorden som han mig veterligen aldrig övat på, men han klarade det galant! Jag låtsades spela under några låtar, fastän att jag blev allt mer säker på att gitarren inte hördes ut. Till slut spelade jag inte alls längre. Komiskt nog märkte inte de som lyssnade dilemmat och såg oerhört nöjda ut ändå. Tur för oss. När det var dags för mitt första solo ägnade jag all min kraft i rösten, istället för att spela gitarr. Det fungerade ganska bra men långt ifrån perfekt i mitt eget sätt att bedöma. När det var dags för den andra låten jag skulle sjunga var jag bättre uppvärmd och det blev snäppet bättre, men perfekt blev inte detta heller. Totalt sett verkade publiken vara överförtjust och ägarna frågade oss omedelbart efter sista låten om vi kunde spela om en månad igen hos dem. Även bowlingägarna var uppenbarligen nöjda.

 

 

“Reklam” innan spelningen

Jag ville vara säker på att ha någon form av inspelning från scenen, så jag bad vännen Thomas om inspelning. Dessvärre glömde han utrustningen efter halva resan till Falköping.  Jag såg det inte som något stort problem, för han som skötte mixerbordet planerade ändå att spela in det hela. Lustigt nog gick inspelningen sönder efter halva spelningen. Mina sololåtar hade jag bett om att få sent i spelordningen, så det gick åt skogen. Oväntat nog hade trummisen – med det vackert klingande namnet Mattias Carlsson (som jag egentligen borde ha hetat om inte min far och min farbror bytt efternamn) – med sig en videokamera som ställdes upp för inspelning. I denna variant kom allt ljud med, men i vissa av låtarna skakar bilden tack vare visst trummande från Mattias. Otroligt, detta. För säkerhets skull hade jag bett min fru att försöka spela in “mina” två låtar som nödfall. Nu visade det sig vara av stor vikt och dessutom gjorde hon det väldigt bra. Därför är det de två låtarna från frugans telefon som hamnar över de andra, och de två finns naturligtvis även på den fullständiga spelningen nedan. Det har varit minst lika roligt att öva som att spela upp resultatet tillsammans med Mikael O, Mattias C, Dano, Anders B och sist men inte minst John S. Jag älskar att göra svåra saker ihop med folk som är bättre än mig. Jag har alltid gjort så, oavsett sporter, fotografering, teater eller allmänt kunnande.

 

Övningen dagen innan och låten som aldrig kom med

Som bonus (kanske bara för mig?) spelade jag (som skrivet ovan) alltid in massor av låtar innan musikövningen för att kunna öva hemma. Dessutom hittade jag nu en inte helt perfekt inspelning av en låt vi övade på några månader innan uppspelningen, men som långt innan spelningen togs bort. Mycket nöje ändå!

 

 

 

 

 

 

 

 

Men var är resten av låtarna? undrar du kanske. Jo, samtliga låtar finns här:

 

Hela spelningen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Aulan

På Kunskapskällan i Herrljunga sjöng och spelade jag en sommaravslutning år 2000. Ingen hade då en aning om att jag gillar musik och ingen hade frågat. Sedan dess har jag inte spelat och sjungit i aulan över huvud taget, förrän min chef kom fram till mig dagen innan julavslutningen. “Du ska spela och sjunga imorgon.” Jag stirrade på henne.

“Va? Vad sa du??” frågade jag stammande och med leendet som bortblåst.

“Du ska spela och sjunga på avslutningen imorgon.”

“Ehh… jaha…?” svarade jag utan att komma på ett bra sätt att säga nej. Jag har alltid följt det cheferna beordrar mig till, och jag är inte så snabbtänkt heller. Dessutom vet större delen av kollegorna om hur usel jag är att ljuga. Efter att jag sagt ja till chefens order gick jag och funderade på hur det hela gått till, men jag behövde inte fundera länge. Kollegan Ia dök upp och gapskrattade tillsammans med chefen. Ordern kom nämligen egentligen från Ia, men jag hade redan lovat att följa ordern. Jag hade ju “flera timmar” på mig. Dilemmat är bara att jag blir så vansinnigt nervös av att spela, särskilt när jag spelar och sjunger helt ensam. Detta syns och hörs tydligt i sången, anser jag, och jag är därför långt ifrån nöjd med det framträdandet. Jag tänkte strunta i att lägga upp de två låtarna men eftersom andra filmade och la ut, är det bättre att jag själv lägger ut min version och erkänner att det gick… “så där”… Det var tur att Thomas var där intill mig. Andra gången jag spelade såg jag aldrig att han stod där, inte ens när jag hade spelat klart och gick. Istället funderade jag på vad publiken skrattade åt under spelningen men låtsades inte om det. Nu har jag i alla fall en inspelad version på scenen som jag kanske borde ha gjort för 14 år sedan.

 

Ytterligare cirka 30 låtar har jag spelat in, och de finns tillsammans med alla tidigare låtar och filmer här.

En av de 30 ovan minns jag väldigt väl. Den fick jag för mig att på något sätt arrangera till alla dåvarande T2 (andra-tenorer) i Sällskapet CMB. Varje år var det nämligen en fast (totalt sett flera än en…) där det handla om att tävla mot varandra. Ibland sattes smågrupper ihop för tävlingen men varje stämma i både CMB och Söt Likör skulle också ha en egen låt. Vi i T2 var inte några lysande sångare, och hade fram tills en viss fest alltid sjungit utan stämmor, så kallad acapella. Jag bara för mig att vi skulle testa stämmor och det blev kanske den första fyrstämmiga låten jag skapat. Hur det gick har jag ingen aning om, men vann gjorde vi inte. Skönt det, för den grupp som vann fick alltid ta hand om nästa års tävling. Dessvärre spelades inte något framförande in alls men jag minns ännu vilken låt jag arrangerade i fyra stämmor, nämligen denna. De som vann det året var första-tenorer med en betydligt tuffare sång (på italienska?) än vår. Fredrik K var en av vinnarna.