Arbete, sommarjobb, utbildning och annat…

Innan jag och min lillebror började på dagiset intill huset vi bodde i, var vi hos dagmamman och dagpappan Annalisa N och Harry N. Därefter var det dags för Skytten. Annalisa sydde en Batman-dräkt till mig och Harry gjorde trägevär. Lillebror slog sönder geväret en dag i vredesmod, medan jag lyckades spara geväret till mina egna barn. I Annalisas och Harrys trädgård fanns ett äppelträd där det ofta satt en fågel. Jag anser mig kunna skryta eftersom jag tack vare dagmamman fortfarande vet hur en domherre ser ut. När det gäller övriga pippifåglar har jag inte ens en gissning om namn eller utseende.Jag och lillebror satt från början med armbågarna mot matbordet och fick då lära oss hur världen fungerar: “Inga stöttor i nya hus”, sa Harry. Jag lärde mig uttrycket och påpekade det för min mor: “Inga stöttor i nya hus, mamma!”. Annalisas syster i Stockholm hette Mimmi, vilket jag hade väldigt roligt åt. Mimmi är ju Musse Piggs flickvän! Så småningom tog Annalisa med mig och lillebror till dagiset som var bara 100 meter från vårt hem.

 

 

Daghemmet Skytten

 

 

 

 

 

 

Daghemmet Skytten

 

 

 

 

 

 

Åttagårdsskolan, klass 2H

 

 

 

 

 

 

Dikt, troligen från lågstadiet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Åttagårdsskolan, lågstadiet

Framför mig går Oscar L, och är det möjligen Peter A längst fram? Detta “uppträdande” måste ha varit ett av de första någonsin i mitt liv.

 

 

 

Det är tydligt att jag var… begåvad… på att skriva redan när jag gick i trean…

Texter och bilder från år 3 och uppåt…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mellanstadiet, 4D

På Centralskolan fick alla genomgå tester då och då, som handlade om textläsning och textförståelse. Man satt högst upp i skolans lokaler, på det ställe där vinden borde ha funnits. Fönstret pekar helt enkelt mot järnvägshållet. Andra gången jag gjorde testet, efter att snabbare än vanligt ha läst klart texten, lyckades jag svara alla rätt på de tio frågor som handlade om innehållet i texten. Jag kände mig nöjd, men funderade inte mer på händelsen. Hos lärarna skapade dock händelse hysteri. Det visade sig att det inte hörde till vanligheterna att någon fick alla rätt på testen, och jag åkte därför på att göra ytterligare ett sådant test. Nu i efterhand förstår jag inte poängen med att göra ett liknande test. Antingen ville man troligen “bevisa” att jag hade fuskat, eller så ville man konstatera hur osedvanligt och oväntat intelligent jag var. I test nummer två visade det sig dessvärre – eller lyckligtvis – att jag fick det normala antalet poäng, och uppmärksamheten mot mig som elev försvann. Skönt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mellanstadiet, 5D

Det är svårt att minnas tidig skolgång, men vissa saker har etsat sig fast. Ett av mina tidigaste skolminnen är när en av mina mellanstadielärare lät alla elever stå upp vid läxförhör. Sedan fick varje elev i klassen en fråga var, och de som kunde svara på frågan fick sätta sig ner. Resten fick stå kvar och skämmas. “Det var väl okej för oss som hade huvudet skapligt på skaft och ett hyggligt självförtroende. Man kanske inte tänkte så mycket på det då, men nu fattar man vilken MARDRÖM detta måste ha varit för vissa av de svaga eleverna i klassen…” (Emil G)

 

Mellanstadiet, 6D

Vid ett annat tillfälle var jag och en klasskamrat lite för stökiga. Vi hade fått tillbaka en bild som vi båda målat på, men ingen ville ta hem den. Vi sprang fram och tillbaka till varandra för att överlämna bilden. Vår lärare, samma igen, bedömde att vi var för högljudda, och därför fick vi båda skriva femtio gånger ”Jag ska aldrig mer springa omkring med papper i klassrummet”. Det medförde att jag missade en stor del av min trumpetlektion efter skoldagens slut, varpå min mamma blev vansinnig och ringde min lärare med en utskällning. Det tyckte jag var väldigt roligt!

 

“Vi hade vår manlige lärare en dag i veckan i 6:an. Han ansåg sig ha kommit på ett oslagbart sätt att lära sig engelska glosor. Han skrev upp alla på svarta tavlan. Klassen läste sedan upp alla glosor högt. Sedan suddade han ut dem en efter en. Varje gång läste vi dem som var kvar. Till slut var svarta tavlan tom och vi läste upp glosorna utantill. Det sjuka är att glosraden präntades in i skallen och finns fortfarande kvar. Nio år senare hade min bror Erik samma engelskabok. Döm om hans förvåning när jag utan att blinka kunde läsa upp HANS läxa UTANTILL! ‘Jungle, monkey, handsome, go, went, gone, ever, see, saw, seen, crocodile, wise, clever. Hear, heard, heard, bank, growl, hey, frightend, stammer, bush, lovely, strongest, pick, trunk.’

Vi gjorde en klasstidning också. Här var processen mer demokratisk och det vinnande förslaget på titel blev ‘Klassblaskan’. Själv röstade jag på Jan K:s förslag – ‘Skolk’.” (Emil G)

Lustigt nog var förslaget “Klassblaskan” mitt. Jag hade tänkt att få lite skratt från klasskamraterna, men vann istället omröstningen. Oväntat var det, men lite stolt blev jag.

 

I mellanstadiet (den så kallad Centralskolan) testades vi då och då i svenska. Vi satt alltid högst upp i den röda byggnaden. Vid ett tillfälle lyckades jag oväntat nog få alla 10 rätt efter att ha besvarat frågorna till det prov jag gjort. Dessutom var jag oerhört snabb att svara, i motsats till hur jag är nuförtiden. Man var så imponerade – eller så tveksamma – att jag ensam fick göra ytterligare ett test för att bevisa hur duktig jag tydligen är. Helt oväntat var jag då tillbaka i dina gamla gängor. Jag hade delvis chansat på förra provet och enbart haft tur. Så kan det vara.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På mellanstadiet var jag med om en händelse som både gjorde mig glad och arg. Jag satt en dag och tittade i Falköpings Tidning, förmodligen ville jag läsa de tecknade serierna, och hittade en artikel om ett kommande världsrekordförsök i min hemstad. Tanken var att Falköping skulle slå sig in i Guiness rekordbok genom att göra världens största tårta. I samband med rekordförsöket skulle det även anordnas en tårtätartävling. Jag bestämde mig omedelbart för att detta var något för mig. Jag kan äta hur mycket tårta som helst. Turligt nog blev jag en av de utvalda till tävlingen som skulle avgöras inför publik på torget i Falköping. Däremot handlade det inte om att äta mycket, utan om att äta snabbt. Det gjorde mig fundersam, men en tävling är en tävling. Det visade sig att snabbätning passade mig som hand i handske, och trots att smaken på rulltårtan inte var något att stoltsera med, tog jag hem tävlingen. Jag fick därför ett halssmycke och ett årskort på Skara sommarland. Det ni!

 

Hur kommer det sig egentligen att jag är så usel på teknik? Jo, det beror helt på en träslöjdslärare i mellanstadiet. Förmodligen hade han inte ett tillräckligt roligt liv, och valde istället att trakassera och kritisera sina elever. Många av oss fick dessa negativa kommentarer, men ingen i min klass var i närheten av mig. För att stå ut började jag att räkna antalet negativa kommentarer, och rekordet var 15 sådana på en och samma lektion. Vid ett tillfälle tog läraren fram mig till sitt skrivbord, och meddelade att om han var tvungen att säga åt mig en enda gång till, skulle han tala till mig på ett sätt “som får de flesta pojkar att börja gråta”. Så pedagogiskt. På högstadiet kämpade träslöjdsläraren Owe M med att få mig på fötter igen, och han lyckades med just det, men längre gick det inte att komma, och jag har fortfarande dåligt tekniskt självförtroende på grund av mellanstadieläraren. Tänk vad vi pedagoger kan ställa till det för oskyldiga elever. Undrar hur jag har ställt till det för mina elever?

Innan vi alla lämnade mellanstadiet fick vi vara med om en lägerskola. För min del var det förmodligen den första riktiga utflykten utan föräldrarna, och jag har bara ljusa minnen, men inte särskilt detaljerade, från skollägret till Sjöhaga. En kort episod måste dock återberättas, eftersom den samtidigt ger viss sannfärdig upplysning om min personlighet. Jag var nämligen då, och är fortfarande, en riktig retsticka. Jag har försökt tona ner den egenskapen när jag blivit äldre, men den finns där under ytan. Vid vistelsen på Sjöhaga sov alla grabbar i klassen i samma rum. Då gick det inte att hålla sig längre…

“Herr Larsson kan inte reglementet!” sa jag plötsligt på natten när det var dags att sova. Repliken kommer från en klassisk svensk militärfilm.

“Ja, du har sagt det ett par gånger idag”, svarade en av klasskamraterna.

“Herr Larsson kan inte reglementet!”

“Du, nu är det inte roligt längre! Om du säger så en enda gång till kommer vi att…”

“HERR LARSSON KAN INTE REGLEMENTET!”

Fem kamrater slängde sig omedelbart över mig och det blev klasstryk. Den möjliga skillnaden mellan min underbara klass och andra, var att klasskamraterna aldrig gick för långt. Det var aldrig fråga om någon misshandel, och i ärlighetens namn förtjänade jag straffet efter att ha provocerat i flera timmar. Mörbultad gapskrattade jag fortfarande när klasskamraterna klev av mig. Vilken fantastisk klass jag hade!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Högstadiet, 7D

Det är lustigt hur lärare ibland uppfattar saker. När jag gick i mellanstadiet stod jag – och flera med mig – och kastade snöbollar på varandra, trots att vi inte fick göra så. En av de närmaste vännerna, Peter M, deltog inte förrän det allra sista, då han kastade en enda snöboll. Just då kom en lärare förbi, fick syn på att Peter kastade en snöboll och läxade därför upp honom ordentligt. Jag och de övriga kompisarna slapp att få skäll. Det omvända hände i högstadiet. Då satt jag, Fredrik J och Jonas J och åt tillsammans, när de två började driva med mig. De kastade över delar av maten på min tallrik, och såsen skvätte. Jag satt och fnissade, och bestämde mig till slut för att ge tillbaka. Jag kastade tillbaka en köttbulle till någon av deras tallrikar, och just då upptäckte en allmänt fruktad lärare min handling. Han skällde på mig direkt och ringde dessutom till min undervisande lärare efter lunchen. Jag blev inkallad till samma lärare som sett vad som hänt en gång till, och så fick jag en ny utskällning. Därefter busade vi aldrig med maten igen.

 

Under högstadiet hade vi en viss, manlig lärare i SO (alltså motsvarande samhällskunskap, religion och lite historia). Han var inte dålig i sin roll på skolan, men oerhört lättretad och lättirriterad. Å ena sidan tyckte jag att det var komiskt att få sitta och rita till lite av det som berättades under vissa lektioner. Jag var värdelös på att rita, men ändå var det roligt, och långtifrån alla i klassen var duktiga på sådana uppgifter. Å andra sidan minns jag fortfarande en del av det jag ritade och historierna till bilderna. Det är anmärkningsvärt, för jag har otroligt lite kunskap av vad vi bör ha lärt oss i andra ämnen. Elever kanske borde rita under ämnen i skolan även idag?

 

För att vara uppriktig: Jag har aldrig gillat fusk i skolan, inte ens som elev. Det handlar mest om att jag skulle fått dåligt samvete om jag hade försökt fuska i ett ämne. Dock skiljer sig just SO från detta. Proven bestod av 14 frågor, och dilemmat var att läraren i princip skröt om hur omöjligt det var att fuska i SO. Sanningen var dessvärre tvärtom. På de första åtta frågorna skulle varje elev kryssa i “ja” eller “nej” i rutan efter frågan. De övriga sex frågorna krävde ett skrivet svar med ett enda ord per fråga. Än idag har jag aldrig sett ett så enkelt sätt att fuska, och dessutom satt vi så extremt nära varandra att det nästan var naturligt att sitta och jämföra samtliga svar med de närmaste kamraternas svar.

Klippt film: konfirmationen

 

 

 

Högstadiet, 8D

Vissa av oss elever i klassen förstod hur läraren skulle kunna luras att prata om saker under lektionerna som inte hade med ämnena att göra. Jag var antingen för ointelligent eller för feg för att dra igång denna metod, men helt klart är att hela klassen var nöjda med att läraren bland annat pratade om sin släkt istället för samhällskunskap. Ibland. Ett olyckligt tillfälle minns jag fortfarande när vi gick för långt i målet att inte ha någon riktig undervisning. Läraren blev fullständigt rasande på ett sätt jag aldrig har sett varken tidigare eller senare hos någon annan lärare. Han gapade och skrek åt oss, och började slänga ner de oanvända stolar som fortfarande stod ovanpå vissa bänkar. När hans irritation nådde sitt klimax ringde det plötsligt i den telefon som fanns uppsatt på vägen i rummet. Han svarade sitt namn med den djupaste trevlighet och med ett normalt leende på läpparna som man aldrig hade kunnat ana, och så lugnade han ner sig. Det var nog tur för oss elever med den avslutningen av hans dåliga humör. Vid ett annat tillfälle rapade en elev högt under en tyst lektion. Ingen missade det som just skett, inte heller läraren. Den rapande eleven satt på raden som var näst längst ifrån läraren, och alla elever vred sig runt för att titta på vad den skyldiga eleven höll på med. Det komiska var att även den elev vred sig runt ett halvt varv, så att alla verkade titta på den stackars eleven som satt ända längst bort. Den flitiga eleven åkte nu på en utskällning, helt oskyldig, men jag skrattar nästan åt detta än idag.

Jag var värdelös på att rita och att skapa saker, till exempel modeller, med händerna. Jag är fortfarande värdelös på dessa saker. Konstigt nog trivdes jag ändå väldigt bra med en nytillkommen lärare i högstadiet som hade hand om just teckning och praktiska, skojiga saker. Vid ett tillfälle skulle vi ta med något hemifrån och rita av. Jag visste vad jag skulle bära med mig, men valde till slut en stor, guldlysande pokal jag hade fått i badminton. Jag ansträngde mig som vanligt för att slippa de lägsta betygen, men denna gång fick jag det högsta betyget: en femma. Det var fullständigt oväntat och även om bilden var skapligt ritad var den och jag inte värd en femma. Jag misstänker att detta var ett sätt för läraren Jenny B att tagga mig för att jag skulle fortsätta att göra mitt bästa i hennes undervisning, och det gjorde jag. Efter några månader var uppgiften att göra något med gips. Jag valde att göra en lång och rak näsa, som längst ut var brun i några centimeter, och som sedan var gul på resten av gipset. Tack vare en tråd kunde det jag skapat knytas fast över den normala näsan på mig. När jag visade Jenny vad jag gjort blev hon först helt tyst, och sedan gapskrattade hon. Hon tog med min näsa in till nästa lärare som också blev full i skratt. Jag begrep varför efter några minuter. Det jag hade skapat som en näsa såg väldigt mycket ut som en mans… ja… en annan del av kroppen på män än just ansiktet, kan man säga. Så var det alltså. Även jag började fnissa när jag upptäckte mitt misstag. Jag hade helt klart fått rätt lärare i ämnet.

 

 

Under högstadiet fick klasserna uppträda inför övriga skolan. Jag och Annelie E skötte presentationen mot publiken. Min klass gjorde det riktigt bra ifrån sig. Jag fick själv mer eller mindre oväntat beröm, och tillfrågades om jag kunde hjälpa en av de andra klasserna. Jag var oerhört häpen och stolt, men om jag lyckades med assistansen har jag idag ingen aning om. Däremot minns jag en vansinnigt rolig Fredrik J, som spelade halvknäppis. Jag minns att en av oss fick skäll för en viss symbol som ritades ut i hans ansikte (och jag har större förståelse för den kritiken idag än då) och ytterligare en, mycket oskyldig, klasskamrat fick skäll av en lärare som skulle efterapas. Läraren blev vansinnig av delar av klasskamratens kropp, som skulle likna lärarens. SÅ farligt var det inte, tyckte jag då, och tycker än idag. Hur som helst blev hela framträdandet bra med tanke på hur unga vi alla var under högstadiet.

 

 

Kabaré 1988, i den åttonde årskursen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Folkets park var väldigt trevligt på sin – och min – tid. Dilemmat var bara att man tydligen förväntades dansa som på ett diskotek. Därför blev jag tvungen att öva på hemmaplan, och jag tror att det var min mamma som tipsade mig hur jag kunde göra. Lyckligtvis kunde jag hålla takten. Olyckligtvis hade jag väldigt svårt att röra mig i takt inför andra, men trägen vinner. Tja, inte jag kanske, men alla andra klarade det. 

 

 

 

 

 

 

Högstadiet, 9D

 

 

 

 

 

Hmm… terminsbetyget på höstterminen i nian. Undrar om det blev bättre eller sämre på vårkanten?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I klass 9D fick vi i uppdrag att skapa en serietidning. Till vänster finns mitt bidrag, som det är svårt att skryta med, men flera andra har gjort oroväckande bra serier…

 

 

 

 

 

 

Härmed har en av mina absoluta favoritbilder placerats på min hemsida. Fick jag verkligen en puss av de två damerna? Tja, ni som var med på resan tänker kanske tillbaka för att minnas. Jag låter fantasin avgöra svaret…

Gymnasiet, S1B

Jag var osäker på vad jag ville läsa i gymnasiet när jag gick i högstadiet, men så kände nog de flesta. Jag valde därför samhällslinjen, eftersom det var ”fortsättningen på högstadiet”. Från början funderade jag på att bli skådespelare, men jag begriper idag inte riktigt varför. Förmodligen handlade det om att jag ville stå i centrum. Så var det under en stor del av min uppväxt, och det gick inte över förrän jag hamnade på högskolan. Detta uttalande kan tyckas märkligt eftersom jag valde att bli lärare och trubadur, men det var inte uppmärksamheten som tilltalade mig, snarare tvärtom. Däremot hade jag en god hjälp av att ha vant mig vid uppmärksamhet. Under hela grundskolan trivdes jag verkligen i min klass. Vi tyckte alla att vi var stökiga, men enligt lärarna var vi den snällaste och flitigaste klassen av dem alla. I efterhand kan jag möjligen förstå den åsikten.

Mina grundskolebetyg var okej, men inte mer. De räckte för att jag skulle ta mig in på samhällslinjen. På den här tiden, alltså i början av 1990-talet, hade Skolverket bestämt att betyg skulle delas ut enligt ett visst tvivelaktigt system. De allra flesta i en klass skulle ha betyget 3. De som var lite bättre än de allra flesta fick betyget 4, och de allra bästa fick betyget 5. Om man tvärtom var lite sämre än de allra flesta var det betyget 2 eller 1 som gällde. Om man sedan räknade ut ett medelvärde på klassen skulle således kurvan alltid se ut på samma sätt, med en stor och hög puckel på betyget 3, och sedan nedgång åt båda hållen ner mot betygen 5 och 1. Detta är en vacker tanke, men fullständigt horribel och orimlig. Tänk om ALLA i klassen avskydde att plugga och bara fick några få poäng på proven? Ja, den som hade bäst skulle ändå få högsta betyget. Tänk om alla i klassen var otroligt studiemotiverade, och fick skyhöga resultat på proven? Spelar ingen roll. Det är fortfarande bara de absolut bästa som kunde få det högsta betyget. Intressant betygssystem, eller hur? Detta gör fortfarande att många duktiga före detta elever inte kan ta sig in på högskolan eftersom för många i den gamla gymnasieklassen var ännu bättre. Med facit på hand skulle man alltså ha valt en gymnasielinje, som det hette då, utifrån att man kunde antas få mindre studiemotiverade klasskamrater där, och de bästa skulle ju få betyget 5. Mycket knasigt system.

 

När jag hamnade i gymnasiet insåg jag plötsligt varför mina betyg inte hade varit bättre. Konkurrensen hade varit för stor för mig i högstadiet. I gymnasiet på samhällslinjen var konkurrensen mycket lägre och jag började dessutom växa till mig även intellektuellt. Nåja, jag blev ju aldrig någon Einstein, men i alla fall. Det fanns fortfarande några duktiga klasskamrater i klassen, men alla var inte studiemotiverade på samma sätt som i högstadiet. Vi fick välja om vi skulle läsa franska eller tyska. På vissa linjer, till exempel samhäll, lästes båda språken. I tyska fanns det fem stycken grupper, och eleverna placerades i grupperna utifrån kunskap. Två från min högstadieklass hamnade i den näst bästa gruppen, och samtliga andra från min gamla klass placerades i den bästa gruppen. Det är ett osannolikt facit i efterhand. Det var då jag började förstå hur hög konkurrensen hade varit i högstadiet i min klass.

 

Jag lärde känna många nya vänner i gymnasiet, bland andra Andreas L. När jag och några till satt i mina föräldrars extrabil, en röd Ford Fiesta, utanför Andreas lägenhet, upptäckte jag plötsligt ett märkligt ljud från radion. Efter visst funderande insåg jag att det var motorljudet som smattrade… i radion! Det var inte så att motorljudet bara var väldigt högt utanför bilen. Nej, detta lät som om man tittade på en film med tillagd och lämplig ljudeffekt. Oerhört komiskt, och ljudet förändrades hela tiden beroende på om man gasade eller inte. Jag vågade inte stänga av bilen, eftersom jag var säker på att ljudet skulle försvinna ur radion så fort jag skulle starta om motorn. Det hade jag rätt i, men det blev några roliga timmar först!

 

När jag gick i årskurs ett hann jag även med ett kort förhållande med en av mina första flickvänner, nämligen Ulrika G, som jag uppskattade mycket.

 

Gymnasiet, S2B

Jag fick ett tips från en av mina gamla klasskamrater, och jag fnissar när jag nu minns händelsen: “Du och jag var vid lite olika tidpunkter intresserade av samma tjej på gymnasiet. När hon fyllde 18 år eller nåt, så åkte vi dit och överlämnade en fotoram med kort på oss båda när vi var små… Hon fick alltså kort på sina brädade kavaljerer.” (Emil G)

 

 

Jag och Fredrik J var nära vänner under många år, och vi hade våra egna uppfattningar om att till exempel äta goda saker. Ibland kunde vi sätta oss på högsta våningen på varuhuset i Falköping, och dela ett paket med kokosbollar med varandra. Kokosbollar i stora paket såldes nämligen två gånger per år på marknaderna. De andra tillfällena köpte vi istället äppelpaj eller något liknande, och delade! Fredrik var chauffören den dag vi sent på kvällen råkade köra på en hare. Jag och övriga i bilen blev ganska stressade av det som hänt, särskilt eftersom haren fartfarande levde.

“Vad ska vi göra med haren!?” undrade jag och var oerhört stressad över hela situationen. Fredrik öppnade bakluckan, drog fram ett fyrformigt fälgkors och sa:

“Den får ett bonusslag!” och lappade till haren.

Plötsligt blev vi alla, oväntat nog, fulla i skratt, och den tidigare stressen försvann. Vi gapskrattade till slut, förmodligen lättade av vad Fredrik klarat av på egen hand.

 

“Tror att vi tillsammans laddade upp med lite strögande i gråsuggan (den fina men aningen bedagade Volvo 164), tror möjligen att herr Eriksson var med (eller så var det bara min morfars hornbågade glasögon som låg på hatthyllan i bak, är lite osäker där). I trakterna runt Allvideo hittade vi ett lämpligt objekt, dvs en kon med blinkfyr på. När ingen såg, körde vi dit och smög fram och plockade upp offret (konen i fråga). Sedan bar det av i Volvon i rask takt ut i förskingringen, närmare bestämt ut på den hiskeliga landsbygden och ända fram till skogsbrynet där det låg en liten, liten stuga. Den lilla stugan tillhörde den ansedda släkten Salemennen, men som i folkmun kallades Sahlberg. Någon av de närvarande i fordonet ålade sig ut genom fordonets sidoruta med kon och blinkfyr under armen. Försiktigt, försiktigt förflyttade sig vederbörande ända fram till stugans trappa och placerade kon med tillhörande blinkfyr lutande mot dörren. Därefter kastade sig vederbörande in i flyktfordonet. Chauffören trampade gasen i botten och drog iväg med ett däcktjut. Bilen som var ganska snabb återvände med hiskelig fart mot staden. Saabar och Oplar samt en och annan ny Porsche som vi körde om tyckets stå stilla när vi passerade dem. Vi körde in till stadens centrum där vi parkerade bilen, tja så här i efterhand kanske aningen slarvigt, men ändå med viss finess mitt på torget. Sedan sprang vi alla in till Ryttaren och gömde oss under rulltrappan i 2 – 3 timmar. Därefter smög vi fram och gick sedan oberörda och lätt visslande fram till bilen och åkte hem i maklig takt.” (Fredrik J.)

Jag var en bland de kompisar som deltog i beskrivningen ovan. Mattias S försökte att få lämna tillbaka konerna till vägverket eller gatukontoret, men de ansåg sig inte ha blivit av några koner… Intressant nog slutade inte historien där. Det hade tagit någon eller några veckor när jag en morgon öppnade ytterdörren hemma hos mina föräldrar, där jag fortfarande bodde när jag kom hem ifrån Karlstad. Utanför stod det en vägskylt med varning för en älg. Jag blev helt ställd och visste inte vad jag skulle göra. Dessutom var jag inte lika modig som Mattias, och vågade därför inte fråga vägverket eller gatukontoret om dessa ställen hade blivit av med skylten utanför huset. Istället tog jag upp vägskylten till lägenheten i Karlstad för att undvika att få skäll. Efter något år tröttnade jag ändå på att ha skylten i min lägenhet. Jag körde den till gatukontoret i Falköping och ställde den utmed en vägg. Därefter åkte jag därifrån utan att berätta för gatukontoret om varför jag hade varit där. Jag var feg!

 

“Jag läste lite på din mammas hemsida. Hon skriver bl a att du gillade att läsa. Jag kan intyga att du var en riktig bokmal när vi var små. Själv var jag den totala motsatsen. Tyckte det var en bedrift att läsa en hel Kalle Anka pocket på en termin, medan du läste bok efter bok med liten text och helt utan bilder. Det hände att du tillbringade hela dagar hemma med att läsa bok, medan jag tjatade om att hitta på något “roligt”. På den tiden var det inte alla som hade en videospelare hemma. Men det hade ni. Och Sven hade en komplett samling med James Bond filmer. Det var jag grymt avundsjuk på! Till min förtret var du ljummet intresserad av Bond-filmer. Du föredrog att ligga på sängen och sträckläsa någon bok istället. Lite som tjuren Ferdinand hellre tog det lugnt och luktade på blommorna istället för att stångas med de andra tjurarna….

Men ibland slet du dig från böckerna. Då minns jag bl a alla fotbolls- och badmintonträningar, spelstunderna med Risk som du alltid vann, schackmatcherna på biblioteket som du alltid vann, tennismatcherna på grusplanerna vid Odenhallen som du också nästan alltid vann. Men, om vi stannar upp vid tennisen, så vill jag fortfarande hävda att du är en erbarmlig fegspelare. En defensivspelare utan motstycke! Jag satte prestige i att vinna på ett snyggt sätt medan du nöjde dig med att skicka tillbaka bollen på ett säkert sätt. Din stil var helt klart den vinnande. Jag tappade tålamodet och försökte avgöra bollen med ett tjusigt passerslag eller en hård boll uppe i hörnet av bas- och kantlinjen. Istället fick du för det mesta nöjet att se bollen segla iväg några meter utanför planen. Ditt skadeglada smile efter mina misslyckade försök ökade på frustrationen ytterligare och till slut stod du som klar segrare. Du besegrade mig med psykologisk utmattningsteknik. Men det var alltid lika roligt, trots förlusterna 🙂 “

Oscar L

 

 

I gymnasiet hade en samhällsklass lokala radiosändningar. Skolan la ner projektet lagom tills att det skulle ha varit min klass tur, men eftersom de som normalt ansvarade för sändningen hade förhinder en vecka, tillfrågade Ingela M mig, John S. och Fredrik J. Ingela tog över de tekniska bitarna. Vi tackade ja med stor entusiasm, och genomförde sändningen med humor och musik. Det är roligt att göra annorlunda saker som man normalt aldrig är med om.

Jag och John fick ytterligare ett uppdrag senare: “Jo det var ju så att vi hade i uppgift att sända ett radioprogram (Falköpings närradio) och skulle då till folkets park och intervjua TranceDance. Hösten 1989 tror jag det var… Vi klev in bakvägen upp till logen, givetvis fulla av självförtroende som man är i den åldern, intervjun gick säkert bra, många svåra frågor typ: Hur ser man skillnad på er? (Det var ju 2 tvillingsystrar som sjöng och körade).”

 John S

 

 

 

När jag och mina klasskamrater gick i gymnasiet fick vi “lära oss datorer”. På den tiden hette skolans datorer ABC 802 och bestod av en skärm med svart bakgrund, så vitt jag kunde uppfatta det. Varken jag eller någon annan i klassen, såvitt jag minns, kunde något om datorer. Inte heller fick vi instruktioner om vad som skulle göras. Gissningsvis kunde inte heller läraren något om datorer, men detta är en gissning från min sida. I ett sätt att få tiden att gå skrev jag “Alla betyg för Anna Andersson – tryck enter”. “Anna Andersson”, som egentligen heter något helt annat, blev fullständigt panikslagen av att se sitt namn och möjligheten av att ta fram hennes betyg. Att retas har jag alltid tyckt om, och detta blev MYCKET roligare än vad jag hade kunnat hoppas på!

 

 

 

 

 

 

Under gymnasieperioden fick jag vidga horisonten genom två utlandsresor. Tack vare hjälpsamma kamrater kunde jag prova på att stå i bara kalsonger mitt på Petersplatsen i Rom. Tackar. Just jag och Mikael O (grabben bakom mig på bilden

 

 

 

 

 

Vi var bara tre killar från gymnasiet i Falköping och massor av unga damer, men jag och kompisen Mikael var ändå inte lika populära som Martin F var, och alltid har varit. Vid ett tillfälle fick jag i alla fall skaka hand med den dåvarande påven Johannes Paulus II. Jag insåg för sent att jag inte visste vad jag skulle säga.

“God bless you!”, sa jag till slut.

“God bless you too!”, svarade påven.

“Ett sådant minne som jag tror, men bara tror har hänt är att du och Mikael O fick agera modeller när Jerry S skulle visa hur de gamla romarna tog sig ut i toga innan resan till Rom. Tror också att jag hörde om att när vi var i Tallin så bodde din brevkompis nära några av de andra och när ni träffades på kvällen så skulle du och de andra sjunga någon svensk visa och ni sjöng Gullefjun medan esterna sjöng någon vacker estnisk folkvisa. Gullefjun kommer jag annars tydligt ihåg, den och Summertime förekom på de flesta av festerna innan studenten.”

Annelie S

 

Vid ett party var vi alla i klassen utklädda till kvinnliga negrer, även jag och Mikael. Jag var därför försedd med två vattenballonger istället för bröst. Plötsligt gick en kvinnlig klasskamrat fram och klämde på ballongerna för att retas med mig. Gång på gång skedde detta, och jag tyckte också att det var kul, samtidigt som jag tyckte att det var pinsamt… Till slut sa jag att nu fick det vara nog, och att om hon inte slutade att klämma på mina bröst skulle jag ge tillbaka med samma mynt. Detta var enbart snack och ett försök att få slut på det hela. Det fattade min klasskompis redan då och brydde sig inte det allra minsta om mitt hot. Själv ångrade jag mig något sanslöst att jag hade sagt som jag gjort, men det gick inte att göra något åt i efterhand. Jag förlorade som vanligt diskussionen. Bilden visar Åsa och Malélene, men just de två är helt oskyldiga i historien. Så här kommenterar Annelie S (som också är oskyldig i min berättelse ovan):

“Vi fattade inte då på lussefirandet att det kunde ses som stötande, vi ville ju bara se lite smalare ut och det gör man ju i svart…”

Under körkortsutbildningen med körskolan, när jag var 17 år, fick vi vid ett tillfälle åka till Jönköping. Jag minns numera bara en enda händelse av resan. I Jönköping körde vi i en rondell när körledaren beordrade mig att svänga åt ett visst håll och drog åt det andra i min ratt. Jag drog åt det håll jag blivit beordrad om, men alltså tvärtemot vad hon egentligen hade tänkt sig. Därför körde vi upp i mitten på en rondell med gräs överallt. Pinsamt? Ja, det är bara förnamnet…

 

Gymnasiet, S3B

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Året efter Rom blev det istället Wien.

“En kompletterande bild från samma kväll, vid samma bord som du har på sidan, men med dig med en öl i näven. Ingen har sett det varken förr eller senare… Bilden var dock riggad – det vet jag säkert. Restaurangen hette Balkan Grill.” Niklas E.

 

 

 

 

“Bilden är från Die Fledermaus på Volksoper  – 26 oktober 1991. (kl 19.00) Efter att ha suttit i bussen en hel dag så var vi ljummet mottagliga för finkultur. Vi var efter lite bristande planering rejält hungriga också och det är förmodligen både första och sista gången någon åt en medhavd pizza på volksopers balkong. Kommer inte säkert ihåg  vem, men vi kan lugna våra mammor (eller vem som nu kan ha synpunkter på sådant beteende) med att det varken var du eller jag…” Niklas E.

 

 

“Lunch på Stadtkeller. Stunden efter detta så börjar vi experimentet med att åka så vilse med buss och tunnelbana vi kunde ‘för att få se sån vi inte fått se annars…’ Vi kom så vilse att Kymbo nästan började gråta. Då kom Bjarne på att han glömt sin kamera på Stadtkeller och jobbet med att hitta åter fick inledas….” Niklas E.

 

 

 

“Denna och nästa bild är från Rothenburg. Lite trötta gick vi in på ett Café för att prova delikatessen ”Schneeball”. Hur god den var ser man på bilden…” Niklas E.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

“Att du inte kommer ihåg Wien-resan kan ju i alla fall inte bero på att du var med i tequilaracen vissa av oss försökte få igång i de alla tyska bierstube vi kom in på. Av Wien kommer jag mest ihåg att vi, Pernilla, Assi, Åsa G och jag hela tiden kom upp i en ny uppgång när vi åkt tunnelbanan tillbaka till vandrarhemmet och därför var helt vilse och att Åsa var orienterare hjälpte inte alls i våra försök att hitta rätt. Att vi var och såg Läderlappen kommer du nog inte heller ihåg för jag tror att sista akten såg nog bara vi fyra för då hade alla andra redan försvunnit, de flesta innan de kommit dit.”

Annelie S

Nejdå, jag minns faktiskt det hela nu när jag har blivit påmind! Det var roligt med mina klasskompisar, men uppriktigt sagt var Läderlappen något av det tråkigaste jag varit med om som föreställning. Jösses…

De fyra bilderna ovan kommer från Wien-resan, de också, och har tagits av vännen Peter M. Jag har lite svårt att förklara de två sista bilderna, och det blir nog inte bättre om jag påstår att jag inte minns dem. Bilderna måste alltså vara fusk på något sätt. Jag har ju aldrig hållit i några sådana flaskor. Frågan är bara hur bilderna har fuskats ihop… 

 

 

 

 

 

Det gick bra för mig i gymnasiet. Jag höjde mig totalt sett från högstadiet, och fick medelbetyget 4.4 där 5.0 var max. Jag bestämde mig tidigt för att jag minst skulle ha det näst högsta betyget, alltså en 4, i alla nya ämnen. Idag är jag både stolt och fundersam till den inställningen, men så var det. Ett annat delmål var att minst få fyror i alla ”språk” (svenska, litteraturhistoria, engelska, tyska och franska) och jag lyckades med det också. Frågan är om jag fick högre betyg än vad jag förtjänade för att min mamma jobbade på skolans expedition? Svårt att ha en åsikt om. Kanske var det så, men jag kämpade hårt för mina betyg… utom två. Min samhällskunskapslärare Jan F, som jag gillade och jag gillar honom fortfarande, tog ut mig till ett enskilt samtal. Han menade att om jag var ute efter en fyra i betyg var jag tvungen att följa med i nyheterna. Jag hävdade att jag inte hade tid med det på grund av all idrott jag sysslade med, men egentligen var jag ganska ointresserad av nyheter. Dock, eftersom jag hade haft en fyra i samhällskunskap i två år gjorde jag en chansning: Jag slutade helt att plugga och att läsa i samhällskunskapsboken. I efterhand kan jag inte begripa hur jag vågade. Jag hade alltså hädanefter 0 poäng på de flesta proven, om jag inte hade råkat snappa upp några saker på lektionerna. Dessutom började jag leka med proven. Om Jan skrev att han ville ha tre orsaker till en viss händelse skrev jag gärna fem orsaker, varav vissa var rätt och andra var fel. Hur skulle man bedöma det? Jan utvecklade då ett system där han bedömde de tre första svaren, och resten ströks. Jag började då skriva svaren i en stor ring, och kors och tvärs, för att försvåra bedömningen av vilket svar som var nummer ett etc. Barnsligt var det självklart, men jag och Jan blev aldrig ovänner. Lyckligtvis fick jag en trea i slutbetyg, den enda trean jag fick i betyget, och det visade sig att jag kunde lägga den tänkta pluggtiden för samhällsämnet på flera andra ämnen och få upp betygen där istället. På det hela taget var detta lyckat ur betygssynpunkt, fast det var definitivt tur och inte skicklighet.

 

Det andra betyget jag uppenbarligen inte kämpade tillräckligt med var litteraturhistoria. Jag fick en tvåa på första provet, men läraren reagerade väldigt oväntat. Han meddelade mig att på grund av tvåan kunde jag inte få det HÖGSTA betyget DENNA termin. Själv var jag rädd för en tvåa, givetvis, i betyg från år ett. Till slut fick jag slutbetyget 4, och jag hoppas att jag var värd det. När jag sökte in på lärarhögskolan tog det mig 1 ½ år att förstå att jag faktiskt skulle undervisa i litteraturhistoria också inom ämnet svenska. Jag fick kämpa hårt för att klara de kurserna…

 

 

Jag hann också med andra intressanta moment i kurserna under gymnasiet. I naturkunskap utförde vi en hel del experiment. Vid ett sådant experiment bestod uppgiften i att blanda någon intressant lösning, och sedan lukta på den. Jag kände spontant att det inte lockade att sniffa på lösningen, så jag avböjde vänligt men bestämt. Ivrigt påhejad av läraren körde min labbpartner upp provröret under näsan på mig, och det sa “pang!” i ena ögat. Jag blev den första i skolans historia som fick använda ögonduschen. Naturkunskapsläraren, som jag för övrigt gillade skarpt, skrattade så att han inte kunde stå still. Han visste att lösningen var ofarlig, men det går inte att förmedla till en livrädd, och tillfälligt blind, 17-åring. Vid en annan lektion i naturkunskap hade han dragit för gardinerna så att det inte gick att titta in i salen. Jag gissar att vi alla i klassen var lika förvånade, men min förvåning övergick till chock när jag lyckades se mellan gardinerna. Varje plats vid bänkarna var avskärmad från platsen intill. Just den dagen hade vi fått läsa på en text, vilket jag hade struntat i. Det var uppenbarligen dags för ett oväntat och skriftligt prov. Jag drabbades av panik och vände mig om för det första steget mot utgången, när läraren plötsligt öppnade dörren till klassrummet och ropade att alla skulle in. Jag hade inte en chans att komma undan och jag skämdes. Dessutom gillade jag verkligen den läraren. Jag hade tur. Han skällde inte det allra minsta på mig när jag erkände att jag inte hade läst på läxan, och resultatet av provet kom aldrig att påverka mitt slutbetyg. Pust!

 

 

Historia var ett viktigt ämne på samhällslinjen, men jag tyckte inte att det var det roligaste man kunde syssla med. En gammal svensk kung hade tydligen dött av en pistolkula vid en belägring av någon norsk stad. Den stora frågan, enligt läraren, handlade om varifrån den dödande kulan kom. Var det möjligen så att kulan kom bakifrån, från de egna trupperna? Både jag och Mikael O hade vid det laget tröttnat på diskussionen, och vi la fram teorin att kungen redan var död innan kulan kom, och att han helt enkelt blåste ner. Läraren blev rasande. Än värre blev det i det nästkommande läxförhöret. Läraren portionerade ut frågor än till den ena eleven, än till den andra, innan hon kom till eleven A. Eleven A kunde inte svara på en enda fråga, och läraren blev rasande igen. Förklaringen till klasskamratens okunskap var att hon hade slutat på skolan för två år sedan, och var bara där för att hälsa på en av de forna klasskamraterna. Det var inte lätt att hålla sig för skratt för oss elever, men ingen av oss försåg vår lärare med sanningen. Jag undrar hur hon reagerade efteråt när hon troligen gjorde anteckningar om förhöret, och upptäckte att A inte fanns i klasslistan.

 

Flera klasskamrater gillade att spela in film. Förvånansvärt nog gillade jag tydligen det tillräckligt mycket, för att få medverka. Vissa klasskamrater skulle kanske skämmas över att plötsligt få sig själva i över 20 år gamla snuttar. Själv tycker jag inte att det finns anledning för andra att skämmas. Däremot känner jag igen en kille med väldigt ljust hår. Han är något kortare än den manliga klasskamraten, något mer korkad och HONOM skäms jag för…

 

Gymnasiefilmen…

 

Ett på förhand välkommet avbrott från skolan var mönstringen. Jag kallades tillsammans med flera vänner, och jag hade fått viss förhandsinformation från andra grabbar som nyligen varit på testerna. En stackare hade blivit så nervös när det var dags att lämna urinprovet, att det helt enkelt inte fungerade. DET skulle inte drabba mig, bestämde jag. Således gick jag inte på toaletten på kvällen innan mönstringen, och inte heller på morgonen. Jag var därför nödig, milt sagt, när vi anlände till förläggningarna. Chefsmilitären meddelade glatt att vi nu skulle börja med de fysiska testerna. Först var det armmusklerna och sedan var det konditionen som skulle kontrolleras. Jag började tycka att det var jobbigt att jag inte hade varit och kissat. Ändå är inte det förklaringen till det usla resultat på träningscykeln. Jag gick helt enkelt in i väggen så katastrofalt att militärerna tog undan min cykel i tron att det var något fel på den. Det var det inte, men det kommenterade jag inte. Det spelade mig ingen roll, bara jag fick gå och lämna urinprovet… men det fick jag inte. Först skulle det så kallade IQ-testet genomföras, och jag satt bokstavligen och hoppade. Märkligt nog, eller ironiskt nog, gick det ändå så bra att jag även skulle göra telegrafistprovet. Ofattbart. Med all besinning jag kunde uppbåda skrev jag de bokstäver som motsvarades av pipandet i lurarna. Eftersom koncentrationen inte var på toppnivå, tappade jag några bokstäver i mitten, men kom tillbaka, och skrev till och med ner de bokstäven som gått allra snabbast. Med viss tillfredsställelse plitade jag ner det sista tecknet, men radion slutade inte tjuta. Jag hade kommit in på fel ställe, så hela raden var fel. Därefter fick jag äntligen lämna urinprovet.

 

 

 

 

På gymnasiet inleddes ett samarbete med en skola i Estland. Det ledde till besök åt vardera hållet. Man skulle inte kunna kalla resan till Estland glamorös, men otroligt nyttig och lärorik. Estland var annorlunda då än vad det är idag. Då hade landet – tillsammans med Lettland och Litauen – lyckats ta sig ur Sovjetunionen och ekonomin i länderna var långt ifrån bra. För svenskar som besökte Estland blev varje medtagen krona värd lika mycket som en påse med guld. Många av oss köpte hattar och andra saker, för att det för oss var så billigt. Eleverna vi träffade hade inte inte råd att alls handla något i de affärerna vi gick in i.

“Ankomsten till Estland började på en restaurang där det serverades hönssoppa med kokt grön ägghalva. Sen var vi en dag i en svinkall bygdegård eller något o fick se på och provdansa estninsk folkdans. Vi fick 5 rubel var att spendera vid en resa till Tarttu. Där köpte vi upp hela lagret av en hattaffär och så lite stenkakor men det var svårt att göra sig av med pengarna. En av de sista kvällarna var det disco. Vi blev ditskjutsade i Trabantbilar, våran hade hål i golvet. I första av tre passkontroller innan färjan höll Ulrika Ekberg på att inte komma igenom då hon färgat håret och i passet var hon blond. Sara F bräckte ett revben och punkterade ena lungan på färjan hem och blev inlagd på sjukhus väl hemma.”

Ulrika B

Härligt! Jag var stencool med hatten jag köpte, tyckte jag själv. Om jag minns rätt var det just den hatten som kom att användas i en teater jag var med i. Dock hade jag en släktings gula hatt i pjäsen, medan min gråa lånades ut min “chef” i pjäsen Bugsy Malone.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När eleverna från Estland kom till oss i Sverige fascinerades de av hur “stort” det var inne i matvaruaffärerna, t.ex. på Hemköp i Falköping. Hemköp las för övrigt ner efter några år, eftersom det var för litet… Husen till vänster finns på Åsle Tå. Detta var första gången jag själv var där.

 

 

 

 

 

“Häromåret mindes jag plötsligt (hade faktiskt glömt det, dåligt minne) när du och jag ett bra tag alltid alltid alltid pratade i telefon – i timmatal nästan varje dag ganska länge, om precis allt. Fast vi hälsade knappt i skolan… Dessutom var vi ett litet tag med i samma teatergrupp. Jag har verkligen ingen aning om vad vi pratade om i så många timmar. Vad gäller teatergruppen så minns jag faktiskt väldigt lite också.

Jag var superavis när du kom med i Bugsy, ville också så gärna vara med där, men jag visste ju att jag inte kan sjunga…

Vet inte om du minns det men vi gick ju på samma dagis, så många vänner du pratar om kommer jag ihåg därifrån, Ola och Jens och Bjarne t ex.

Var förresten på plantis när ni trubadurade och tyckte ni var jättebra! Var nog i det stora hela lite avis på dig, allt verkade gå så lätt…”

Jessica T

 

Jag minns nu det du beskriver, men även jag hade glömt det. Det var en mycket trevlig tid och lite stolt blir jag uppriktigt sagt av dina åsikter. Vi pratade MASSOR av timmar i telefon!

 

En vän under gymnasietiden, Tomas M, höll på med orientering som sport. Han frågade mig en dag om jag ville vara med på den tävling i orientering som var på gång. Det skulle resas dit, och det fanns en plats över i bussen. “Självklart!”, sa jag, som alltid tackar ja till allt, och dessutom skulle jag slippa en skoldag genom att orientera. Det som inte slog mig förrän i efterhand var att jag var – och fortfarande är – fascinerande usel på att hitta någonstans över huvud taget. Nu skulle jag alltså leta på en karta i en skog för att försöka ta mig fram till en så kallad kontroll. Dessutom fick man med sig en kompass, och sådana har jag aldrig förstått mig på. Lyckligtvis var jag medveten om dilemmat, så jag höll mig cirka tvåhundra meter ifrån startplatsen, i jakt på den sista kontrollen. De övriga elva brydde jag mig aldrig om att hitta. Jag klarade inte att hitta kontroll nummer tolv heller, men hittade plötsligt vännen Tomas M som var på väg tillbaka. Vi sprang några meter ihop till sista kontrollen, och därefter in i mål. Lustigt nog blev alla de stackare som inte hittat någon av orienteringskontrollerna diskade, medan jag, som inte ens hittat min enda kontroll själv, fick beskrivningen “felaktig stämpling” i resultatlistan. I praktiken innebar detta att jag kom högre upp på listan än de som blivit diskade efter ett par timmars tävling. Det var kul!

 

Någon gång på gymnasiet – tror jag – började jag med sommarjobb. Jag började som fritidsledare för en massa ski… trevliga högstadieungdomar. Idén var att leka med ungdomarna, och jag spelade ofta fotboll med dem. Det var riktigt roligt. Nästa sommarjobb gick ut på att vara vaktmästare på Ållebergsgymnasiet, som bara hette ”gymnasiet” på den tiden. Jag har aldrig gillat att såsa. Den ordinarie vaktmästaren släppte in mig i ett klassrum, fyllt från golv till tak med gamla läroböcker som skulle lagas. Jag gjorde klart allt på två dagar, och när jag anmälde mig redo för nästa uppgift såg jag paniken bryta ut hos vaktmästaren. ”Åk med de här böckerna till Kinnarp, och ta det LUGNT!” blev min order. Givetvis klarade jag inte att ta det lugnt nu heller. Nästa order blev att slänga skräp i en container. När jag gick tillbaka in valde jag en annan väg som gick förbi matsalen, som höll på att byggas om. Sorlet jag först hade hört inifrån matsalen tystnade tvärt. När jag stannade och vred på huvudet såg jag hantverkarna genom matsalens fönster. Hantverkarna tog en matrast, men var helt knäpptysta och stirrade på mig. Jag var inte den intellektuella gigant då som jag är nu… Ja, i alla fall så satte jag upp handen till en snabb och osäker hälsning innan jag gick ytterligare ett steg. Golvet var emellertid annorlunda jämfört med hur golv brukar vara. Det var mjukt och lät… som nylagd cement brukar göra. När jag snabbt tittade in på hantverkarna igen uppmärksammade jag att några hantverkare hade smörgåsar på väg in i munnen, men att hantverkarna verkade ha glömt att de höll på att äta. Jag vinkade snabbt till igen och klafsade mig fram till torr mark. För säkerhets skull fortsatte jag en bra bit bort från matsalen, och stannade genom att luta handen mot en vägg utanför en lärosal. Den väggen var nymålad.

 

Mitt nästa, och sista sommarjobb, skulle vara i åtta somrar. Jag blev brevbärare och tro mig, de ordinarie brevbärarna i Falköping var inte kloka! De var helt enkelt underbart roliga, och jag trivdes vansinnigt bra. Dessutom lärde jag känna sommarvikarierna Stefan H, Jonas H och Anna G, och vi sågs varje år. På den tiden fick man gå hem så fort man var klar med sin runda, och därför var det tävling mellan sommarvikarierna. Vi kom tillbaka genomsvettiga, men kunde vissa dagar ligga på badhuset i två timmar med full betalning.

 

När man står och sorterar brev i en massa fack är man helt inne i det man gör. Någon ordinarie brevbärare kunde ibland gripa tag om ens hand från andra sidan av facken där han själv inte syntes, och jag vande mig aldrig vid det. Jag blev livrädd varje gång.

 

Brevbärarna var fyllda av bus, och när en hög brev till ett visst område var uppsorterad, skulle så kallade buntband fästas runt högen så att bunten inte skulle ”kalva” (rasa omkull) på vägen ut till brevlådan. Någon körde ut alla dessa buntar åt samtliga brevbärare, och så hämtade vi buntarna i tur och ordning från gröna lådor på distriktet när den första bunten var utdelad. Vid ett tillfälle kom vi på hur man kunde spänna buntbanden så hårt att det nästan inte gick att ta loss bandet, särskilt inte på turen när man inte har något att skära med. Stackars kollega/sommarvikarie som råkade ut för detta hyss!

 

På ett ställe sorterade jag snabbt brev i en hiss, och vid ett tillfälle tappade – vad jag än idag tror var ett vykort – när hissen rörde sig uppåt. Det gled ner på den millimeter som fanns mellan golvet och väggen. Vykortet (om det nu var det) lär fortfarande ligga kvar under hissen. När jag och de övriga unga vikarierna cyklade runt med breven tävlade vi inofficiellt med varandra. Jag kom på att att jag skulle vinna några sekunder på att strunta att dela ut reklam på något enda ställe, och jag valde att inte dela ut reklam till ett av husen på vägen. Mannen var svensk, men med utländsk brytning, och jag fick för mig att han inte brydde sig om att han inte fick reklam från ett känt företag i Falköping. Dock framkom det senare under dagen, när han ringde Posten och skällde ut chefen, att han var chef på det företag som inte hade fått reklamen. Det var oerhört generande att på vägen hem åka förbi hans brevlåda med den reklam alla andra redan hade fått. 

 

“Sen finns det ju en story som fortfarande lever och som lite nu och då kommer på tal hos ‘de gamla uvarna’, och som jag tror hände innan jag började: när du skulle äta tårta på vägen ut men aldrig hann… Roligt hade vi i alla fall!!”

Anna G

 

Jovisst minns jag detta, men jag hade enkelt drabbats av ett svårt val. Å ena sidan var det alltid tävling när vi cyklade ut från Posten-lokalerna. Vi unga sommararbetare ville vinna genom att vara först tillbaka. Alltså måste man vara med från början när alla andra ger sig ut. Å andra sidan hade vi alla fått en bit tårta den aktuella dagen, och eftersom jag hade varit lite efter i sorteringen hade jag inte hunnit få i mig tårtbiten när det var dags att åka ut. Visserligen har jag alltid ätit fort men det går inte att ge bort några sekunder i starten när det är tävling. Sålunda tog jag med mig tårtbiten på en papptallrik i ena handen när vi alla cyklade ut. Jag var nämligen intelligent nog att inse att vi som vanligt skulle få vänta på grönt ljus från någon av trafikstolparna, förr eller senare på väg till rätt postområdet. Det hade alltid hänt innan den aktuella dagen och det hände alltid efter… men inte just denna gång. Det var grönt ljus hela tiden och överallt, och de övriga gapskrattade åt mig när jag kämpade med cykelstyret i ena handen och tårtbiten i den andra. När jag till slut kom fram till min första brevlåda var det bara att bita i det sura äpplet, fast samtidigt var det en väldigt god tårtbit när jag äntligen stannade och åt.

 

Ett sportlov sökte Falköpings tidning unga tidningsskribenter. Jag gjorde ett försök och fick uppdraget, tillsammans med fyra tjejer. Varje dag under lovet skrev jag därför ett antal artiklar som sedan publicerades i tidningen. Gissningsvis var det inte ett äventyr för oss skribenter tidningen var ute efter, utan ett försök att öka intresset för tidningen i stort. En av oss jobbar faktiskt på samma tidning idag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett roligt inslag i årskurs tres idrottslektioner var tiokampen. Jag var ganska bra i friidrott på mellanstadiet, men bortsett från sporter som fotboll och badminton var jag i det närmaste värdelös i idrott under lång tid. Jag förstod inte förrän efter gymnasietiden att mitt dilemma troligen hade berott på att kroppen var tvungen att växa ikapp. Alla tävlade mot varandra i tiokampen, och jag minns fortfarande hur förvånad jag blev när speakern läste upp att jag låg trea av 80 elever. Fantastiskt. Även om mina sämsta grenar återstod, var jag euforisk. Målet hade varit att komma på pallplats i någon av de tio grenarna, och jag kom fyra i kula, diskus och 110 meter häck. I den sista omgången av längdhoppet ledde jag, men atleten Peter M hoppade förbi och tog med sig två till. Suck. Det var egentligen ett fantastiskt resultat så långt, men inför den femte deltävlingen, 400 meter, hade jag ännu inte uppnått mitt mål med en pallplats. Jag satsade ALLT. Denna typ av gren passade absolut inte mig, men det borde inte de övriga grenarna ha gjort heller. Efter tre fjärdedelar av 400-metersloppet kände jag att det gick ganska bra, men då inträffade något märkligt. Benen tycktes sluta röra sig, och jag tittade förvånat neråt för att försöka förstå vad som skedde. Jag begrep ingenting, och min upplevelse var att jag – trots benrörelse – stod helt still på en och samma plats. Det var en känsla jag aldrig förr haft och aldrig senare skulle få uppleva. På något sätt tog jag mig i mål, och stapplade in på toaletten. Där gjorde jag mig av med veckans matintag under 30 minuter. Efter detta gick det inte att fortsätta, utan jag blev tvungen att bryta 10-kampen. Hur det gick i 400-metersloppet? Jag kom fyra.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

“Bilden är från Studentbalen. Har alltid hatat denna bild för att jag ser så präktig ut, men du verkar rätt avspänd…” Niklas E.

 

 

 

 

I slutet på gymnasiet fick jag för mig att jag skulle bli lärare. Mina slutbetyg från gymnasiet skulle inte räcka till att bli gymnasielärare, bedömde jag. Det visade sig vara ett helt felaktigt antagande, men min högskolebana blev ändå 4-9-lärare, det vill säga lärare från årskurs 4 till årskurs 9. Lustigt nog har jag aldrig arbetat som 4-9-lärare, utan enbart som gymnasielärare. När jag sökte till högskolan var året 1992, alltså mellan de båda världskrigen, och då fick jag för mig att jag skulle kunna undervisa i svenska, engelska och ta-taraa… TYSKA, av alla ämnen. Sehr schön! Nä, sjön såg jag aldrig. Under min utbildningstid på högskolan fick jag och klasskamraterna möjlighet att ”välja om”, eftersom hela utbildningen förändrades av högskoleverket. Vi fick nu välja bort ett språk, eller byta det mot något annat. Så vitt jag kommer ihåg valde ALLA något annat än vad de hade valt från början. Vilka velpottor de andra måste ha varit.

 

Jag fyllde på med extra högskolepoäng i svenska och i engelska, tills jag fick samma antal poäng i dessa ämnen som gymnasielärarna. Jag och min väpnare Morgan C läste kurserna tillsammans med de högt värderade gymnasielärarna, och såväl jag och Morgan, som de äkta gymnasielärarna, undervisades i samma kurser, av samma föreläsare och i samma klassrum, och vi fick dessutom likadana tentor. Lustigt nog fick jag och Morgan färre högskolepoäng för kursen än vad gymnasielärarna fick. Vi gjorde nämligen praktik – på högstadiet, för det var minsann högstadielärare vi hade sökt till – och man får ju poäng även för praktik. Så kom det sig att jag fick 15 poäng i svensk litteraturhistoria och 5 poäng för praktiken på högstadiet, medan gymnasielärarna fick 20 poäng i svensk litteraturhistoria. För en kurs kan man således få 20 poäng ELLER bara 15 om man gör annat också.

 

Efter en tid insåg högskolan att det hade delats ut för lite poäng i svenska, på grund av praktikpoängen, men man kan ju inte bara FÅ poäng gratis. Jag och några till fick läsa en sommarkurs i barnlitteratur för att få samma antal poäng som gymnasielärarna redan hade fått. Det är inte lätt att lägga ihop 15 plus 5 på högskolan.

 

Det var ett stort steg i min utveckling att flytta från föräldrahemmet till en lägenhet. Plötsligt förväntades man själv kunna tillaga mat, samt att diska och tvätta. Andra året flyttade min blivande fru in och en av mina gamla vänner, Andreas L, kom in i Karlstad. Jag och Andreas umgicks en del, och efter en bowlingmatch möttes vi av fullt pådrag vid hans kvarter. Det var flera brandbilar där, och privatpersoner sprang fram och tillbaka. Andreas ansåg att detta säkert gällde hans lägenhet. Jag menade att det var helt osannolikt, med tanke på att det bodde flera hundra människor där. Andreas gav sig inte, och fick rätt. Han hade glömt släcka ett levande ljus, som visserligen inte hade tagit eld, men som hade smält ner ett plastbord i lägenheten. Allt därinne i lägenheten var täckt av svart stoft och luktade pyton, till och med rakvattnet. Två timmar senare drev innebandyklubben hejdlöst med honom på träningen. Själv är jag en vänlig själ, och vill inte trycka ner någon  i skorna i ett utsatt läge. Jag lät bli att retas i tre timmar. I väntan på saneringen fick Andreas bo hos oss. Det var kul, och Andreas var inte särskilt mycket bättre än mig på att laga mat vid den tiden. Han tog så småningom ett rejält kliv på det området, men det gjorde inte inte jag. När vi tillsammans kokade makaroner, pyste vattnet över eftersom vi hade hällt i för mycket. Jag torkade upp vattnet med hushållspapper, som omedelbart tog eld, eftersom jag torkade på den varma plattan. Ut med det brinnande pappret på balkongen. Vid nästa incident var inte Andreas med, men dessvärre var min blivande fru det. Jag råkade nämligen tappa en lite för stor mängd sylt på trasmattan, samtidigt som min fru kom in i rummet och blev vittne till hela händelsen. Lyckligtvis blev hon inte arg, utan suckade och gav mig tillåtelse att vända på mattan. Saken var bara den att jag redan hade spillt på den andra sidan av mattan, utan att berätta det för henne. Det blev inte så roligt när allt nu uppdagades…

 

Under högskoletiden ringde en studiekamrat till mig. Jag var inte hemma just då, men hade alltid igång den telefonsvarare jag förmodligen fått av mina föräldrar. Jag hade barnsligt roligt med den telefonsvaren med alla korkade meddelanden jag spelade in. Den studiekamrat som nu ringde lyssnade på mitt meddelande, och ringde sedan till sin pojkvän. Han jobbade med radio i Karlstad. Efter några dagar befann jag mig i en studio för att göra provinspelning av ett reklaminslag. Jag pratar väldigt fort normalt sett, och var orolig för att detta skulle ställa till inspelningen. Det var ingen fara, menade teknikern, men kunde jag möjligen variera tonfallet mer? Det kunde jag självfallet, och jag kände att jag gjorde det bra, men varje gång jag fick lyssna igenom hörde jag att tonfallet var detsamma rakt igenom. Däremot höjde jag på ögonbrynen varje gång jag ville variera tonen, men det gör ju ingen skillnad i en ljudinspelning. Jag hade kommit till radiostudion som en kul grej, men kom, då som nu, att betrakta inspelningen som ett av mitt livs största misslyckanden. Jag hatar att förlora!

 

Jag trivdes lika bra på högskolan som jag hade gjort i gymnasiet. Från början var jag lite orolig för att jag inte skulle klara kurserna som ingick i utbildningen, men det visade sig inte vara något problem. Jag bestämde mig därför för att jag aldrig skulle få någon omtenta (alltså när man misslyckas med första tentan) och jag klarade det i princip, till och med i de fall när betydligt skickligare kurskamrater fick omtenta. Hemligheten ligger i att offra all upptänklig tid tills man kan allt utantill. Lyckligtvis fick jag aldrig i uppgift att dra slutsatser av den kunskap jag nu kunde rapa upp. Då hade jag varit torsk på Tallinn. Tyvärr är både högskolan och grundskolan ofta uppbyggd på det sättet: Klara tentan/provet och glöm sedan vad du kan. Nå, jag misslyckades faktiskt med en tenta. Kursen i norska och danska var förmodligen den svåraste jag någonsin varit med om. Föreläsarna var infödingar från Norge och Danmark, och all undervisning bedrevs på modersmålen. Jag förstod ingenting. En av kurskamraterna var från Värmland, högt upp mot norska gränsen. Hon förstod norska och fick ta anteckningar till fler än mig. Jag klarade tentan i norska tack vare henne, men den i danska gick åt skogen. Jag ringde därför kursansvarige för att fråga vad jag borde ha skrivit.

”Klarade du norsktentan?” frågade han.

”Japp”, svarade jag sanningsenligt.

”Då har du klarat kursen”, sa kursansvarige.

”Va?”, sa jag, men det var ju han som bestämde. Jag misstänker att han ville undvika att göra en ny tenta eftersom han skulle sluta på högskolan, och jag protesterade inte. Den tentan var den enda jag misslyckades med, men jag hade tur. Troligen.

 

När jag och de andra vännerna på högskolan träffades på kvällarna, spelade vi ofta spel. Ett favoritspel var Trivial Pursuit, som handlar om att kunna svara på frågor för att få flytta framåt i spelet. En gång fick jag frågan om var fontänen Venus i badet finns. Jag suckade och erkände att jag inte hade en aning. Mattias N och Marcus F var två av de som läste upp frågade, och när jag inte kunde svara gapskrattade de åt mig. Svaret var… Falköping. Mitt i centrum. Det som dock inte framgick var att för Falköpingsbor heter damen endast Malta-Johanna.

 

 

Jag fick många goda vänner på högskolan, till exempel Jonny S, Mattias N, Marcus F, Morgan C, Jan J, Ulrika K, Henrietta A, Marie P, Lennart P och många, många fler. Det var ett kul gäng och många av dem har jag sporadisk kontakt med än i dag. Catharina B ingick också i gänget och var min flickvän under en kort period. Hon var med när Henrietta A under en skojfotbollsmatch fick fotbollen på bh:n så att den gick sönder. Jag skrattade så att jag grät. Lärdomen som dock bör inhämtas här är att man aldrig ska göra sig lustig över andras olycka, och tre händelser ska få illustrera detta ställningstagande. Jag tror att alla tre episoderna är mitt straff för att jag inte kunde sluta att skratta åt Henriettas bh. Den första berättelsen kommer från dagen efter en körfest i Karlstad. Jag var alltid lika nykter dagen efter festen som dagen innan, så jag körde ibland utrustning och skräp. Denna fest packade vi bilen full med överblivna matvaror, och vi hittade även en kvarglömd kasse från Lars L, som just vunnit den åtråvärda utmärkelsen Årets vårsångare. När vi hade packat bilen full upptäckte vi plötsligt att matkassarna var fulla med myror. Det var inte min högsta önskan att vara taxichaufför till dessa myror, så jag drog igång bilen med en rivstart. “Klonk!” sa bilen efter en mindre stegring. Jag hade glömt att packa in Lars väska, och hade istället kört över den. Lars färdkost, i form av en flaska renat, hade nu spruckit och runnit ut i hela plastkassen. Jag förbannade återigen myrorna, och åkte hem till Lars med återstoden av innehållet för att be om ursäkt.

“Förlåt Lars, men jag råkade köra över din väska och spriten finns inte längre kvar.”

“Det gör inget alls!”, svarade Lars glatt i en handduk.

“Nä, det är klart att jag ersätter… Vad sa du? Gör det inget??”

Vinnaren av Årets vårsångare var dagen efter fortfarande så plakat, att jag inte tror att han har uppfattat att vi alls pratade med varandra dagen efter valborgsmässoafton. Där hade jag tur i oturen.

 

Den andra berättelsen handlar om när jag skulle backa ut bilen ur garaget i Falköping, Min äldste son var med i bilen, och han var då sex år gammal. Jag har i efterhand svårt att bestämma mig för om jag verkligen hade någon skuld i det hela, men jag kan inte föreställa mig det. Till saken hör också att min äldste son stundtals var lite bråkig som liten, och enligt föräldraprogrammen på TV borde straffet för barnet vara att “sitta en stund i trappan och lugna ner sig”. Jag testade detta en tid, men det fungerade inte alls. Hur som helst, vid utbackningen ur garaget kunde jag och min son notera ett oroväckande hårt och högt ljud, samt att vänster backspegel var kvar i garaget när bilen var utanför. Jag insåg mycket snabbt att jag inte hade någon önskan om att berätta för min sambo om det inträffade (kunde man i värsta fall skylla på sonen?), och bad min son att INTE avslöja händelsen för hans mamma. Sonen kastade sig ur bilen i ilfart, och rusade in i huset.

“Mamma, pappa krockade sönder backspegeln på bilen. Ska han sitta  i trappan nu?”

 

Den tredje, och sista, episoden handlar om grannens barn, istället för mina egna. Vid utbackningen från garaget konstaterade jag som alltid numer att jag kommit ut ur garaget utan att krocka med någon vägg. Ofattbart att jag hade kunnat göra en sådan miss några månader tidigare. När bilen kom ut på gatan hördes dock ett spännande och oroväckande ljud från grillen. När jag vred  huvudet åt höger såg jag alla grannbarnen som stod helt stilla och stirrade på mig. Vissa verkade vilja gråta, medan andra enbart såg förvånade ut. Jag hade kört över, och krossat, deras innebandymål. Även min grill på bilen var nu delvis demolerad. Så outsägligt pinsamt! Jag åkte samma kväll till en sportbutik och köpte ett nytt mål. Grannpappan lät inte ett enda hårt ord komma över sina läppar utan hjälpte istället till med att sätta tillbaka grillen. Så underbart det är med bra grannar!

 

Under tiden på högskolan ingick det att få praktik på olika ställen. Den första praktiken gjorde jag tillsammans med kompisen Jonny S på en mellanstadieskola. Vi gick båda 4-9-programmet, men ingen av oss hade egentligen tänkt sig att jobba på mellanstadiet. Det var trevligt ändå, och eleverna var väldigt trevliga och glada mot oss. Vi avslutade dessa första veckor med att underhålla med att sjunga och spela låtar med gitarr. Nåja, jag kunde inte spela gitarr tillräckligt bra då, men det spelade ingen roll eftersom Jonny är vansinnigt duktig.

 

Nästa praktik var på högskolan i Kil, och nu hade jag äntligen hamnat på högstadiet. Det enda jag minns från detta är att den ordinarie läraren propsade på att ha ett fönster öppet framför lärarkatedern, mitt under den smällkalla vintern. Jag försökte få fönstret stängt eftersom jag frös så kroppen skakade, men jag lyckades inte vinna diskussionen. I efterhand har jag förstått, med tanke på damens ålder, att det nog fanns skäl till att hon inte frös och dessutom såg kylan utifrån som nödvändig.

 

Slutligen gjorde jag, och tre stycken personer till, praktik på Gruvlyckeskolan i Karlstad. Även här var det ett högstadium det var frågan om, och på förhand var det två vanliga klasser vi hamnade i, med två vanliga lärare. Jag och en ung tjej gjorde praktiken tillsammans hos en av lärarna. Något var dock lite fel från början. Vi fick oftast ingen information om hur vi var som lärare eller vad vi borde förbättra. Mig spelade det ingen stor roll, men den unga tjejen blev deprimerad. Vi hade order att delta på lärarkonferenserna, men eftersom svensklärarna först fikade ihop fick vi vänta tills de hade fikat klart innan vi skulle komma in på rummet. Något var väldigt tydligt fel. Under en lektion var min order från läraren att läsa en känd text högt för klassen och sedan diskutera innehållet i texten, mobbing, med eleverna. Såväl texten som frågorna fick jag från läraren. När jag höll lektionen satt läraren visserligen i samma sal, men hon rättade uppsatser. Efteråt meddelade hon ändå att jag haft tur, eftersom en av eleverna hade kunnat beröras väldigt mycket personligen av det jag hade läst upp om mobbing.

 

Hur skulle jag kunna veta elevernas bakgrund? Hon hade inte berättat det men hade gett instruktionen om lektionen. Över huvud taget fick jag och min kvinnliga kollega i princip inte någon respons alls för våra lektioner. Dessa händelser, och ytterligare ett par stycken, gjorde att vi fyra, blivande lärare hamnade i ett samtal om hur vi behandlades av de två lärarna. Det var något bättre gentemot de andra två från den andra läraren, men inte mycket bättre. Till slut insåg vi att vi var tvungna att ta upp händelserna och våra åsikter med högskolans praktikansvariga lärare för just oss fyra, och vår instruktion var att kalla de två lärarna på ett möte med oss fyra. På mötet framgick det tämligen fort att de två lärarna var irriterade över att de hade till order att ta emot blivande lärare, men gratis. Så arbetade vissa skolor på den tiden, medan andra skolor såg till att de lärare som uppenbarligen fick lite extrajobb i samband med studerande, blivande lärare. Detta kändes inte så konstigt för oss, men det var ju inte vi som borde straffas i sammanhanget. Min kvinnliga kollega bytte praktikskola efter detta, medan jag valde att fortsätta. Läraren var aldrig mer otrevlig, men inte heller det minsta hjälpsam, och det struntade jag fullständigt i. Jag hoppades istället att jag skulle klara att bli lärare ändå, utan att få tänkt hjälp från ett proffs.

 

Eftersom jag är så barnslig i min personlighet, hoppar det ibland fram saker jag normalt inte låter komma upp till ytan. En gång gick jag med en högskolevän in till Systembolaget för att han skulle handla något drickbart, och plötsligt hoppade min personlighet oväntat fram. Vi hade med oss en fotboll, och jag var klädd i kortbyxor och t-shirt. Snabbt tryckte jag upp fotbollen så högt upp som möjligt under min arm, nästan rakt in i armhålan. Sedan drog jag på mig min keps från fickan, och la på ett nästan onormalt glatt, och läppstängt ansikte. Det kunde räcka för stunden, tyckte jag. Det hela gjordes utan att jag hade någon kontakt alls med försäljaren, men den 23-åriga kompisen fick – på grund av mitt utseende – visa sin legitimation för första gången någonsin. Jag fick en högst förståelig utskällning av honom efteråt, men jag gapskrattade ändå! En annan gång fyllde en av mina högskolevänner 30 år, och några av oss ville därför fira Jonny S. Vi åkte ut med honom i min bil och medan jag körde bjöds Jonny hela tiden på alkohol. De som bjöd var av förklarliga skäl tvungna att testa det drickbara, de med. Resan slutade med ett besök på den trevliga lokalen Bishop Arms i Karlstad. Alla som varit med på resan var mer eller mindre berusade, utom just chauffören: Mathias Clenow. Jag upplevde inte det som ett problem, men när vi kom in på Bishop Arms fick jag plötsligt för mig att uppträda som om även jag var onykter. De andra beställde ytterligare drickbar vätska, och som sist ut gjorde jag detsamma:

“Ja’ schulle vilja ha en… cola…”

“Va?” svarade bartendern.

“Jo, ja’ schulle vilja beschtälla en coca cola… sa ja’ ju!”

“Nej, du har druckit tillräckligt mycket idag. Gå hem.”

“Hehe! Jag erkänner att jag bara skojar med er. Faktum är att jag är spiknykter. Därför har jag kört bilen idag, för de andra har druckit lite…” Jag skrattade mot slutet av mitt nu ordentliga och korrekta sätt att uttrycka mig, men bartendern verkade inte tro det allra minsta på sanningen. Istället ropade han till sig pubägaren och tillsammans hotade de med att kasta ut mig med våld, om jag inte gav mig. Mina passagerare skrattade så mycket att de inte kunde bekräfta att jag faktiskt var nykter. Det höll på att sluta riktigt illa.

 

Kanske var det hur jag hade betett mig på Systembolaget som skapade det som skedde mig en kväll inne i centrum av Karlstad. Jag hade inte åkt in med bilen den gången, utan blivit skjutsad. När jag skulle tillbaka med en buss var jag lite orolig, eftersom jag bara hade testat att åka buss vid något enskilt tillfälle tidigare, och då hade det blivit katastrof. Denna gång kände jag mig ganska säker på vilken buss som var rätt för mig, men jag var ändå tillräckligt orolig för att välja bussen efter istället. För säkerhets skulle sa jag till busschauffören i andra bussen vart jag ville åka, samt att jag var lite osäker på om jag gjort rätt val. Det hade jag inte, var svaret, men ingen fara, det skull han fixa, lovade han. “Så trevligt bemötande!”, tänkte jag med gott hopp. Då drog han igång sin buss med ett gasande som nästan fick bussens däck att tjuta. Det gick plötsligt mycket fortare än vad den övre gränsen för hastighet i en stad torde vara. Inom någon minut hittade han den andra bussen, och la sig vid sidan av buss nummer ett i några sekunder, innan den prejades in mot trottoarstenarna. Djupt skamsen var jag när föraren pekade både mot dörren till vår buss och mot dörren till den ikappkörda bussen. Jag sänkte blicken och klev in i nästa buss, med stressen vrålande i båda öron. Jag borde ALDRIG åka buss! 

 

Jag hade en intressant tenta om engelsk litteratur på högskolan. Det hela handlade om 1700-, 1800- och 1900-talet. Givetvis antecknade jag det högskoleläraren gick igenom på lektionerna innan, och resultatet blev tre sidor med kända  litteraturförfattares för- och efternamn, vilket år varje bok skrevs samt titeln på varje bok. De tre sidorna jag skrev var fullständigt nerklottrade av all den informationen som ingick om författarna. Jag hade vid den tiden i mitt liv inga jätteproblem med att lära in saker utantill, och på tentan skrev jag ner just namn, årtal och titlar med – såvitt jag minns – endast ett enda fel på ett årtal på de tre sidorna. Högskoleläraren var däremot väldigt bekymrad över min tenta när han hade rättat det. Det var ju inte så här han hade velat att jag skulle redovisa frågan han hade ställt. Samtidigt var det ju bara ett enda årtalsfel… så jag kunde ju få klara uppgiften i alla fall… Lustigt nog förklarade han aldrig vad det var han hade tänkt sig att jag skulle svara. Eftersom min tenta godkändes så brydde jag mig inte om att jag tydligen var för korkad för att förstå vad vilket svar han hade velat ha.

 

Det var ofta så att jag körde bil till Falköping från Karlstad, och en gång – i närheten av en viss rondell i Kristinehamn – fick jag på långt avstånd syn på fyra svarta, stora och avlånga bilar. De körde uppenbarligen tillsammans, och stod och blinkade, på väg från ett industriområde till den stora vägen där jag befann mig. Två av dem hann svänga ut på vägen innan jag var alldeles i närheten. Dessvärre körde övriga två jättebilar också ut, så jag fick lägga mig på bromsen, både förvånad och chockad. Det var uppenbart att de tänkte köra ihop och inte brydde sig om det allra minst vilka vägar som var större eller mindre, och vilka vägregler som gällde. Historien var bara märklig och något irriterande, fram tills att en dryg vecka hade passerat. Det visade sig då att Kristinehamn just fyllde 350 år och att en av bilarna som nästan hade prejat mig av vägen hade transporterat Carl XVI Gustaf. Kungen.

 

“En gång när du ringde mig och beklaga dig för att du hade ont i magen  var det så att du hade varit så snäll och bakat kladdkaka till din flickvän… men sen så hade du smakat en liten bit av det.. och sen blev det mer och mer och till slut så var det inget kvar av den… så din tjej fick inget men du fick ont i magen av förklarliga skäl…

Sen så var det ju så att vi skulle fixa lite mat och vi var och handlade och vi skulle laga till fläskkotletter. När vi stod i affären så tog jag ett två-pack med fläskkotletter men så tyckte du att det räcker ju inte, så då blev det ett paket med fyra stycken i istället… Sen så lagade jag till maten och då fixade vi ris till maten. När vi väl åt så undrade jag om du inte skulle äta de där andra kotletterna som vi hade lagat till och då svarade du lite pinsamt, att du inte trodde att vi skulle ha något till kotletterna… och syftade på riset…

Andreas L

 

Vid ett tillfälle i mitt liv var jag och ytterligare fyra vänner på en fest. Vi var bara fyra stycken. Kravet var att sätta ihop en enda – som jag uppfattade det – dikt som handlade om… tja… fräcka ord, kan vi säga. Jag har aldrig vågat visa någon detta förrän nu, och i bästa fall är det få som inser att just denna text är ny. Framför allt kvinnor bör inte läsa innehållet. Namnen på de personer som har skrivit har jag och vännerna kommit överens om att ta bort. Jag trodde alltså att det bara handlade om en enda ful dikt, men jag var den ena deltagaren som bara skrivit en enda inför västen. Återigen, jag rekommenderar framför allt ni damer som råkat hitta detta att INTE läsa, men valet är upp till er. Tack vänner för att jag fick lägga ut detta!

Poesiafton

 

Intressant nog finns minst tre av de uppsatser jag skrev fortfarande kvar på högskolan i Karlstad, som numera betecknas som ett universitet. Två av dem gick alldeles utmärkt för mig att skriva, nämligen

Något om svenskt idrottsspråk

och 

Agatha Christie – An investigation of Recurring Features.

Den sista uppsatsen, nämligen i engelska D, blev den enda jag inte kunde lämna in i tid, eftersom jag lyckades slå av ett nyckelben samma termin. När jag äntligen var kurant nog att skriva och lämna in den bodde jag i England. Uppsatsen fick heta

The Blacks and the Blues.

Jag var väldigt nöjd med den texten, men det var inte högskoleläraren, trots att mina engelska vänner verkade gillade min uppsats. Hon godkände den efter “många funderingar” trots att jag “egentligen inte var värd det”. Det är bra med lärare som uppmuntrar sina studenter! Läraren var densamma som vid en tidigare inlämning underkände den första halvsidan (kallad “summary” – alltså en kort sammanfattning av hela uppsatsen) i en uppsats för SAMTLIGA i klassen, OM vi inte skrev in hennes förslag. Hon lämnade nämligen ut sina egna “summaries” till samtliga elever. Vi fick omedelbart veta att vi skulle få godkänt om vi bytte våra texter mot de texter hon skrivit till oss. En vän, Morgan C, skulle till och med få ett VG om han använde hennes sammanfattning. Han vägrade och tog istället ett G. Det beundrar jag honom för fortfarande.

 

Vid en avslutningsmiddag på högskolan fick jag för mig att ge tillbaka på en gammal vän. Anna C och jag hade gått i samma skola, och ofta i samma klass, ända sedan dagis. Nu var vi båda på väg att gå ur högskolan som nybakade språklärare. I lågstadiet hade hon och andra galanta damer sprungit efter mig och andra grabbar för att pussa oss. Jag kunde absolut tänka mig en puss av henne, men det kunde man inte erkänna då. På högskolefesten bestämde jag mig för att ge betalt för gammal ost. Jag höll således ett tal där jag hyllade en tjej från min tid på lågstadiet. Jag avslöjade dessutom efter ett tag att damen ifråga faktiskt fanns i lokalen, bland de 15 nya lärare som lyssnade till mitt tal. Tanken var att det skulle bli pinsamt för Anna, och det blev det nog. Lite grann, i alla fall. Dessvärre bad hon en av musiklärarna på middagen att spela en romantisk sång, och så bjöd hon upp mig. Jag har aldrig skämts så mycket. Det var helt knäpptyst i salen och alla tittade på mig och Anna som dansade. Jag avskyr att bli betraktad i en situation jag inte behärskar, och jag får rysningar nu igen när jag minns det hela. Snacka om att Anna hämnades med besked, och snacka om att jag aldrig kommer försöka göra något så dumt igen.

 

I nådens år 1997 tog jag avsked från höskolan, förlåt HÖGSKOLAN. Nu hade jag så många ämnespoäng att jag kunde undervisa på gymnasiet, men praktiken hade jag gjort på högstadiet. Få se nu… Jobba på gymnasiet? Högstadiet? GYMNASIET? HÖGSTADIET?

 

Min mamma planerade att besöka sin gamla brevvän och kompis i England, och idén uppstod att jag skulle åka med mina föräldrar och söka ett jobb i England för att bli säkrare på engelska. Visst är det lite lustigt att klara hela utbildningen utan omtentor, och ändå inse att man är för dålig på att prata engelska? Hatten av för kurskamraterna, för även om de flesta fick göra en eller två omtentor var de mil framför mig i kunskap. Sagt och gjort. Väl i London gick jag in på alla krogar, restauranger, pubar jag hittade och frågade efter jobb. Så gick det nämligen till att få jobb i England. Dessvärre hade alla dessa ställen, jag tror att de var över 40, inget behov av fler anställda.

 

Efter två dagar var jag något nedslagen, och vi åkte hem till min mammas brevvän i en ort vid namn Great Dunmow. Detta var en av de minsta orter jag någonsin sett, trots “Great” i namnet, men ändå fanns ett hotell och tio pubar. Det säger något om pubkulturen i England. Hotellet sökte emellertid någon som ville jobba 50% i baren. ”Nja”, tänkte jag om 50%, men de engelska vännerna tyckte att jag i alla fall kunde prata med hotellet. Efter en kort arbetsintervju, den första i mitt liv, anställdes jag som bartender, eller ”barman”, eller möjligen ”barperson”, som det politiskt korrekta uttrycket lyder. Jag hade länge hävdat att det enda som skiljde mig från Tom Cruise, som då var väldigt populär bland damerna, var att han varit bartender – i filmen Cocktail. Nu kunde man därför säga, menade jag, att med min nya anställning borde jag och Tom betraktas som samma person. Märkligt nog begrep inte världens kvinnor det som i mina ögon var så tydligt, men jag hade lyckligtvis redan en sambo/särbo som i sinom tid skulle bli min fru. Tur för mig. Efter bara en vecka hade tjänsten på 50 % övergått till 100 %, och det var i princip bara jag som jobbade i baren. Dessutom fick jag bo i ett rum på hotellet och fick även mat där. Snacka om tur! Jag tjänade inte så mycket, men eftersom alla mina utgifter var betalda kunde jag faktiskt spara lite pengar. Nu fick jag lära mig hur man blandar drinkar och häller upp öl, med eller utan skum på toppen. Detta är kanhända självklarheter för den eller de som läser detta, men för mig, som aldrig har druckit en droppe alkohol, var det något helt nytt, och vansinnigt kul! En gång frågade några gäster i baren efter en typisk, svensk drink. Jag föreslog Robert Gustafssons ”White Christmas”, alltså vodka och tipp-ex. Vi hade båda ingredienserna i baren. Jag förväntade mig skratt, men gästerna tog det på fullaste allvar.

”Dricker ni sånt här i Sverige?”, frågade någon.

”Ehhh… jajamensan!”, svarade jag.

 

“I can remember that your English was perfect and you wanted to learn slang and swear words like ‘bloke’ and you once asked “what is ‘sarnie’ short for?”. The answer is “sandwich”. Your mother was the same in 1969!

You had a very small bedroom in the top of the hotel which looked out over the high street. The window was tiny but draughty I’m sure. You played badminton I think?”

Becky X

 

Mitt största dilemma i puben var att engelsmän tydligen förväntades vara så korta i växten. Det gick bra i själva puben, men nere under baren, där förrådet fanns, handlade det om ren tortyr. Gång på  gång slog jag huvudet i takbjälkarna, och oftast träffade jag på ett sådant sätt att det blev ett långt sår på toppen av flinten. Sånt gör lite småont, kan jag meddela. De andra anställda hade väldigt roligt åt mina problem, och det går ju an att skratta om man själv är brittisk pygmé. Jag brukade trösta mig med att ta upp hela tårtor som förlorat sin giltighetstid till mitt rum. Detta var en riktig höjdare.

 

Jag lärde känna flera av gästerna i min egen ålder, och bjöds med ut att äta några kvällar. Jag uppskattade det verkligen, men nu har jag tyvärr tappat kontakten med dem. Det verkar som om mailadresserna inte gäller längre, och det är synd. Efter ett halvår tröttnade jag på att fråga barbesökarna efter ”head or no head” (skummet högst upp på ölglaset, och inget annat) och bestämde mig för att åka tillbaka till gamla Svedala för att jobba som lärare. Frågan var bara om jag var gymnasielärare eller högstadielärare… Eftersom det har gått mer än tio år sedan jag fick min första anställning torde detaljerna runt densamma vara preskriberade nu. Hoppas jag. Jag fick nämligen min första anställning utan egentlig arbetsintervju, och utan att ha gymnasiepraktik i bagaget. Jag hade min första lektion på mitt nya jobb utan att ha träffat mer än någon enstaka av mina blivande kollegor, utan att ha pratat med chefen annat än per telefon och utan att ha en aning om hur jag skulle kunna ha svenska med en och samma klass i sex timmar per dag. Och utan att ha gymnasiepraktik.

 

Jag hade fått en spännande tjänst. Jag skulle undervisa vuxna på Kunskapslyftet i Falköping. Kunskapslyftet var ett projekt från den dåvarande regeringen för att revolutionera vuxenutbildningen. Vissa orter tackade för de extra pengarna och körde som de alltid hade gjort, men så var det inte i Falköping. Här bestämde man istället att klasserna skulle undervisas i ett och samma ämne, med en och samma lärare, hela dagen mellan 9 och 16. Jag hann som sagt aldrig träffa någon chef innan min första undervisningsdag, och eftersom man höll på med någon ombyggnad i delar av de ordinarie lokalerna träffade jag mina elever på ett helt annat ställe i Falköping, utan rektorer eller kollegor. Hela upplägget var ett oerhört svårt projekt för mig som nybakad lärare, men otroligt kul och givande. Inte förrän efter några dagar träffade jag min chef och mina arbetskamrater. Denna första anställning fick mycket stor betydelse för mitt upplägg på kurserna, även när jag så småningom bytte till en mer traditionell skola. Tanken var att vi lärare skulle undervisa fram till klockan 14 och därefter finnas till hands för de elever som behövde hjälp, fram till 16. Tanken var god, men eleverna, eller kursdeltagarna som de skulle kallas, åkte ofta hem så fort de kunde – till sina barn, gissar jag på. Det innebar att vi lärare inte hade så mycket att göra de två sista timmarna varje dag. Vi blev istället väldigt bra på dataspelet Quake. Jag uppskattade, och uppskattar fortfarande, Pontus D, Daniel H, Patrik G. och Jan W. Detsamma gäller Inger H, Lars T och Andrea B. Framför allt Pontus och Daniel hade mycket stor påverkan på hur jag la upp min undervisning de första åren. Pontus är svensklärare, vilket jag hade glädje av. Daniel var den som ställde de jobbiga frågorna till mig. ”Jaha, så du tänker dig alltså att…?” sa han. Det han frågade om hade jag aldrig insett på egen hand, och jag hade i samtliga fall tänkt fel. Mycket bra!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vid avslutningen av en av grupperna fick jag ett nyckelskåp, och jag använder det fortfarande. Stort tack! I haven’t forgotten!

 

Man tror, kanhända, att vuxna uppträder på ett mognare sätt än vanliga gymnasieelever när det gäller prov. Det stämmer också i några fall, men oftast skiljer sig vuxna inte alls från ungdomar i provsituationer. Vid ett tillfälle skulle mina elever skriva ett prov i litteraturhistoria, och jag hade bestämt mig för att komma i mycket god tid till jobbet för att kunna lugna kursdeltagarna. Detta var mitt i smällkalla vintern, och bilens rutor behövde skrapas. Jag gjorde som jag brukade göra (men aldrig har gjort sedan detta tillfälle): Jag satte igång bilens motor och lät den vara på medan jag skrapade rutorna. Tyvärr frös dörrarna till med bilen igång. Efter en evighet kom en hjälpsam granne med en plastpåse med kokande vatten, och till slut släppte isen i förardörren. Äntligen kunde jag åka ner till jobbet, men var försenad. Jag skrev snabbt ut proven och sprang in i hörsalen där alla kursdeltagarna redan satt och väntade. Efter jag hade delat ut de första tio proven märkte jag att en viss oro hade börjat sprida sig bland de som skulle göra provet, och jag slängde en blick ner mot det senast utdelade provet. Detta var i början av min karriär, och jag hade inte riktigt hunnit tänka igenom de rutiner jag ville använda. Exempelvis hade jag alltid ett provfacit att jämföra med vid rättningen, och att få en rättvis och smidigare bedömning. Det jag nu hade delat ut till kursdeltagarna var mitt provfacit, tillsammans med frågorna. Jag fick fullständig panik, och ropade att alla skulle vända sina blickar mot mig, istället för att titta ner i pappren. Alla tittade då ner i pappren. Efter några minuter hade jag samlat in mitt facit, skrivit ut det riktiga provet och delat ut det. Jag uppmärksammade då att fråga 12 saknas. Jag mindes att jag hade författat fråga 12 kvällen innan, men nu var frågan som uppslukad av jordens inre. Jag förtydligade istället en annan fråga som kanske inte blivit helt lyckad, och blev tvungen att erkänna att fråga 12 var puts väck. Efter några minuter hade emellertid en snabb kursdeltagare hittat fråga 12 SIST i provet, men när jag började förklara detta blev mina elever irriterade.

“Nu får du faktiskt gå ut härifrån. Vi skriver prov.”

Just så blev det.

Några år efteråt frågade en elev – Tomas N – i min första klass mig om jag kunde kontrollera det engelska språket i hans bands senaste låtar. Det gjorde jag med glädje. The Mop Tops var – och är fortfarande – en av de bästa grupperna i min hemstad med omnejd, och jag blev – och är – stolt över att ha fått hjälpa till.

 

 

 

 

 

Vid flera tillfällen fick jag möjlighet att besöka Ulrika i Smögen, och besöken hos Ulrika och hennes föräldrar, och ute på klipporna, gick inte av för hackor! Det känns väldigt bra att fortfarande ha kontakten med Ulrika, och flera andra gamla studiekamrater. Många år efter att jag slutat på högskolan fick jag en inbjudan till Ulrika K:s bröllop. På bröllopet i Smögen var det otroligt, otroligt trevligt, och underhållningen blev a capellalåten “Man är man”. Jag har många positiva minnesbilder från festen och det kändes vansinnigt kul att bli inbjuden. Ulrika och en av hennes vänner hälsade även på i Falköping, nämligen under karnevalen.

 

Under min första tid som lärare bodde jag och min blivande fru på Storgatan i Falköping. Jag lyssnade mycket på radio då, framför allt när det gällde musik. Mitt favoritprogram var MixMegapol, och under denna tid ringde MixMegapol runt till lyssnare som reklamsyfte. Idéen var att den radioanställda omedelbart i samtalet ställer en fråga till den som svarar, och om svaret var helt korrekt skänkte MixMegapol valfri musikskiva till den som hade ringts upp. Själv begrep jag att chansen att just jag skulle få ett sådant samtal var OERHÖRT liten, men BARA FÖR ATT VARA SÄKER lärde jag in svaret. Otroligt nog fick jag ett telefonsamtal efter några veckor!

“Jag lyssnar på MixMegapol, blandningen av gamla och nya låtar! Yes, där satt den!!” sa jag, högt och ljudligt, och alldeles uppenbart nöjd med mig själv. I några sekunder var det helt tyst i telefonluren.

“Jaa… alltså… jag ringer ju från ‘Mr Music’… och vi säljer som sagt musikkassetter… och jag frågade om du ville köpa…” Resten hörde jag inte. Jag skämdes. Rejält. Samma vecka ringde telefonen igen. Under denna period jobbade jag som lärare ihop med den humoristiske kollegan Pontus D. Vi trivdes bra ihop som kollegor, och jag hörde direkt att det var han som ringde och försökte driva med mig. Han använde en väldigt trevlig röst, men valde bort bokstaven R i alla ord, och sa istället bokstaven J. Jag gillade själv att driva med folk, så jag svarade på samma sätt som han talade:

“Ja, äj det Mathias Clenow?”

“Ja, det äj det. Huj måj du?” svarade jag blixtsnabbt.

Vi pratade en kort stund på det sättet innan jag fick frågan:

“Äj du ledig på fjedag så du kan undejhålla på våjan fest i Skövde?” Inte förrän då insåg jag att det inte var Pontus jag pratade med, utan någon vilt främmande person som ville hyra in mig som trubadur. I de nästkommande svaren från mig släppte jag det fåniga uttalet mer och mer tills jag äntligen uttalade alla ord på rätt sätt, i motsats till mannen med ett fel på tungan som ringt upp mig. Jag skämdes som ett djur under flera dagar och fick aldrig uppdraget. Undrar varför…

 

Efter ett år som läraranställd på Kunskapslyftet i Falköping fick jag för mig att jag skulle studera en högskolekurs som distanskurs via jobbdatorn. Jag kom in på kursen och fick 9 andra personer i min grupp. Uppgiften handlade om en tämligen stor uppsats inom svenskämnet. Jag läste in mig på ämnet, funderade på upplägget och och kontaktade en annan av gruppmedlemmarna. Dessvärre fick jag inget svar via min e-post. Efter en tid orkade jag inte vänta längre, utan försökte med en annan av gruppmedlemmarna. Samma sak hände igen: Inget svar. Till slut hade jag försökt kontakta samtliga andra gruppmedlemmar utan att få svar. Jag skickade därför till den ansvariga kurshandledaren på högskolan, och hon svarade att de andra i just denna grupp, grupp A, hade hoppat av kursen. I efterhand har jag förstått att det inte är ovanligt att personer hoppar av kurser, särskilt när kursen är per distans, men jag hade svårt att förstå det då. Jag placerades i en av de andra grupperna för att jag skulle kunna hålla på med kursen. Sålunda började jag kontakta människorna i grupp B, för att vi skulle kunna utföra och lämna in uppgiften. Jag fick ett par enstaka sporadiska svar, men de flesta i grupp B svarade inte alls. Till slut visade det sig att alla andra, utom en kvinna, hade hoppat av kursen… Otroligt! När jag återigen kontaktade kurshandledaren fick jag instruktionen att jag och den återstående gruppmedlemmen skulle utföra uppgiften själva. Jag accepterade det beskedet, men fick väldigt sparsamma och kortfattade svar från gruppmedlemmen. Personligen började jag känna viss irritation, och skrev till slut hela uppgiften på egen hand. Därefter skickade jag allt jag skrivit till gruppmedlemmen och erbjöd henne att skriva hennes namn också på uppgiften, så skulle hon inte behöva göra göra något alls för betyget. Märkligt nog slutade hon att svara helt och hållet på det jag skrivit till henne. Till slut tröttnade jag på hela kursen. Jag skickade in “gruppuppgiften” till handledaren, förklarade att jag helt enkelt inte kunnat samarbeta med någon och att jag antog att den sista medlemmen nu också hade hoppat av eftersom hon inte svarade på mina meddelanden. Det visade sig då att kvinnan, gruppmedlemmen, redan hade hade lämnat in uppgiften. Innan mig. Detta var mycket förvånande för mig och är det fortfarande än idag. Min inlämning godkändes och jag fick ett diplom på det. Jag sparade aldrig det diplomet och intressant nog har jag nyligen upptäckt att just denna kurs är den enda av de jag läst under 15 år som inte är omnämnt på inloggningssidan på Internet. Jag hade redan under beskedet om gruppmedlemmens agerande vaga funderingar om hon hade stulit min egen uppsats för inlämning, och idag känns det inte alldeles osannolikt.

 

Kunskapslyftet var en rolig arbetsplats och jag hade väldigt många trevliga kollegor där. En dag när jag hade fyllt år dök de allihopa oväntat upp på trappan till mitt hem för att fira mig. Så hade vi gjort tidigare med andra kollegor, och maten som skulle ätas vid träffen anpassade kollegorna utifrån vad de kände till om mig. De kom med pizzor och var klädda i träningsoveraller! Härligt! Dessutom fick jag en födelsedagspresent i form av en Ållebergsryttare (som dessutom är symbolen från min tid på gymnasiet).

 

Efter tre år på Kunskapslyftet tyckte jag att det var dags att prova något annat. Det blev en nybyggd gymnasieskola i Herrljunga, med namnet Kunskapskällan. Jag var otroligt imponerad av interiören i Kunskapskällan. Kanske var det denna fascination, eller ren nervositet, som gjorde att jag höll på att klanta till min första arbetsintervju på svenska rejält. Eftersom jag var någon minut tidig, och eftersom jag inte ville räcka fram en hand drypande av nervös svett till min potentiella chef, besökte jag närmaste toalett för en lätt avsköljning. Med facit på hand gjorde jag fel val. När jag drog handtaget på kranen uppåt för några droppar kallvatten, förvandlades den till en frustande brandspruta som med målsökarprecision samlade stora mängder vätska runt mitt mellangärde. Strax under bältet. Jag ställdes då inför ett val: Antingen får jag komma i tid till intervjun och se ut som om jag har pinkat ner mig, eller så får jag vänta tills det värsta har torkat upp men då komma för sent till intervjun. Valet var enkelt.

 

Efter att intervjun hade genomförts tog det ganska lång tid innan telefonen ringde på den skola jag då jobbade extra för. Den blivande chefen erbjöd mig jobbet jag hade sökt, och jag häpnade och påpekade att vi inte hade förhandlat om lönen. Bosse H höll med och bad mig berätta vad jag hade tänkt mig. Den exakta summan minns jag inte längre, men mitt svar blev något i stil med “21 000”. Då skulle jag nämligen dels få en ny arbetsplats och dels få pengar till tågresorna. Bosse lovade att fundera på saken, och ringde efter några timmar tillbaka igen. Kunde jag möjligen tänka mig 20 940? Återigen häpnade jag över att han ville förhandla om 60 kronor, men jag blev samtidigt så full i skratt att jag omedelbart tackade ja. Trots min dåliga uppladdning och avsaknad av gymnasiepraktik fick jag alltså en anställning.  På intervjun hade jag kommit för sent på grund av fontänen på toaletten. Jag hade åkt tåg till Herrljunga den dagen när jag hade varit på intervjun, och jag hade då förstått hur vägen gick till Herrljunga från Falköping. När jag blivit anställd bestämde jag mig för att ta bilen första dagen, utan att veta hur jag skulle hitta till Herrljunga. Dock är jag utrustad med ett knivskarpt intellekt, och jag hade förstått att så länge som jag hade järnvägen på höger sida från Falköping och inte korsar järnvägen, måste vägen jag utgick ifrån leda fram till Herrljunga. När jag hade kommit en timme försent till min första arbetsdag och förklarat för min chef varför det inte var praktiskt möjligt att jag kunde ha kört fel då jag aldrig hade korsat järnvägen, muttrade han något om ”en dåres logik” och vände på klacken. Min första chef, som bor i Falköping, hade insett att det första man gör som bilist en meter efter stadsgränsen, är att korsa järnvägen. Jag hade bara inte tänkt på möjligheten att bilundergången utanför Falköping gör att man korsar rälsen omedelbart. Det hade jag ingen aning om. Då.

 

Trots min dåliga uppladdning och avsaknad av gymnasiepraktik fick jag så småningom erbjudande om anställning. På intervjun hade jag kommit för sent på grund av fontänen på toaletten. Jag hade åkt tåg till Herrljunga den dagen när jag hade varit på intervjun, och jag hade då förstått hur vägen gick till Herrljunga från Falköping. När jag blivit anställd bestämde jag mig för att ta bilen första dagen, utan att veta hur jag skulle hitta till Herrljunga. Dock är jag utrustad med ett knivskarpt intellekt, och jag hade förstått att så länge som jag hade järnvägen på höger sida från Falköping och inte korsar järnvägen, måste vägen jag utgick ifrån leda fram till Herrljunga. När jag hade kommit en timme försent till min första arbetsdag och förklarat för min chef varför det inte var praktiskt möjligt att jag kunde ha kört fel då jag aldrig hade korsat järnvägen, muttrade han något om ”en dåres logik” och vände på klacken. Min första chef, som bor i Falköping, hade insett att det första man gör som bilist en meter efter stadsgränsen, är att korsa järnvägen. Jag hade bara inte tänkt på möjligheten att bilundergången utanför Falköping gör att man korsar rälsen omedelbart. Det hade jag ingen aning om. Då.

 

Det tog flera år innan jag kunde säga ”Kunskapskällan” istället för ”Kunskapslyftet”. Jag anställdes återigen som svensk- och engelsklärare, och efter några månader insåg jag att det kändes lika fel som det hade känts på Kunskapslyftet. Såvitt jag kan minnas motsvarar den röda bilden till vänster den första och sista klass jag undervisat i engelska på snart 15 år. Jag är ingen bra engelsklärare, men efter ett år som engelsklärare på Kunskapskällan hade jag tur. Man skulle byta dataadministratör, och jag föreslog halvt på skämt, halvt på allvar, att jag skulle ta över. Märkligt nog accepterade den dåvarande rektorn mitt förslag. Låt mig ge en kort tillbakablick för att förklara det märkliga. När jag gick i mellanstadiet fick jag och min bror en VIC-64, alltså en skapligt modern speldator för sin tid. Jag lärde mig att sätta igång spelen och var nöjd med det. Min nästa kontakt med datorer skedde på högskolan. Det bestämdes att vi skulle lämna in en viss uppsats efter att vi hade skrivit in den i en av datasalarna på högskolan. Det blev ett rent helvete. Jag klarade det helt enkelt inte. Tja, jag skrev förstås uppsatsen men klarade inte att spara den eller att skriva ut den. Till slut fick jag låna en dator hos en studiekamrat, med instruktionerna ”Tryck på den stora, runda knappen, så startar datorn”. Jag löste det till slut, med hjälp av min blivande fru. Denna bakgrund hade jag alltså när jag tog över Kunskapskällans dataskötsel, men jag fixade det – med viss hjälp i början – och hade otroligt roligt. Jag borde ha studerat datorer på högskolan istället.

 

Någon av mina första elever på Kunskapskällan skulle hålla föredrag, och undrade om betyget skulle bli högre om jag fick en bild på min idol, Björn Skifs.

– Självklart, sa jag med ett leende på läpparna. Eleven gav sig dock inte, och undrade om han skulle få ett MVG (det då högsta betyget) om han kunde fixa en autograf från Björn Skifs. Jag råkade veta att min idol befann sig på turné och att det inte ens normalt sett fanns något sätt att kontakta honom. Detta var före hemsidornas tid, och föredraget skulle hållas om bara några dagar. Efter en kort betänketid svarade jag därför att en autograf självklart skulle ge ett MVG på föredraget, inget snack om saken. Jag lärde mig en del av händelsen och när eleven på föredraget kom med den signerade affischen satte jag upp på väggen därhemma.  Lyckligtvis var föredraget bra, givetvis fick han MVG på föredraget och självklart har jag aldrig skojat om något sådant här efter den händelsen.

 

 

 

När jag hade börjat undervisa på Kunskapskällan visade det sig att det inte fanns någon som klarade att sköta ljudutrustningen i aulan. Dessutom var utrustningen extremt dåligt, så antingen blev det inget ljud alls för de som lyssnade, eller så blev det rundgång. Jag fick uppdraget av min dåvarande chef att köpa det som behövdes. Det kostade en del, men det var det definitivt värt. Tillsammans med kollegan Thomas H har avslutningar, uppträdanden och föreläsningar sedan dess blivit tekniskt bra. När allt hade köpts in fick jag för mig att uppträda på scenen under en skolavslutning. Det förvånar mig idag att jag kom på detta själv, men så blev det. När det var min tur i det hemliga manuset låtsades jag springa från mixern, längst bak, och stirrade på publiken från scenen. “Jaha, det verkar funka”, ropade jag med hög röst till någon bakom scenen som inte fanns. Jag hängde på mig gitarren lite fel, låtsades som om jag försökte testa om ljudet fungerade och fick medvetet fel toner. Sedan körde jag igång med en låt jag visste sedan tidigare att jag klarade: Faith. Det blev jubel och jag kände mig stolt. För ganska många år sedan fick jag för mig att vi skulle försöka oss på en fyrstämmig låt inför avslutningsmiddagen för treorna. Valet blev Barbara Ann, för Hans Å, Tore B, Gunnar A och jag själv. Det blev otroligt oväntat för samtliga på middagen, och det gick riktigt bra. Sju år senare mindes få personer på skolan att jag klarade skapligt att spela och sjunga, men jag tillsattes till den grupp som skulle fixa underhållare till studentmiddagen. Jag försökte hyra in en i taget av de underhållare gruppen hade föreslagit, men det var för sent. Ingen grupp var ledig. Jag blev både lite stressad och irriterad över att sitta med i gruppen som nu skulle misslyckas, och muttrade att jag kunde spela med kompisen Mikael O om vi inte hittade någon annan lösning. Så blev det, och jag upplevde att vi var mer uppskattade än tidigare underhållare utifrån, trots att de andra förmodligen var mer musikaliska än oss. Vi fick samma uppdrag i de kommande avslutningsmiddagarna också, och vi hade riktigt roligt. Dessutom verkade det som om våra låtar passade eleverna bättre än vad de tidigare sångarna hade lyckats med.

En lärarkollega frågade mig en dag om jag kunde tänka mig att delta i en lektion om Carl Michael Bellman. Jodå, visst kunde jag tänka mig det. Det slutade med att jag klädde ut mig till Bellman, med en 1700-talsperuk, medan kollegan själv fick bli hans extradam Ulla Winblad. Vi spelade, sjöng och berättade för en eller två klasser på scenen om 1700-talets kändis, vilket blev oväntat för eleverna och fungerade bra.

 

Som datanisse och svensklärare trivdes jag utomordentligt bra. Det första året tog jag ofta med mig datorer hem för att kunna serva dem på min fritid, men det är mycket att göra med alla nya arbetsuppgifter från början, bestämde jag mig för. Därefter tog jag sällan med mig datorer hem, men fram tills idag sitter jag ofta av eget val med dataservice på kvällar och helger. Det är helt enkelt roligt! Beställningar kan man till exempel göra hemifrån. Då och då blir det inköpsstopp i kommuner, och Herrljunga år 2005 innebar inte något undantag. Vissa saker behövs dock alltid, till exempel skrivarpatroner, och det hade jag fått godkänt att köpa. Kostnaden är cirka en tusenlapp per beställning. Normalt dyker det beställda upp dagen efter, men vid en beställning 2005 tog det onormalt lång tid. Av en ren slump kom jag på att patronen ännu inte hade dykt upp, och jag gick därför in en kväll i webbutiken igen för att dubbelkolla. Det visade sig att jag inte hade beställt en patron för 1000 kronor, utan en kopiator för 150 000. Jag kan fortfarande inte förstå hur detta hade gått fel och jag sov inget den natten. Dagen efter ringde jag webbutiken, och jag hade tur. Kopiatorn var restnoterad och det var inget problem att avbeställa den. Denna historia känner inte min chef till. Förrän nu.

 

Jag har bland annat studerat på högskolan om hur man tillverkar hemsidor på nätet. Uppgiften visade sig vara för enkel för mig, men jag tyckte ändå att det kunde vara bra att få ett intyg om att jag klarar att göra hemsidor. Dock blev innehållen på mina uppgifter allt barnsligare ju längre jag höll på med dem. Dessvärre kunde jag inte låta bli att skoja med handledarna, men de skällde inte på mig (fast undvek beröm också):

Hemsidan Batongen v. 23

Hemsidan Halsoost

Till slut började jag i alla fall på eget bevåg att göra en egen hemsida till Industriprogrammet, som jag har ansvarat för sedan många, många år tillbaka. Numera ligger informationen officiellt på hela skolans hemsida, men från början var Industriprogrammets egna hemsida populär. Hemsidan finns fortfarande kvar som en kopia här:

Hemsidan om IP

 

Mycket tidigt i min karriär i Herrljunga skulle alla lärare besöka Företagshälsovården. Året var mitt första som gymnasielärare, nämligen år 2000. Jag förstod inte varför vi skulle göra det och vi fick ett pappershäfte med frågor att fylla i innan mötet. Frågorna i häftet var emellertid oerhört korkat uppbyggda. Vi förväntades kryssa i “Ja” eller “Nej” som svar på de frågor som fanns i varje uppgift. Det jag reagerade på direkt var att frågorna inte alls var frågor och att såväl ett “Ja” som ett “Nej” kunde tolkas på flera olika sätt. Jag såg det som omöjligt att kryssa i något alls. Häftet gjorde mig lite upprörd och jag förväntade mig en högljudd diskussion med damen på Företagshälsovården. Dock visade det sig att damen var väldigt timid. När det var min tur att träffa henne påpekade jag omedelbart hur felaktigt frågorna var uppbyggda. Hennes svar blev inte det jag hade förväntat mig. Hon bad skamset och lågmält om ursäkt över att frågorna hade ställts på det sättet, och föreslog att vi helt enkelt skulle avstå från att fylla i frågorna. Istället kunde vi direkt övergå till blodprovet, förslog hon.

“Va? Blodprov? Med spruta?? Aldrig!!” skrek jag, för jag har alltid varit livrädd för sprutor. Damen backade flera meter och bad återigen tusen gånger om ursäkt för det hon hade sagt, och självfallet var det inget tvång att lämna blodprov, försäkrade hon mig. Skulle det möjligen vara tillåtet att kontrollera min längd? Inte för att jag var tvungen, utan det fick jag självfallet bestämma helt och hållet själv. Hon skämdes och det gjorde jag också. I flera dagar efteråt.

 

Det förvånade mig hela tiden hur många som skickade e-postmeddelanden, eller “mail”, till mig, men med facit på hand var det bra att det skedde. Jag har nämligen en tendens att glömma muntliga meddelanden och frågor, eftersom det ofta är väldigt många som ber mig om hjälp. I bästa fall minns jag hälften av förfrågningarna när jag kommer upp på mitt rum. Just därför är det skönt att istället få mail om vad som ska göras. Rekordet i antalet e-postsvar från mig ligger på 81, under två dagar. Alla 81 besvarades alltså samma dag de kom, och jag hann inte med att gå ifrån mitt rum alls, annat än för min undervisnings skull. Rekordet står sig än idag, trots att detta skedde runt 2006.

 

Jag och en kvinnlig lärare anställdes samtidigt på skolan år 2000. Vi samarbetade bra, pratade och diskuterade tillsammans. Eleverna reagerade dock lite konstigt på vårt samarbete, vilket vi inte funderade på alls. En dag satt vi vid hennes skrivbord, när vi plötsligt upptäckte att tre unga tjejer stod på andra sidan glasrutan och log med sina blickar mot oss. Jag kom av mig i samtalet när jag plötsligt insåg vad dessa elever tänkte, och jag backade bort från kollegans skrivbord. Några månader efter spelade två elever mig och kollegan i en teateravslutning vid jul. Sketchen handlade om Disney-figurerna Lady och Lufsen i en romantisk scen utanför en restaurang, vilket visas på bilden till vänster. Lustigt nog är den kvinnliga läraren, Maria E S, nu rektor på Kunskapskällan i Herrljunga. Jag och hon spelas alltså i bilden till vänster och som om det inte skulle vara nog drogs jag och några kollegor – samt vår dåtida rektor – upp på scenen i vår aula som var proppfylld av gymnasieelever. Det var bara att göra det bästa av situationen. I den första delen av filmen finns jag och chefen på bild, medan jag i den andra delen av filmen uppmanas att spela tuba. Det publiken inte visste om var att jag faktiskt hade spelat trumpet en gång i tiden, när jag gick i mellanstadiet. För en gångs skull gjorde jag därför inte bort mig fullständigt på en scen.

 

Julspex

 

Jag och en annan av mina kvinnliga kollegor började för några år sedan med ett skämt, som sedan blev grövre och grövre. Exakt hur det hela startade minns jag inte längre, men jag kommer ihåg att jag utan tvekan skulle vinna. Det var jag helt säker på. Jag var nämligen smart, snabbtänkt och utan hämningar. Trodde jag. Låt mig redan här och nu förvarna om att just denna historien har flera innehåll som alla läsare kanske inte är så förtjusta i, och hoppa i så fall över denna textdel om den känslan kommer smygande. Nåväl, det första jag minns om kampen var att jag och kollegan hade beställt ett bord på Hotell- och restaurangprogrammet på skolan, för att äta middag. Jag insåg plötsligt att detta var ett perfekt tillfälle för att ge tillbaka och troligen vinna hela kampen. När jag kom på den tanken gick jag till mina serverande elever och frågade om hur borden skulle dukas och hur allt annat skulle se ut.

“Hmm…”, sa jag, “kan det tänkas att ni kan ställa fram en vas med en röd ros på bordet? Jag vill driva med min kollega.”

 

Eleverna accepterade detta direkt, och föreslog att de skulle göra om hela bordet med en vacker duk och dekorera det med små klarröda hjärtan av plast. Jag insåg att nu var saken klar och jag skulle ta hem segern. När kollegan och jag satte oss blev hon riktigt röd i ansiktet, och det blev inte lättare för henne när andra lärare och rektorn uppmärksammade vårt bord. Intressant nog verkade våra kollegor inte våga fråga om vad som hände, vilket gjorde det hela ännu mer pinsamt för min kollega. Jag vann, och det kände jag tydligt! Som grädde på moset hade hennes elever påpekat att det var dags för henne att skaffa en kondom om hon ville besöka mig igen, men detta uttalande var jag LYCKLIGTVIS ovetande om. I själva verket var det i och med allt detta kört för mig. Det visade sig att min kvinnliga kollega inte alls var så lätt att besegra som jag trodde. I själva verket skämdes hon inte det allra minsta när hon själv kommenterade och drog igång samtal om och med mig. Jag insåg ganska snabbt att jag inte hade skuggan av en chans att vinna de vänliga bråken, men damen ifråga körde vidare med oförminskad styrka. Det visade sig också mycket snabbt att jag inte vågade skoja alls om kärlek och intimitet, vilket jag själv inte hade insett tidigare. Därför låg jag långt ifrån att segra över kollegan, men gjorde ändå ett tappert, och idiotiskt, försök till att för att vinna. Jag hade nämligen beställt och läst en bok av en avlägsen vän vid namn Klas Hallberg. Boken heter “Hångla mer”, men är rolig och underhållande, och handlar inte alls om pussar mellan människor. Dock var det inte lätt för andra att förstå att boken var väldigt rolig och snäll. Detta blev min sista insats i den vänliga kampen med min kollega. Dagen efter tog hon med sig ytterligare en kollega in på min lektion, tackade för senaste natten – inför alla mina plötsligt knäpptysta elever i klassrummet – och lämnade över två hundralappar till mig. I själva verket hade jag till de två kollegorna lånat ut pengar till måltiden på en restaurang tidigare i veckan, men jag blev så förvånad att jag inte visste vad jag skulle säga. Jag fick inte fram ett enda ord, och jag misstänker vad eleverna tänkte när mina kvinnliga kollegor snabbt och lätt lämnade klassrummet.

Nu visste jag med all säkerhet att jag inte hade någon chans att vinna längre, men min insikt hjälpte mig inte det allra minsta. Nästa vecka satt den kvinnliga kollegan i sitt rum och pratade med mig, när jag stod i dörröppningen. Ytterligare en kvinnlig kollega ställde sig tillsammans med mig i dörröppningen, och plötsligt nöp den första kvinnliga kollegan henne i baken. Jag vet inte varför kollega nummer två inte uppfattade att kollega nummer ett hade nypt henne. Istället var hon säker på att det var jag som hade nypt hennes rumpa. Blicken mot mig var dock tydlig.

“Nu dör jag”, hann jag att tänka. “Jag kommer att bli ihjälslagen. Hjälp.”

Den skyldiga kollegan nummer ett gapskrattade så att tårarna rann, och det tog mellan tio och tjugo sekunder innan hon kunde lugna sig tillräckligt för att berätta att jag var oskyldig. Efter ett tag skojade båda kollegorna om detta, men inte jag. Fast jag överlevde i alla fall.

Jag hade förstått och erkänt att jag förlorat det hela, och visste att kampen i fortsättningen var över. Trodde jag. En dag satte jag mig vid mitt skrivbord för att ta fram en penna ur första lådan, men lådan hade jag öppen i mindre än en sekund innan jag dängde igen den stenhårt i skrivbordet. Det låg nämligen en tidning högst upp, ovanpå pennorna, och omslaget visade en alldeles för tydlig och halvnaken kvinna. Jag drabbades av fullständig panik. Där satt jag alltså som lärare med porrtidningar. (Tidningen var inte alls någon porrtidning, men det var jag alldeles för stressad för att komma på själv.) En manlig kollega hade stått utanför mitt rum när jag dängde igen lådan, och undrade vad som hade hänt. Mådde jag möjligen dåligt?

“Nej då, ehh…”, svarade jag, med svetten rinnande ner ifrån pannan. “Inte alls. Jag, ehh…”

Snabbt öppnade kollegan min låda och började gapskratta. Dessvärre uppfattade några elever, alla grabbar, utanför mitt rum att något intressant hände, och när de kom in i rummet upptäckte de också den halvöppna lådan med tidningen. De flinade rejält. Samtidigt som de skrattade var det mycket tydligt att de gärna ville titta i tidningen, men de kunde inte med att erkänna det. Det hjälpte mig föga, och ingen gick i samtalet med på att tidningen inte var min. I efterhand kände jag mig tämligen säker på att de inte misstänkt mig, delvis med tanke på all svett som rann från mig, delvis med de hypernervösa kommentarer jag släppte ut och delvis för att de äntligen fick chansen att driva med mig. Som avslutning på hela eländet kom de manliga elevernas kvinnliga klasskamrat in i rummet.

“Vad skrattar ni åt?” undrade hon innan hon fick syn på tidningen högst upp i mitt skrivbord. “Va?” skrek hon plötsligt. “Pervo!” och sedan gick hon därifrån. “Pervo” blev jag kallad av henne en tid framöver. En kollega tog ut tidningen därifrån, och jag blev oändligt tacksam. Den skyldiga damen kom in till mig efter ett tag och gapskrattade igen, men vid det laget hade jag lugnat mig.

“Ja, jösses så rädd jag blev, det erkänner jag, men nu är tidningen borta i alla fall”, sa jag till henne.

“Hur många hittade du?” frågade hon och lämnade gapskrattande rummet, samtidigt som hon höll blicken mot bokhyllan i mitt rum. Där fanns det tre tidningar till… Jag gick ut från mitt rum, låste det och fick tag på en svart sopsäck. När eleverna hade lämnat skolan placerade jag de tre sista tidningarna i den och bar ner dem till den kvinnliga kollegans arbetsrum. Sedan gick jag hem, och lustigt nog blev hon inte retad av någon på grund av tidningarna. Kanske kan de flesta kvinnorna komma undan med liknande saker. Vår kamp var i alla fall äntligen slut, och jag förlorade som jag aldrig har förlorat något förut.

 

Under tio år på resan till Kunskapskällan reste jag med samma kollegor på tåget. De skojade ofta tillsammans med konduktörerna och bad om EXTRAKOLL av just min biljett så att jag inte hade FÖRFALSKAT den. En dag fick för mig att det var dags att hämnas, men jag var för feg för att ge tillbaka på mina kollegor. Jag antog att jag då skulle få dubbelt tillbaka av dem under lång tid. Dock såg jag plötsligt min tidigare kollega Daniel H nästan mitt emot mig, så nu var saken klar. Jag utförde det hela på samma sätt som mina nuvarande kollegor, som även vid detta tillfälle satt tillsammans med mig.

“Kan jag få se på biljetten?”, sa konduktörskan när hon kom till oss, och jag kände mig nöjd med att kollegorna inte hann med att skoja med mig denna gång. De verkade inte alls intresserade denna dag.

“Javisst”, sa jag och tillade på sedvanligt sätt: “Men kolla hans biljett lite extra!” och pekade på min gamla kollega som hörde mig skoja med honom. Konduktörskan gick genast fram emot Daniel.

“Kan jag få se på biljetten!” sa hon, ganska högljutt.

“Jag har redan visat dig biljetten”, svarade Daniel helt sanningsenligt.

“VISA MIG BILJETTEN!” skrek konduktörskan.

“JAG HAR REDAN VISAT DIG BILJETTEN!” skrek Daniel tillbaka.

“Ja, förlåt, jag bara skojade. Han har biljett”, sa jag till konduktörskan.

“BILJETTEN!! VISA!!” skrek konduktörskan för tredje gången till Daniel.

Det hela blev fruktansvärt pinsamt och alla i vagnen tystnade för att lyssna på vad som skedde. Felet var mitt olämpliga val av just den konduktörskan. Något var lite tokigt med henne, och det hade mina kollegor uppfattat långt tidigare. Jag minns inte längre hur det hela slutade, men ryser nästan fortfarande när jag tänker på hela historien. Jag bad Daniel om ursäkt, och jag skämdes. Som vanligt.

 

Att åka till arbetsplatsen med tåg kan jag rekommendera alla jag känner.. utom mig själv. Vissa saker har nämligen hänt under årens lopp. Jag har hela tiden åkt till Herrljunga, vilket är en tämligen kort sträcka från Falköping. Vid ett tillfälle satt ett par bakom mig och verkade lite stressade. Normalt lägger jag mig inte i andra liv, men i just detta fallet fick jag för mig att något hade gått snett för paret. Mycket riktigt, de var på väg till Jönköping men hade alldeles uppenbart klivit på fel tåg. Jag bekräftade deras misstankar, men förklarade för dem att de inte borde kliva av tåget i Floby, eftersom bara några få tåg stannar där.

“Nej, gå av i Herrljunga samtidigt som mig”, så kan ni ta nästa tåg åt motsatt håll så att ni hamnar ni Falköping igen.” Båda var mycket nöjda och tacksamma för mitt svar. När jag gick ur tåget i Herrljunga var plötsligt min mössa försvunnen. Jag letade igenom min fickor men hittade den inte. Inne i tågvagnen hittade jag den inte heller först, men det visade sig att jag hade lagt den på sittplatsen och att nästa person som valt min plats hade satt sig på mössan. Nåja, ingen fara med det. När jag tog på mig mössan och gick mellan vagnarna började tågdörren plötsligt att gå igen. Vagnen var av en äldre sort som inte används längre. Jag tog tag i dörrhandtaget för att stoppa dörren, men jag hade inte en chans. Om jag hade försökt kasta mig ut på den lilla öppning som fanns kvar hade jag förmodligen fastnat och råkat riktigt illa ut. Det enda jag nu kunde göra var att bli utskrattad av mina medresande kollegor som stod utanför vagnen i väntan på mig. Istället gick jag av på nästa hållplats, nu i Vårgårda istället för Herrljunga, och hade turen att efter bara några minuter kunna hoppa på nästa tåg tillbaka till Herrljunga. När jag anlände för andra gången i Herrljunga uppmärksammade jag plötsligt paret jag tidigare pratat med då de inte valt rätt tåg till Jönköping.

“Ja”, sa jag högt till paret när jag gick ut i den dörr de var på väg in i, “det är alltså detta tåget ni ska välja”. De blev alldeles förbluffade och fick inte fram ett enda ord, och jag gick så snabbt som möjligt därifrån innan jag behövde erkänna mitt misstag.

Något år senare kom jag några minuter för tidigt till stationen i Falköping, men lustigt nog hade tåget också kommit för tidigt. Jag gick ombord, och konstaterade att antingen så åkte tåget några minuter för tidigt från Falköping också, eller så var min klocka fel (igen).

“Biljetten, tack.” sa konduktören.

“Japp, jag ska ju till Herrljunga som vanligt.” Konduktörerna för statistik ibland, och jag vill vara trevlig.

“Jaha”, sa konduktören, “men vi stannar inte i Herrljunga.”

“Va?” sa jag förvånat.

“Vi stannar inte i Herrljunga!”

“Jösses”, sa jag, “men då kliver jag väl av i Vårgårda och åker tillbaka till Herrljunga med annat tåg.”

“Vi stannar inte i Vårgårda heller.”

“VA? Nähä, då får jag väl gå av på första stoppet som finns innan Göteborg.”

“Vi stannar inte före Göteborg, och din biljett räcker bara till Alingsås. Nu får du köpa biljett mellan Alingsås och Göteborg”, sa konduktören lite ilsket.

“Men jag vill ju inte åka till Göteborg”, försökte jag. “Jag måste ha gått på fel tåg eller så.”

“DET ÄR DAGS FÖR DIG ATT KÖPA EN TILL BILJETT DÅ!!”, sa konduktören högt, otrevligt och nedlåtande. Till slut fick han mig att lova att köpa en ny biljett i Göteborg, och jag accepterade det. Väl framme i Göteborg tog det bara ett par minuter innan jag kunde hoppa in i nästa tåg tillbaka, och det tog endast ytterligare någon minut innan nästa konduktör kom och frågade efter biljetten. Jag hade vid det laget accepterat mitt misstag, och förklarade efter en sammanfattning av historien tidigare på dagen att jag nu var tvungen att köpa en biljett. Lustigt nog var just denne konduktör vänlig nog att förstå misstaget, och jag slapp betala för min miss. Pust!

 

Ett dilemma jag under alla år har haft som svensklärare är att jag inte tyckt att jag kunde komma på ett bra sätt att hjälpa mina elever tillräckligt. Under årens lopp har många, många av mina elever haft det jobbigt att läsa, att skriva, att producera bra svar, att hålla föredrag etc.  Däremot har mina elever visat sig vara makalöst duktiga inom sina blivande yrken, till exempel industriyrken. Nåväl, till att börja med konstaterade jag att många av mina elever hade svårt att hålla koncentrationen uppe under lektionerna med mig, och att därefter försöka lösa uppgifterna var nästan omöjligt. Många av mina elever jobbade dessutom långsamt eller inte alls, och hamnade därför långt efter de tänkta inlämningsdatumen. Det blev mycket jobb för eleverna att i efterhand försöka komma ihåg vad uppgiften och lektionerna bestod i, och det blev mycket jobb för mig att själv försöka komma ihåg samma saker, lustigt nog. Vissa elever ville helst göra uppgiften hemma på kvällen, men de kom inte ihåg vad uppgiften handlade om. Jag ägnade vansinnigt mycket tid åt att fundera på hur jag skulle kunna hjälpa mina elever på rätt sätt. Det hela slutade med att jag skapade en hemsida där alla uppgifter kunde hittas. Dessutom la jag ut alla lektionerna i textformat, så att man kunde läsa uppgifterna igen när man själv så önskade. Dock insåg jag att detta enbart löste delar av problemet. Fortfarande hade många det jobbigt att läsa alltför mycket från mina lektioner. Efter nytt funderande spelade jag in min röst på hemsidan. I princip all text på sidan kunde nu lyssnas på, som om jag höll lektionen dygnet runt. Kurserna jag gjorde det första jobbet med hette “svenska A” och “svenska B”. Det tog tid att blir klar med allt, och jag använde kvällar och helger under vårterminerna, samt sommarloven. Efter två år bestämdes det att samtliga ämnen, kurser och innehåll skulle göras om, och det gällde givetvis även svenskämnena. För mig var det bara att göra om allt jag hade gjort till hemsidan. Nu skulle namnen vara “svenska1”, “svenska2” och “svenska3” (varav jag är klar med de två första) för att eleverna skulle kunna läsa och lyssna på allt. Nu är det dags för ett erkännande… Jag frågade från början inte en enda av mina kollegor om de ville vara med och skapa hemsidan, eller om de var intresserade av innehållet. Detta berodde på min bedömning om att kollegorna aldrig skulle hålla med mig om tolkningen av uppgifterna. Kursinnehållen är nämligen tämligen otydliga i de flesta ämnena på gymnasiet. Så här står det till exempel i kursförordningen:

Undervisningen i kursen ska behandla följande centrala innehåll:

En dag hittade jag ett roligt program till datorn, och jag bestämde mig för att använda programmet för att driva med någon kollega. Valet blev en kvinnlig före detta kollega som jag givetvis inte kan ange namnet på här nu för att retas igen  (förlåt, Julia R!)… Jag visade henne programmet genom att klicka igång det, och hävdade att detta var ett väldigt bra program. De första sekunder hände ingenting alls. Därefter började programmen i datorn, inklusive alla dokument, att raderas i rasande takt.

“Oj!”, skrek jag, “rör inget!!” I själva verket var detta bara ett bildspel som skapas de första sekunderna av programmet. Det stackars Julia upplevde var att allt försvann i datorn på några sekunder, och därefter blev skärmen svart. Jag gapskrattade och rörde musen, så hela skärmen tändes upp igen. Detta hade jag väldigt roligt åt, och lyckligtvis fick jag inte någon utskällning varken före eller efter att sanningen gått upp för min kollega. Tack för det!

 

Efter några år fick jag ta hand om skolans hemsida, och eftersom det var så mycket datajobb på skolan var det lämpligt att sköta hemsidan hemifrån. Ytterligare några år förflöt, och plötsligt satt jag med den mer praktiska delen av skolans marknadsföring i form av reklamblad och annat. Nu hade jag själv inte skapat reklambladen från början, utan jag uppdaterade dem bara, men det var mycket jobb med ett proffsprogram jag aldrig tidigare använt. Idag finns inget av ursprungsmaterialet i reklambladen kvar. Alla bilder (utom en från Vårgårda gymnasieskola) har jag tagit själv. Jag skapade också ett reklamhäfte för Industriprogrammet och för Lärlingsprogrammet. En tidigare chef kom nämligen upp på mitt rum 2006, eller något i den vägen, och frågade om jag ville vara programansvarig för Industriprogrammet. Frågan var så oerhört komisk, med tanke på att om man slår upp uttrycket ”tummen mitt i handen” i en ordbok så kommer en bild på mig att finnas där, så jag tackade ja utan att vara säker på om rektorn skämtade. Det gjorde han inte. Jag är således lärare och datanisse. Jag ansvarar för Industriprogrammet, som nu heter Industritekniska programmet, och skolans hemsida. Snacka om att detta är det bästa jobb jag någonsin haft!

Hela foldern till Kunskapskällan finns här.

Det tog över en timme att ta bilden på framsidan, och troligen ännu mer tid för att skriva texten på sida nummer två. Övriga texter har skrivits av skolans programansvariga.

 

 

 

 

 

 

 

 

Hela vykortet finns här.

Bilden på framsidan lekte jag mig fram i ett helt annat sammanhang…

 

 

 

 

 

 

 

 

Hela foldern till Industriprogrammet, skapad av mig från början till slut, finns här.

“Undrar om jag klarar att skapa en helt egen folder”, funderade jag på…

 

 

 

 

 

 

 

Hela foldern till Lärlingsprogrammet finns här.

 

Det var riktigt roligt att få leka med även detta programs reklam.

 

 

 

 

 

 

“Vadå, Mathias? Är detta dina egna tankar du har skrivit ner och kallat Betraktelserna?”

“Nej… Skrivit ner har jag gjort varje gång respektive mening har uttalats, det erkänner jag, men de kommer inte från mig…”

 

 

 

 

 

Min kollega och vän Thomas och jag var nyligen på restaurang i Alingsås. Jag är känd för att inte äta mer än en tiondel av olika typer av mat i Sverige, och jag förnekar därför att jag verkligen gick med Thomas på Kina-restaurangen… och om jag mot förmodan var där så åt jag inte.. vansinniga mängder alls… och jag busar definitivt inte medvetet med bilden. Jag är nämligen en mogen man som inte sysslar med att försöka vara rolig. Så det så.

 

 

 

 

År 2011 bestämde man på skolan att de nya ettorna skulle låna bärbara datorer. Diskussionen om detta hade pågått i något är innan det genomfördes. En tidning förstod vad som hade hänt och ville komma till skolan för att intervjua oss. Jag fick uppdraget att svara på frågorna, trots att jag försökte komma undan. Att svara på frågor i en intervju är inte något jag är bra på. Jag försökte lura min kollega Thomas att han också var beordrad, men han är för intelligent för att gå på det jag påstår. Jag blev tvungen att övergå till en mycket snäll förfrågan, och då gick han till slut med på intervjun. Han fick för säkerhets skull besvara de svårare frågorna…

 

 

 

 

 

Tja, varför inte bli intervjuad i reklamsyfte av kollegan på nästa skola?

 

 

 

 

 

 

Efter några år som lärare fick jag för mig att det kunde vara kul att läsa till någon extrakurs. Här och nu erkänner jag att jag inte gjorde detta för att utöka min kompetens, utan enbart för att det kunde vara kul att läsa något per distans som jag själv valt. Jag valde ämnen som svenska, data och foto, och insåg att det faktiskt var väldigt roligt med korta kurser som jag själv valt. Grundutbildningen till lärare bestod av 180 poäng plus 25 poäng till på grund av att högskolan klantat sig. De 25 poängen bestod bland annat av en sommarkurs på 5 poäng som högskolan ansåg skulle behövas när vi valde om våra inriktningar. Det tror jag inte ett ögonblick på. Högskolan hade gjort en miss, punkt slut. Flera gånger om. Jag har nu 290 högskolepoäng och 300 har i många år varit målet. Dessvärre har systemet förändrats, så numer är varje poäng från ”min” tid värd 1.5 poäng eller något i den vägen, men det bryr jag mig inte om. Det är 300 klassiska poäng som gäller!

 

Jag har läst såväl svenska, som data och foto som extraprogram på högskolor efter att jag tog de nödvändiga poängen. En av kurserna i svenska handlade om att skriva egna noveller, och en av dessa noveller fick jag för mig att använda som en svenskuppgift på gymnasiet för att driva med mina elever. De andra novellerna på gymnasiet i samma övning kom från klassiska svenska författare, till exempel August Strindberg. Min egen uppsats benämndes med författarnamnet Saitham Wonelc (mitt eget namn baklänges), men ingen av mina elever upptäckte att jag var författaren. Ändå hade jag roligt åt detta hela året, innan jag bara tog bort övningen. Just denna novell ligger just nu till vänster, till allmän beskådan. Dessutom har jag lyckats få tag på de andra delarna i uppgiften, och jag vill påpeka att jag inte ansträngt mig mer än på den som ligger i västerkolumnen. Jag bara lekte med de övriga… SKA250 U5 Mathias C, SKA250 U3 Mathias C, SKA250 U2 Mathias C och SKA250 U1 Mathias C.

 

 

 

Jag läser ju mail väldigt ofta och fick plötsligt ett mail från OnlinePizza.se. “Hmmm…” tänkte jag. “Har de skickat reklam? Till min jobbmail? Första gången det har hänt. Hmmm… jag har fått ett användarnamn… det var ju märkligt… vänta nu, de skriver som om någon har beställt! Kan mitt konto vara hackat? Kan det vara en elev? Så himla konstigt. Kan jag logga in och se?”

Plötsligt dök en försäljare upp vid min dörr. “Jag tänkte att vi skulle prata om säkerhet i huset,” sa försäljaren. “Så märkligt”, tänkte jag, men såg till så att han sa adjö och gick. “Tänkte han komma in med pizza och prata, eller vad?” (Till saken hör att det inte har varit någon i denna stil här på ett år. Då var det två unga, men trevliga, flickor här, och det visade sig att de kom från Jehovas, vilket retade upp mig lite…) Två minuter till gick innan en bil plötsligt anlände. En mycket trevlig ung man ringde på och lämnade en mycket stor pizza, med en dricka och lite allt möjligt. “Hmmm”, tänkte jag, “är jag så snurrig att jag har beställt? I så fall ska jag ju betala också.” Dock antydde jag inte betalningen, utan var stencool. Han som lämnade var jättetrevlig och gratulerade min födelsedag. Då förstod jag äntligen vad som pågick, och dessutom fanns kollegornas namn (Rolf A, Ia L och Jennie H) på lådan. Jag hade just fyllt 40, och på något sätt hade några kollegor tagit reda på det. Jag är fortfarande lika överraskad och tacksam för händelsen.

 

För bara något år sedan började jag fundera på om jag verkligen är gymnasielärare, och skickade en fråga till en studievägledare i Karlstad. Svaret var något oväntat. Jag hade ju inte gjort gymnasiepraktik på högskolan, men eftersom jag faktiskt hade jobbat på gymnasiet i nästan 15 år, kunde man bestämma att jag möjligen hade fått min praktik. Därefter blev det problem. Studie- och yrkesvägledaren nummer ett kunde inte avgöra om jag hade rätt poäng i svenska, så hon skickade ärendet till kollega två. Kollega två kunde inte heller avgöra om poängen var rätt, så nummer tre fick ta över. Nummer tre tyckte att frågan var för svår att avgöra, med resultatet att nummer två fick tillbaka frågan. Efter månader av funderande bestämdes att poängen i engelska räckte, men att poängen i svenska inte var tillfredsställande. Visserligen hade jag många fler poäng än vad som behövdes för att vara gymnasielärare, men utbildningen hade nu förändrats sedan jag slutade på högskolan, och jag hade ju inte tagit ut någon gymnasielärarexamen. Jag hade därför för få poäng i presentationsteknik (alltså att hålla föredrag) enligt den nya utbildningen. Det som saknades var 0,75 poäng, vilket motsvarar strax under fyra dagar. Jag fann det oemotståndligt komiskt att jag, som varit lärare i närmare 15 år i svenska där man bland annat pratar om hur man håller föredrag, inte var betrodd med att kunna prata inför folk. Givetvis kunde jag komplettera mina betyg, och av en ren tillfällighet var studie- och yrkesvägledare nummer två högskolelärare i svenska. Faktum var att hon hade hand om just en kurs i föredragsteknik mot hösten. Den borde jag söka till, menade hon. Visst kunde jag tänka mig att göra det, men hon och hennes kollegor hade tagit så lång tid på sig att bestämma hur mina betyg skulle hanteras, att sista ansökningsdatum för kursen hade passerat. Jag hamnade som reserv nummer 37, eller något i den vägen. När jag stillsamt påpekade detta dilemma, funderades det ut att jag kunde komma ändå, så att säga utanför kursen men tillsammans med övriga kursdeltagare, och bara göra föredragen. Det räckte med tre stycken. När ville jag komma? Jag valde ett datum i december, och tiden gick. Jag mailade igen, och frågade vad uppgiften gick ut på, för jag kanske skulle förbereda mig också? Studievägledaren/svenskläraren återkom efter några dagar med beskedet, att det nog inte gick att göra så här. Det gick inte att komplettera betyg på ett bra sätt, för det var inte möjligt att skriva in i det datasystem man använder. Detta var första gången jag började känna viss irritation. Det hade nu gått ett halvår sedan min första kontakt, och jag hade inte ens kommit ett steg framåt. Istället hänvisades jag till en väldigt trevlig sekreterare på svenskavdelningen. Hon behövde två dagar för att fixa ett intyg på att jag kunde det jag skulle, och så var jag plötsligt gymnasielärare. Så enkelt kan det vara.

 

 

…Men inte är något som har med Skolverket att göra enkelt… Det bestämdes att lärare borde ha en så kallad lärarlegitimation, vilket förutsätter att man har fullständigt korrekt utbildning. Jag skickade in alla min uppgifter och trodde naivt nog på ett snabbt svar. Efter nästan två år meddelades plötsligt att man nu granskade de papper jag hade skickat in, och man hade kommit fram till att flera uppgifter saknades. Exempelvis saknades mitt personnummer i pappren, så för säkerhets skull skickade man mitt personnummer till mig… så att jag kunde skicka det tillbaka… Vidare ville man ha hela uppgiften om min utbildning, inte bara första sidan som jag hade skickat. Till saken hör dock att “första sidan” man erkände sig ha fått ingick i ett tiosidigt pdf-dokument. Det går inte att ta bort första sidan och enbart skicka den. Om en sida kommit fram finns resten också där, i samma pdf-dokument. Dessutom krävdes ett dokument som garanterar att jag är anställd där jag påstår att jag är anställd. Jag är förfarande tämligen säker på att jag redan hade skickat in det dokumentet också, men bestämde mig för att skicka även det en gång till. Två veckor efter att jag skickat in de tre uppgifter Skolverket ansåg sig sakna kom ett mail som bekräftade att brevet jag skickade hade kommit fram. Två veckor… Plötsligt en dag, ett par veckor efter det datum där jag skulle “granskas”, kom svaret. Om man granskar det jag har studerat borde Skolverkets bedömning vara självklar. Jag BORDE ha 180 poäng på det traditionella sättet att räkna, men som jag har skrivit tidigare ligger jag strax under 300 poäng. Jag bedömde på förhand att med tanke på hur delar av min högskola hade hanterat min utbildning, och med tanke på hur Skolverket hade handskats med studieintyget, så hade jag nu 50% chans få min lärarlegitimation i pappersformat, trots att det inte borde vara någon tvekan om min kompetens i poäng. En dag dök plötsligt svaret upp. Jag fick min lärarlegitimation… men inte ens där är historien slut. Visserligen har man helt korrekt konstaterat att jag har kompetens som lärare i svenska och engelska från årskurs tre till och med gymnasienivån. Engelska är bedömt på rätt sätt. Därefter börjar intressanta saker igen. Inom ämnet svenska har jag tydligen “Språk specialisering”. (Ja, med min magra kunskap i svenska skulle jag påstå att de två orden borde sättas ihop till att börja med, men det tänker jag inte bråka om.) Frågan är bara vad specialiseringen syftar på. Om det är något som ingår i den vanliga svenskutbildningen, borde det kanske stå något liknande om den engelska beskrivningen? Vidare kan jag tydligen undervisa i “Svenska som andraspråk” i “åk 3”, alltså i grundskolan. Det var mer än vad jag kände till. Slutligen läser jag mig till att jag har “Humanistisk och samhällsvetenskaplig specialisering” och dessutom “Humanistisk och samhällsvetenskaplig spets inom försöksverksamhet med riksrekryterande gymnasial spetsutbildning”. Jag har på fullt allvar inte en aning om vad detta syftar på, och jag ska definitivt göra ett försök att få veta svaret. Denna historia verkar aldrig ta slut…

 

För inte så länge sedan hade jag kontakt med en av få manliga “klasskamrater” på högskolan när det begav sig. Jag och Morgan C valde exakt samma förändringar av våra högskolestudier, så jag förvarnande honom nyligen om vad som komma skulle även för honom, när man skulle avgöra om han också skulle få lärarlegitimation. Märkligt nog granskades tydligen hans utbildning annorlunda än min, trots att vi har läst tillsammans, med exakt samma utbildning och poäng från högskolan:

Morgan C: “Skit också! Jag har fått min lärarleg. Tyvärr måste jag meddela att jag fick exakt samma behörighet som herr Clenow. Besviken på att Skolverket uppvisar ett så konsekvent beteende. Hade hoppats på att få överklaga med hänvisning till dig…”

Mathias C: “Gratulerar och beklagar! Lämnade du in samma saker som mig, och fick du lägga in extrapapper som jag fick?”

Morgan C: “Inga extrapapper… Du bröt nog väg.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Givetvis ställer jag aldrig upp på bilder där eleverna driver med mig. Sådan har jag aldrig varit. Alltså måste denna bild vara ihopklippt på något sätt. Jag begriper bara inte hur…

 

 

 

 

 

Jag erkänner att jag alltid har varit kräsen när jag äter mat. Det ska vara en viss typ av mat, inte vad som helst (och ABSOLUT inte fisk). En dag frågade några av mina kollegor mig om jag ville följa med dem och äta lunch.

“Ja, eller det beror på vilken restaurang ni ska till. Vad hade ni…”

“Bra!”, sa Ia L, Jennie H och Thomas H, som var mina följeslagare.

Vi hamnade på en indisk restaurang i Herrljunga, och jag är inte känd för att gilla sådan mat. Alla fick varsitt matbröd först, men jag var inte tillräckligt hungrig för att ge mig på “förrätten”. När jag hade ätit upp den beställda maten på tallriken upptäckte en av kollegorna att jag inte hade ätit brödet.

“Då får du äta brödet”, sa Ia. “Gillar du det brödet?”

“Ja, alltså, det är …” var vad jag hann att säga innan Ia tryckte in spetsen på brödet i munnen på mig. Jag tuggade i mig brödbiten, och den smakade absolut inte illa.

“Tack”, sa jag fullt sanningsenligt, “den var faktiskt…”

“Då är det dags att tugga igen!” sa Ia, och tryckte i mig nästa bit. Hon gav sig inte förrän hon hade matat i mig hela brödbiten. Det är nästan så att man tror att Ia är mamma (…till tre barn…) och att jag är tämligen barnslig som inte vill testa mat jag aldrig ätit (…och barnslig är jag absolut inte… helt och hållet…).

 

Då har vi åter ätit på en restaurang i Herrljunga, och denna gång på en thai-variant. Denna gång spelade jag tuff, och lyckades tämligen väl… tyckte jag själv… ett tag…

Eftersom köttet (möjligen kyckling) var färgat gult, insåg jag att det kunde röra sig om kryddan curry. Det vill jag inte ha. Jag avskyr curry. Dock bestämde jag mig för att inte kommentera denna risk alls, och bara äta istället. Jag gjorde bra ifrån mig! Det var gott och jag åt allt jag tagit för mig. Visserligen begrep jag inte hur man skulle öppna kastrullen med ris, men jag var iskall och bara ignorerade att lägga ris på min tallrik. När jag hade ätit upp allt på tallriken förstod jag att det fanns möjlighet att få ta mer. Maria L reste sig samtidigt som mig, och sa (högt och ljudligt) att hon nu skulle se till att jag tog med mig det jag skulle. Jag skulle minsann pröva att äta curry, ansåg hon.

“Nja”, sa jag, “jag gillar inte…”

“Nu tar du det här” (och plötsligt fick jag två, små och currykryddade köttbitar, “och äter! Jag håller koll på dig!”

“Eh… ja…”

Under ätandet av innehållet på tallriken påpekades då och då att jag nu skulle äta curryköttet också, och jag suckade och prövade. Det smakade faktiskt inte så illa, men det är tiden efteråt som oroar mig. Jag blir panikslagen när något jag har ätit – till exempel vitlök – luktar vansinnigt illa efteråt och ett bra tag framöver.

“Var det gott?” frågade hon.

“Jodå, det var okej”, svarade jag, och la ifrån mig besticken, trots att en hel del återstod på tallrik nummer två.

“Nu är det dags att äta resten.”

“Ja, fast jag är alltså mätt nu. Jag känner mig faktiskt…”

“ÄT!!”

“Ehh… ja… så klart…”, sa jag och åt upp resten.

Det är tänkbart att jag nu fått tillbaka för att jag skämtsamt och retsamt kallade henne “min mamma”, och med tanke på det förtjänade jag definitivt hämnden. Klantigt är det av män att försöka vinna över kvinnor. Det går inte, och jag är nu tillräckligt gammal för att erkänna det… för mig själv…

 

Jag minns fortfarande ett föredrag som en av mina elever gjorde. Varken före eller efter har jag varit med om något i den vägen. Det var ett nationellt prov och jag satt redo att anteckna allt av intresse. Helt oväntat berätta eleven om sig själv, hur han hade varit med om en olycklig händelse som lett till att han slagit ihjäl en elev i samma ålder som honom själv. Detta var anledningen till att han hade placerats hos oss i Herrljunga istället för orten han var uppvuxen i. Jag hade helt glömt att anteckna något alls och satt bara med vidöppen mun utan att veta vad jag skulle säga. Normalt är övriga elever inte helt tyst när en klasskamrat håller föredrag, men denna gång sa ingen i rummet något alls. När han avslutade var det alldeles knäpptyst och man skulle ha hört en minispindel röra sig. Till slut frågade en av mina andra elever om det som berättats verkligen var sant. “Nej”, blev svaret, “men jag skulle ju hålla ett föredrag, så…” Jag har aldrig någonsin blivit så lurad av en elev men han gjorde det fantastiskt bra. Betyget blev det högsta tänkbara. Sanslöst!

 

Under några månader har jag nu vikarierat som datatekniker (även om jag brukar säga “datanisse”) på högstadiet i Herrljunga, som är cirka fem meter från gymnasieskolan. Jag väntar fortfarande på att göra bort mig rejält där, som jag brukar göra på alla arbetsplatser, men än så länge har jag inte lyckats. Dessvärre är det bara en fråga om tid… När en vän berättade att högstadiet Altorpsskolan hade lagt ut en annons där en datatekniker eftersöktes som vikarie, blev jag nyfiken. Dock söktes någon som skulle jobba 40% med data, medan jag bara hade möjligt att hjälpa till med 25%. Alltså var jag troligen inte aktuell, kom jag fram till, men för att vara helt säker och för att kunna släppa mina funderingar gick jag och pratade med rektorn på nästa skola. Jag fick veta att det var – vill jag minnas – 12 personer som sökt vikariatet under den vecka tjänsten hade legat ute. Det var därför fler som sökt än vad jag hade gissat på, och jag uppmanades att ansöka jag också. Det gjorde jag, men trodde inte att det skulle bli aktuellt med mig. “Nu har jag i alla fall sökt”, tänkte jag och kunde släppa tankarna. Vissa idéer brukar bubbla omkring i mitt huvud till jag gör något med dem, och nu hade jag gjort det min hjärna krävde. I efterhand visade det sig att det i princip blev klart med mitt vikariat i och med att jag presenterade mig och sökte vikariatet. Det begrep jag aldrig, precis som vanligt. När det äntligen stod klart för mig att jag skulle vikariera tänkte jag snabbt ut att de på den andra skolan troligen var tvungna att välja mig, eftersom jag redan jobbade med datorer i Herrljunga kommun. Strax innan jul kunde jag inte låta bli att fråga, och jag var dessutom förberedd att beklaga att de blivit tvungna att anställa mig istället för andra som kanske skulle ha varit mer kompetenta. Svaret jag fick klargjorde att man inte alls hade behövt välja mig till uppdraget. Jag känner mig väldigt nöjd med att få vikariera för min vän, och dessutom otroligt stolt över att det blev jag. Faktiskt.

 

Under alla år jag har jobbat på Kunskapskällan har jag undvikit att komma med i skolkatalogen. Att jag finns med på några tidigare bilder på denna sida beror på att två kollegor bokstavligen bar dit mig. Denna gång har vi en ny rektor som möjligen känner till det hela, och jag valde därför en annan väg än att “glömma” att jag borde ha varit i vår aula en viss tid för skolfoto. Alltså deltog jag helt frivilligt denna gång. Under en tiondels sekund under fotograferandet valde jag en viss min. Tanken var att se ledsen ut på personalfotot och glad på klassfotot. Både innan och efter det korta ögonblicket såg jag så normal som möjligt ut. Endast en av kollegorna verkar ha upptäckt vad jag höll på med, att döma av den ena bilden. I fortsättningen borde jag väl nu få slippa att vara med och förstöra skolkatalogen, eller hur, chefen?

 

 

 

 

 

 

 

Jag fyllde nyligen år, och hoppades som vanligt att kollegorna på jobbet inte hade koll på det. Som vanligt hade jag fel. Födelsedagspresenten blev tre stycken sanslöst goda chokladbollar. Jag tackade och rodnade, men bestämde mig för att det var smartast att låta det hela försvinna snabbt inför de få personer som hade koll på min födelsedag. Det jag inte insåg var att de första kollegorna, bland andra Ia L, Jennie H och Thomas H, påpekade att en av deras kollegor minsann fyllde år idag och pekade på mig, så att varje kollega blev tvungen att säga “Grattis!” högt och ljudligt. Varje gång rodnade jag av oförklarlig anledning, och smet så fort som möjligt från fikarummet. När kollegor med dataproblem dök upp i mitt arbetsrum, fanns någon av de tre tidigare nämnda hela tiden i närheten och kunde påpekade att jag förtjänade att gratuleras. Jag skämdes och misslyckades fullständigt med att spela tuff och cool.

 

 

 

 

Under höstterminen 2013 hade Kunskapskällan som vanligt öppet hus. Såväl nuvarande rektor Maria, som tidigare rektorer, är helt överens om att jag inte är den på skolan som ska göra reklam. Dessvärre finns det ingen annan på skolan heller, vilket normalt uppdagas strax innan det dags att meddela omvärlden att det snart är öppet hus på Kunskapskällan. Därför brukar jag ändå få uppdraget, oftast med bara någon dag tillgodo. Så skedde även denna gång, och även om jag blir stressad gillar jag lustigt nog extrauppgiften jag inte har. När jag fick uppgiften hann jag inte omedelbart utforma eller leta upp senaste datum för inlämning. Dagen efter började jag fundera på hur annonsen skulle kunna se ut och jag kontrollerade därefter till tidningsredaktionens hemsida för att få veta datumet för deadline. Det var två dagar för sent. Ändå kunde jag inte låta bli att fantisera om reklam under fredagen då Maria inte var på skolan, och på måndag morgon meddelade jag henne att det tyvärr var försent redan när jag fick uppgiften. Jag skulle ändå försöka ringa på morgonen för att vara säker, men redaktionen öppnade inte förrän 8.00 enligt informationen. Jag ringde ett par gånger om, och kom inte fram till någon att prata med förrän 8.15. Jovisst var det lite försent med reklamen, men man lovade högst oväntat att fixa detta ändå till oss. Dock måste annonsen komma till tidningen innan lunch. Jag fick mer eller mindre panik. Jag hade på ett ungefär tänkt ut redan under helgen hur annonsen skulle ha kunnat se ut, men inte utformat den rent praktiskt. Bara för att göra saker ännu lite mer besvärliga var tanken att jag och kollegorna Glenn H, Sören O och Rolf A skulle åka på studieresa med våra elever samma dag. Jag hade därför femton minuter på mig att fixa en annons till vårt öppna hus. 

 

8.29 mailade jag in det jag tänkt mig till tidningen, och kände mig pustande ganska nöjd med mig själv. Efter bara en halvtimme på bussen, på väg till studiebesöket, insåg jag dock att en liten sak borde läggas till, så jag ringde till tidningsredaktionen.

“Javisst, det kan vi fixa, men du har ju inte skickat in den första texten…”. Jag fick fullständig panik. Genom att logga in i mitt mailkonto genom min telefon kunde jag se att de hade rätt. Mailet hade helt oförklarligt stannat kvar i min mailbox, som “oskickade mail”. Något sådant har jag aldrig varit med om, varken förr eller senare, och detta var inte något bra tillfälle att få den eländiga kunskapen. Jag kämpade för att skicka iväg mailet från min mobiltelefon, men just denna dag vägrade mobilen också att samarbeta. Istället skrev jag allt på nytt, vilket var fullt möjligt eftersom annonsen enbart var text och inte bild, men inte heller detta fungerade. Till slut ringde jag återigen till tidningen för att muntligt berätta texten och hur jag ville ha den upplagd. Den jag pratade med lovade att skriva texten så som jag ville ha den, men var ändå fundersam till upplägget och till det faktum att jag inte ville ha med någon bild. Jag förklarade att jag visserligen inte har någon utbildning i reklam, men att jag trodde på min idé om utformningen. Min tanke var nämligen att få texten att väcka uppmärksamhet i tidningen, genom att vara annorlunda än alla andra annonser. Jag använde stor plats, men liten text, med ett enda ord som skulle vara stort och locka till läsning. Under samtalet förstod jag att försäljaren inte höll med mig, men verkade ändå inte vilja säga emot mig, eftersom kunden faktiskt bestämmer och betalar. Dock fortsatte samtalen under hela dagen, med frågor om jag verkligen ville ha det si, eller om det inte vore bättre med så, när det gällde en del av innehållet. I ett av fallen hade tidningen rätt, och därför byttes ett ord ut. Dagens sista samtal kom under ett IT-möte jag befann mig på klockan 16.30. Jag häpnade och funderade över om det möjligen kunde vara ännu mer att diskutera, särskilt eftersom tidningens sista uttalade klockslag för deadline var passerat med råge. Oväntat nog framkom det i det sista samtalet från försäljaren att den reklamansvarige och chefen på tidningen hade råkat få syn på annonsen, och berömt det rejält. Det kändes väldigt skönt, eftersom jag hade börjat tvivla själv på grund av all kontakt jag hade haft med tidningen.

 

Dilemmat med reklam visade sig ännu en gång när det var dags för öppet hus för andra gången, nu i början av januari. Jag hade uppfattat det som att jag i fortsättningen inte skulle pilla med reklam, utan att ett företag skulle få uppdraget. När vi väl kom tillbaka efter vinterledigheten sa jag i förbifarten till rektor Maria att jag nu utgår från att lämplig reklam gjorts av lämplig firma inför nästa veckas öppna hus. Så var inte fallet. Jag hade missuppfattat förändringen, men jag hade ändå inte hand om reklam, precis som tidigare år. Ändå insåg både jag och Maria att det kanske vore nödvändigt med reklam om vårt andra öppna hus.

 

Det program jag ansvarar för skulle ha eget öppet hus på TA i Annelund dagen efter skolans öppna hus. Dessvärre hade vi behövt utforma en annons en vecka innan, på grund av att tidningen skulle ges ut samma dag som skolans öppna hus. Det kan sägas vara lite sent för reklam till Kunskapskällan, men något bättre för Industritekniska programmets öppna hus dagen efter. Om vi hade lämnat in annonsen en vecka tidigare hade vi fått vara med i årets första utgåva, men man bör inte fundera över sådant i efterhand. Annons nummer två blev därför i första hand som reklam för Industritekniska programmet, men min förhoppning var att man skulle kolla upp hemsidan i reklamen och då få reda på att även Kunskapskällan hade öppet hus samma dag de hittade annonsen.

 

 

 

Strax innan jul frågade kollegan Andreas A mig om jag ytterligare en gång kunde tänka mig att prata om Carl Michael Bellman under en av hans lektioner för natur- och teknikelever. Efter att ha funderat på det under en dag blev mitt svar samma som vanligt: Japp! Dock har jag sällan eller aldrig varit så nervös, och det tog mig väldigt lång tid att förbereda det lilla jag skulle göra. Uppdraget blev ett av flera att planera under jullovet, och tankarna ville inte släppa. Jag funderade på många olika frågor runt uppdraget, men kom fram till att jag naturligtvis skulle ha peruken medan Andreas återigen skulle råka ut för att bli Bellmans Ulla med en annan peruk. För säkerhets skull förberedde jag honom innan på att jag tänkte busa men jag berättade inte vad buset handlade om. Vidare bestämde jag mig för att försöka filma något från mitt uppdrag till denna hemsida, vilket är lite krångligt när jag även ska vara den som bli filmad. Som om detta inte var nog borde jag visa upp texten på de visor jag tänkte sjunga. Tillsammans blev allt för krångligt för en manlig lärare som mig…

 

När jag den aktuella dagen förberedde datorn och projektorn var jag så nervös att jag inte klarade att svälja, och tungan smackade ljudligt när jag öppnade munnen. Dessvärre hann jag inte dricka vatten innan lektionen. Tiden räckte bara till att hämta en mugg. I efterhand insåg jag att i just detta rum finns det vatten i kranar, men tankarna var helt borta från mig just då. Dessutom glömde jag att byta sida med text från projektorn varje gång jag spelade för klassen. Jag hade bestämt mig för att försöka prata som om jag vore 1700-talets Bellman och därefter 1900-talets Cornelis, och det sistnämnda glömde jag efter bara några minuter i fortsatt nervositet. Det blev i alla fall film för stora delar av det jag gjorde under lektionen, och efter att ha begrundat det har jag beslutat att inte klippa bort felaktiga toner, missade texter eller tveksamheter om vad som skulle berättas av mig. Istället lägger jag ut allt som blev filmat. Genom att filma mig har jag nu lärt mig att jag tydligen har vissa favorituttryck som jag använder i nästan varje mening. Detta är både pinsamt och intressant. Kanske borde alla lärare filma sig själva? Eleverna visste inte vad som skulle hända under lektionen, och det tycker jag är väldigt roligt. Det är svårt att veta hur eleverna reagerade på den udda lektionen, men utan att från början veta det visade det sig att jag har god kontakt med en av elevernas föräldrar. Vi är nämligen båda anställda i Herrljunga kommun, på olika sätt. Bedömningen av min lektion fick jag därför helt oväntat av Heli K, och jag hoppas att citatet ifrån Heli är tillåtet att framföra här: “Recension från mig närstående som upplevde det hela: ‘ASROLIGT!!!'” Det värmer mig rejält att i alla fall en av eleverna inte hade alltför mycket emot min medverkan.

 

Musikinspelning: på Kunskapskällan

Musikinspelning: Cornelis Vreeswijk från lektion på Kunskapskällan

 

Som de flesta av er vet gillar jag att mycket att göra, och för att inte jobba dygnet runt gratis har jag då och då studerat högskolekurser. Runt år 2000 bestämde jag mig för att komma upp i en jämna siffra, nämligen 300 poäng. 205 av dessa poäng hade jag när jag var klar med min utbildning i Karlstad som lärare, och sedan dess har jag då och då sökt kurser. I nuläget är uppe i 295 poäng, och förhoppningsvis kommer jag in på min sista kurs under sommaren. Kurserna jag har läst handlar framför allt om svenska, engelska, datakunskap och fotografering, alltså det jag jobbar med. I januari i år kom jag in på en kurs jag trodde skulle bli min sista, men det blev lite väl mycket till och med för mig. Det handlade om en kurs som gick ut på att hjälpa nyutbildade att klara sitt jobb, även om jag inte förstod det från från början. Dilemmat var att kursen var i Göteborg, och det tog således en timme att åka dit och en timme att åka hem. Dessutom skulle jag försöka leta upp rätt spårvagn väl på plats, och jag är känd för att alltid välja den spårvagn… eller den buss… eller det tåg… som går i motsatt riktning. Denna gång valde jag rätt, vilket var fullständigt oväntat även för mig, så plötsligt hade jag gott om tid på universitet. Dessutom hittade jag rätt sal. Det verkade till en början som att det var meningen att jag skulle vara där. Dilemmat uppstod när jag pratade med den som hade hand om kursen på pappret (men som inte undervisar). Jag presenterade mig för honom bara för att vara säker på att jag hade hittat rätt hus. Jodå, rätt var det, men var jag verkligen behörig? Man hade inte hittat några högskolepoäng på mig alls. Jag log och sa att jag nog kunde skaka fram några poäng som jag hade läst på andra skolor, och han lugnade sig.

 

 

Kursledarna presenterade sig när vi alla hade samlats i en sal, och förklarade att vi förväntades vara rent fysiskt på universitet under samtliga lektioner som beskrevs på det nyss utdelade schemat. Det var en gång varje vecka, på kvällstid. Vissa veckor var det två möten. Om – alltså OM – vi inte hade möjlighet att komma någon enstaka vecka skulle vi istället få extrauppgifter i kursen. Jag hade från början tänkt mig att om jag bara dök upp första gången så kunde jag säkert studera hemifrån, som tidigare. Icke sa Nicke. Jag log för mig själv. Inte helt oväntat var det 25 kvinnor och en man i rummet, förutom jag själv. Kursledarna presenterade sig och ansåg därefter att vi alla skulle presentera oss, så att vi kunde lära känna varandra.

“Hur många av er är förskolelärare?” Ett antal räckte av kurskamraterna upp handen.

“Hur många av er är lågstadielärare?” Ytterligare några räckte upp handen, och så fortsatte det tills kursledarna verkade tycka sig ha placerat alla någonstans, men de stirrade då på mig och undrade vilka elever jag undervisade.

“Ehh… jag är gymnasielärare…”, stammade jag lite röd i ansiktet, eftersom jag blev orolig för att kanske ändå hade valt fel kurs eller fel rum. Kursledarna blev dock väldigt nöjda med detta faktum. Nästa fråga handlade om var någonstans vi studenter bor? Göteborg? Ja, de allra flesta. Utkanten av Göteborg? Ytterligare några.

“Och du, Mathias, var bor du?”

“Eh… (började jag igen), i Falköping…”

“Ojdå, åker du ända därifrån?” Föreläsarna verkade ännu mer nöjda med detta, och jag som hade planerat att inte utmärka mig utan att vara en i mängden kände mig pinsamt nog i centrum. Introduktionen avslutades med att kontrollera om vi alla hade fått tid från respektive skola för att kunna studera den aktuella kursen. Det var väldigt viktigt att de skolor och förskolor som hade gett uppdraget att läsa kursen, även såg till så att tid fanns.

“Var det så?” frågade de kursansvariga plötsligt. Alla nickade utom jag och en till. Återigen utmärkte jag mig, och “ni BORDE prata med cheferna om detta omedelbart”, påpekades det till mig och den dam som satt intill mig. Jag gav upp mitt mål med att vara anonym på kursen.

 

 

Kursledarna gick vidare till nästa steg, nämligen att presentera kursupplägget. Samtliga böcker på listan vi hade fått hemskickad skulle det läsas i. Själv har jag varit med om kurser tillräckligt många gånger för att inte köpa i förväg innan kursen har startat, eftersom det som finns på listorna ibland bara står där för att kursen ska se bra ut på förhand.

“Och om någon av er reagerar på att det känns som att det är väldigt mycket att läsa”, fortsatte de kursansvariga och gav mig ett nytt hopp, “kan vi bara säga: Ja.” Jag suckade och efter föreläsningarna tackade jag för mig och avstod från att delta i fortsättningen. Även jag har en gräns.

 

Jag hann aldrig lämna in beviset på att jag hade läst kurser tidigare i mitt liv, och fick därför detta meddelande till vänster. Lägg märke till den sista meningen. Det kanske är mer sant än vad jag själv har trott?

 

 

 

 

När vännen och tidigare kollegan Jan W skrev om geografi i sitt läromedelsföretag, hjälpte jag till med tekniken när det gäller att bearbeta några av bilderna. Jag tyckte att det kändes bra att få med med mitt namn i en bok, men det var inget mot vad som komma skulle…

 

 

 

 

 

 

 

 

På onsdagen den 3 juli år 2013, klockan 06:33, fick jag ett mail från Jan:

“Hej!

Här är något att fundera på tills vi kommer hem. Om alla men och om faller på plats kommer det bli en samhällskunskapsbok för årskurs 7-9.

Bokframsida: Har du någon bra bild? Gärna ungdomar. Kanske lite samhälle i största allmänhet.

Bokframsida 2: Vill du ha ditt namn på framsidan (tillsammans med mitt och tre till)?

Innehåll: Om ja, så behövs ca tre fullskrivna A4-sidor om Internet. (Jo, jag vet att du inte vet och kan någonting, men alla andra tänkbara kandidater är sämre.)

Jan”

Jag blev vansinnigt full i skratt och tackar i princip alltid ja till alla utmaningar. Om jag klarade detta skulle det kunna innebära att jag fick vara med om att skriva en bok, och att skriva en bok har varit ett mål för mig sedan jag var 20 år. Jag har tidigare hjälpt till med lite bildbearbetning till hans företags tidigare böcker. Det låter inte så mycket att författa så få sidor, men för det första blev det lite mer än det Jan bad mig om (eftersom han bad mig om mer när jag tyckte att jag var klar) och för det andra tog det väldigt mycket tid eftersom jag ville vara säker på att allt jag skrev var så nära sanningen som möjligt. Således kunde jag bli en av författarna, men detta var inte det svåraste i mitt uppdrag. En del av uppdraget handlade nämligen om att ta en bild på barn från högstadiet. Detta kändes oerhört tufft för mig, och jag insåg snabbt att jag inte skulle klara av att fråga barn om att få foto dem. Det skulle milt sagt kunna tolkas på fel sätt. Jag våndades av uppdraget under en lång tid framåt, men kom en dag på att jag kanske kunde fråga mina grannar. De har nämligen barn i rätt ålder. Jag fick godkänt omedelbart, och min bild blev till slut den som hamnade i mitten på omslaget av boken. Jag är fortfarande mer stolt över detta faktum än att ha varit med och skrivit en bok! Mitt bidrag finns att läsa här: Samhällskunskap 7-9. En liten del vägrade jag att skriva beroende på det nödvändiga innehållet. Jan var inte det minsta förvånad utan skrev det själv. Om det MÖJLIGEN finns en mening som inte är HELT korrekt KAN det bestå i en RÄTTNING av Jan, som råkade bli lite knasig, men för mig gör detta faktum det hela ännu roligare! Ytterligare en kommentar från vännen Jan kommer från diskussionen om huruvida jag verkligen kan bidra i samhällskunskap, som enligt mina betyg var mitt sämsta ämne:

 

“Om din text inte blir bra gör inget, för allt det andra i boken kommer att kompensera det. Annars hade jag ju aldrig tagit risken och frågat dig om hjälp!”

 

När man sparar gamla mail så mycket som jag har gjort fram tills nu, kan man ibland hitta gammal reklam/information som använts vid diverse öppna hus och annat. En liten del av det jag hittade har använts av ett annat program, och jag minns att jag tillverkat ett liknande till ett tredje program. Länkarna nedan går till så kallade PDF, men är egentligen bildspel till de öppna husen i Herrljunga och andra städer:

IP

IP2

IP – mellan presentationerna

Elprogrammet

Kunskapskällan (texterna har jag inte skrivit, men jag känner igen både upplägg och mina bilder)

Kunskapskällan igen (små uppdateringar har jag som vanligt gjort, framför allt ett antal nya bilder)

Reklam för hela skolan (kommer i en tidning till samtliga niondeklassare i landet i augusti)

 

**********

För andra året i rad sökte Kunskapskällan – och samtliga övriga skolor och förskolor i landet – efter så kallade förstelärare. Tanken är att vinnarna ska få öka sin lön med 5000 kronor under en begränsad tid. Vissa skolor ger vinnarna extrauppgifter att syssla med, medan andra skolor enbart använder kronorna som en belöning. Det hela började på våren 2012. Jag hade då varit sjukskriven och var just tillbaka igen. Eftersom jag inte ser mig som någon bra lärare, drev jag med mina kollegor för att de verkade fundera på att söka. Till slut tröttnade någon på hur jag busade och uppmanade mig att söka själv.

”Jag är inte någon tillräckligt bra lärare!”, svarade jag och gapskrattade samtidigt som jag förberedde mig för att fortsätta retas.

 

Kollegan höll inte med mig och påpekade dessutom att det inte var bra eller dåliga lärare det hela handlade om, men det kunde jag ju läsa mig till själv om jag nu klarade att läsa… Jag blev nyfiken och läste igenom det Herrljunga kommun var ute efter, och blev förvånad. Det var verkligen inte begåvade lärare man eftersökte, utan lärare som hjälper såväl kollegor som elever. Ju mer jag läste, desto mer tyckte jag att detta faktiskt var vad jag hade sysslat med sedan jag anställdes år 2000. Jag skrev dessutom ihop allt jag hade pillat med under åren gentemot lärare och elever när det gällde undervisning. På Kunskapskällan sökte hälften av alla lärare till 5000-kronorsleken. Dilemmat för mig var att jag inte hade jobbat som lärare under läsåret, och gjorde det fortfarande inte när jag sökte. Jag och de flesta kollegorna var inte aktuella, och de som var det gick vidare till en andra omgång, étt faktum som inte hade framgått från början. Fyra stycken skulle väljas ut i kommunen, så med tanke på hur många som sökte skulle konkurrensen vara tuff. När alla intervjuer var klara vann… ingen alls på min gymnasieskola och på högstadiet vann… ingen alls. Innan detta blev känt hade jag gissat på att det troligen skulle bli en lärare på gymnasiet, en på högstadiet, en på mellanstadiet och en på lågstadiet. I efterhand har jag insett att även detta var fel tänkt, eftersom det dessutom finns förskolelärare och fritidspedagoger etc.

 

Jag funderade inte så mycket mer på det hela, och det kändes skönt i sig. Normalt när jag får en idé fastnar den ofta hos mig tills jag gör något med den.

 

I år, 2014, sökte man åter en förstalärare. Denna gång var det betydligt färre som sökt, cirka 25 i hela kommunen, och hela nio stycken ska vinna priset. Återigen började tankarna snurra i mitt huvud om ansökningen, men jag bestämde mig för att skriva en ansökan, och därefter fundera på om jag verkligen ville lämna in den. Det fungerade i flera dagar, innan en kollega nämnde det hela för mig, och återigen började tankarna snurra för mig. Eftersom jag inte hade lyckats förra året, beslöt jag mig för att fråga någon utomstående om åsikter. Det blev vännen Jan W, som jag just hade hjälpt med en lärobok. Jan läste igenom mina fem sidor, och föreslog en ändring… och ännu en… och en till… Sådär pågick det, tills jag plötsligt var nere på en enda sida. Efter att ha förkortat allt insåg även jag att det var så här ansökningen borde se ut redan föregående år. Jag sökte således ytterligare en gång, och detta år sökte endast fyra – eller möjligen fem – lärare från oss. Jag insåg att vi alla troligen skulle intervjuas och jag visste från början att min ansökning skulle falla då. Jag är expert på att säga korkade saker om folk frågar. För mig är det bättre med skrivna texter, så att jag får fundera igenom vad som egentligen är mitt svar. När det började bli dags för intervjuer fick jag beskedet att jag inte var aktuell denna gång heller.

”Ehh… nähä…?” sa jag, och nu började tankarna verkligen att flaxa rumt i mitt huvud. Det pågick flera timmar och i slutet på dagen gick jag tillbaka till chefen och frågade varför jag inte var aktuell.

”Hmm…, jag vet inte”, svarade hon. ”Kan jag få återkomma om det?” Självklart fick hon återkomma om detta, och jag började misstänka att min gamla kollega och vän – som nu är min chef – inte hade varit med i bedömningen alls.

 

Efter några dagar fick jag en mötestid för att få reda på varför jag inte gick vidare. Jag argumenterade då inte alls, eftersom det inte tillhör det jag är bra på och dessutom var beslutet redan taget. Om det fortfarande hade gått att påverka beslutet hade jag inte velat ha mötet. Jag fick fem kommentarer om att jag hade sökt till förstelärartjänsten.

 

1. ”Du är en jättebra lärare mot eleverna och möter dom på ett bra sätt.” (Nej, jag är INTE är en bra lärare. Jag tror mig inte vara usel heller, men bra? Nix. Dock handlade ju det hela inte om att vara en bra eller dålig lärare, utan om att hjälpa till.)

 

2. ”Du stöttar kollegorna men visar det tyvärr inte utåt.” (Jag har hjälpt många lärare under åren. Eftersom så många av mina elever är ointresserade av svenska och teoretiska ämnen i största allmänhet, har jag själv sedan sju år tillbaka lagt upp all min undervisning på en privat hemsida: http://www.teammysak.se/fethaja.se/index.htm. Från början hette kurserna svenska A (http://www.teammysak.se/fethaja.se/svensksidan/svenskaA/intro.html) och svenska B (http://www.teammysak.se/fethaja.se/svensksidan/svenskaB/intro.html), och numera har innehållen och namnen förändrats till svenska 1, 2 och 3. Innan 2011 har kollegor frågat om hjälp eller åsikter om delar av kursen, och jag har hjälpt till så gott jag har kunnat. Det har ibland lett till att jag skickat hela uppgifter för en eller flera lektioner till den som frågat. Min första sida i svenska, http://www.teammysak.se/fethaja.se/svensksidan/old/svensksidan.html, skapade jag redan 2002, och viss fakta på den gamla sidan har nyligen varit till hjälp för någon kollega. När jag blev sjukskriven fick mina stackars kollegor plötsligt ta över mina kurser, och jag skickade då ut allt jag gjort. Det handlar inte om några veckors planering, utan två hela år på de nya kurserna och två på de gamla som finns kvar fram till sommaren 2014. Läraren behövde därför inte skapa något eget utan var färdigplanerad från början om han eller hon så önskade. Jag har fått tack från flera kollegor för detta efteråt. De flesta av mina kollegor verkar ha använt mina lektioner och uppgifter helt eller delvis, och det är jag uppriktigt stolt över. Ytterligare minst två skolor har använt det jag har lagt ut. Dessutom var det så att två av mina närmaste kollegor – från början anställda på Tour Andersson som industriarbetare – fick order att utbilda sig till lärare inom just industri. Jag både ’vaktade’ dem på prov och hjälpte till med det som skulle skrivas under högskolekurser. Nej, ingen av oss ’fuskade’, utan vi gjorde det på ett korrekt sätt.) Förutom de två har jag hjälpt ytterligare åtta vänner på minst fem skolor att klara delar av sin fortbildning.

 

3. ”Du använder inte forum för att driva saker.” (Det stämmer. Istället frågar jag rent ut när jag märker att hjälp behövs, eller svarar rent ut om någon frågar mig. Jag vet inte hur lämpligt det vore att driva ett forum för undervisning om det inte från början ingår i mitt jobb. Mina kunskaper i andra ämnen än mitt eget är små, men jag har hjälpt till på sätt jag klarar. Jag har t.ex. hittat texter och möjligen hela kurser i samhällskunskap till någon eller några kollegor i samhällskunskap och lagt in allt på ytterligare en hemsida: http://www.teammysak.se/fethaja.se/samhallskunskapssidan/index.html. Endast delar finns kvar idag. All fakta läste jag upp, spelade in till eleverna och placerade på hemsidan så att de kunde lyssna när de ville. Jag har fått för mig att det underlättar för lärare om de inte gång på gång måste läsa upp texter för några av elever i klasserna. Vidare har jag spelat in nationella prov i engelsk LÄSförståelse för att underlätta för både svaga elever och lärare som inte hade en chans att hinna. Jag pratade alltså in all engelsk text, eftersom jag faktiskt i grunden är just lärare i engelska. Skolverket godkände att lästexter skulle få spelas in i ljud i speciella fall. Ett år låg det plötsligt undervisning i datorer och i estisk verksamhet när det gäller film på min tjänstefördelning. Min närmaste kollega fick samtidigt undervisa i estetisk verksamhet foto. Fakta för alla tre kurserna la jag upp till kommande efterträdare och kommande elever, och även detta har använts på ytterligare en skola i en annan stad. Det hela har till viss del gjorts i samarbete med kollegan Thomas H:

http://www.teammysak.se/fethaja.se/filmsidan/film.html

http://www.teammysak.se/fethaja.se/filmsidan/foto.html

http://www.teammysak.se/fethaja.se/datasidan/index.html

Jag har även – fram till för några dagar sedan – haft idéer om hur man kan filma delar av kurser så att elever får chans att minnas och se det hela på hemmaplan, så att säga. Till en början har jag föreslagit det hela på det Industritekniska programmet och på Restaurang- och livsmedel. Båda svaren blev positiva, och jag hade därefter tänkt mig liknande saker för andra praktiska program, om det skulle finnas intresse. Det hela handlar alltså om att ge stöd till elever som inte minns allt eller vill fundera i efterhand, och till lärare som inte behöver gå igenom samma saker gång på gång på gång… Dessutom kan det som filmades även kunna användas som reklam för vår skola. Dock kommer detta inte längre att bli aktuellt, och om förstelärargrejen aldrig hade skapats jag hade sluppit att misslyckas, och då hade jag genomfört mina projekt gratis. Komiskt!)

 

4. ”Du har ingen variation i undervisningen.” (Det stämmer också, men det beror på mitt sätt att arbeta med mina elever som har det jobbigt. Det händer ofta att någon kommer efter två veckor – eller efter två år – och vill veta vad det var de inte har lämnat in. Därför har jag lagt upp hela undervisningen på nätet. Då behöver varken jag eller eleverna fundera över vad uppgiften gick ut på två år tidigare. Från början gjorde jag sidan som ett stöd till eleverna, men mina elever jobbar verkligen olika fort och vissa vill använda sidan helt och hållet. När jag sa att ’idag ska vi prata om hur man skriver ett referat’ blev det ett ramaskri. Vissa elever var redan på väg att bli klara med den uppgiften medan andra elever hade långt kvar innan den uppgiften alls skulle påbörjas. Jag bestämde mig helt enkelt för att gå runt och hjälpa varje elev med den uppgiften som eleven jobbar med. Många av mina gubbar och gummor har det svårt i svenska och liknande ämnen, men slår mig med hästlängder när det gäller praktiska kunskaper. Jag vill att alla mina elever ska få chansen jobba med det de själv satsar på. Alltså ska ALLA få chansen att klara kurserna om det ens finns skuggan av en chans. Det är detta hemsidan är till för.

 

5. ”Stöttar du de elever som har det svårt att klara sig?” (Tja, förra året var jag inte lärare. Dessförinnan har jag på eget initiativ och med nödvändigt och framgångsrikt samarbete med mina kollegor på Tour Andersson, samt några av de anställda som ansvarar för någon eller några elever under elevernas praktik, lyckats få samtliga av mina elever med bara ett enda undantag att klara samtliga ämnen på Kunskapskällan under fem års tid. Jag tror inte att det tillhör vanligheterna att alla elever som läser Industritekniskt program runt omkring i Sverige klarar alla kurser, och därmed ligger väldigt bra till för anställning var de än söker tjänst. Mindre intresserade elever lägger mindre tid på samhällskunskap och engelska, men det har vi kommit förbi med stöd av nyss nämnda kollegor. Vissa av mina elever har problem med att läsa allt tillräckligt snabbt, vilket ofta har att göra med dyslexi. Av denna anledning har jag läst in varje lektion jag har lagt på internet, så att eleven kan lyssna igenom allt istället för att läsa eller läsa och lyssna samtidigt. Eftersom jag har svårt att prata så långsamt som krävs, och dessutom säga allt utan att stamma fram fel ord, har det tagit mig massor av timmar att spela in och klippa, men kanske har detta bidragit till att alla mina elever hittills har klarat kurserna. Lektionerna kan alltså lyssnas på gång efter gång efter gång… Jag har fått för mig att framtiden är just att spela in lektionerna så långt det är möjligt, oavsett ämne. Mina tankar i detta fall framförde jag redan för ett år sedan. Det skulle kanske kunna vara av nytta att utrusta ett rum på skolan med den utrustning som redan finns, så att varje lärare kan underlätta för sina elever med ljud som kan redigeras och låta något proffsigare, och därmed lättare att lyssna på.)

 

Eftersom jag inte ens fick göra bort mig på en intervju i ansökningen som förstelärare, har det jag har hjälpt till med – och tänkt hjälpa till med – förmodligen inte varit av så stor hjälp som jag trott och hoppats. Jag är således inte särskilt lämplig som lärare, och kommer i fortsättningen inte att jobba dygnet runt för att hjälpa till, utan endast jobba den tid som ingår i tjänsten. (”Va? Det klarar du aldrig, Clenow!!” Nja, jag tänker i alla fall försöka, trots att folk redan har börjat fnissa åt mig, men mål måste jag ha. Annars är det inte kul!) Min chef är min vän, och jag tror fortfarande inte att beslutet att jag inte ens skulle intervjuas kommer från henne. En intervju hade blivit en roligare historia att återberätta på min hemsida, eftersom mina vänner uppskattar att få höra om när jag har gjort bort mig…

 

Ansökan om att bli förstelärare

**********

De som känner mig sedan högstadiet minns möjligen att det där med träslöjd inte var det jag var bäst på. Kanske blir ni ändå förvånade när ni ser det jag tillverkade i nian. Jag var möjligen bättre på att såga och snickra än vad jag minns.

Skåpet

 

Jag har nu fått ett mail från någon undersökningsbyrå där jag uppmanas att berätta varför jag INTE är lärare…

 

 

 

 

 

Kan man driva med sina kollegor? Klarar lilla jag det? Efter ganska många funderingar bestämde jag mig för att göra ett försök. Jag valde en låt som inte är vansinnigt ful, och den verkade gå hem. Dessutom fick jag god hjälpa av vännen Thomas. Skönt! (Bilden togs av en av mina tidigare elever, Lina B.)

 

Studentmiddagen.

 

 

 

 

 

Efter att ha rensat i ett skåp hittade jag två gamla skyltar, som är trevliga:

 

Fast man får inte glömma den skylt jag fick istället…

 

 

 

 

 

 

 

 

En av kollegorna, vem det nu var, snodde min kamera och fotade mig på samma sätt som jag brukar fota andra. Är det rättvist?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I slutet på vårterminen fick jag i uppdrag att skicka in en reklambild till en tidning som går till 90 % av alla högstadier runt om i Sverige. Dilemmat är att det kommer att finnas MASSOR av bilder på skolor i häftet men nu är det i alla fall gjort. Bilden ska vara i svartvitt, och man kan ifrågasätta varför de som skapat tidningen i valt färg.

 

En så kallad “roll up” använder skolan varje år när vi har öppet hus. Dilemmat har varit att texten inte har varit helt korrekt för just Industritekniska programmet. Jag frågade chefen om vi möjligen kunde få göra om den, och det slutade med att jag själv fick ta bilder, bestämma över upplägget och skicka in det hela på korrekt sätt. Det hade jag inte riktigt tänkt mig men utmaningar gillar jag. Det gav mig en del att jobba med, milt sagt, men till min hjälp om motivet (som till slut blev motivEN) ställde Sören O och Glenn H upp. Dessutom är det två tidigare elever jag fick fotografera. Jag fick kämpa mycket med att få allt korrekt, men det känns faktiskt bra och kul!

 

 

 

 

 

 

 

 

För bara några få dagar sedan hittade jag plötsligt ett kvitto från en restaurang i Göteborg. Visserligen var det två år sedan jag betalade kvittot till min klass, och vi har ju bytt rektor sedan dess, men visst får jag tillbaka kronorna jag la ut. Det får jag väl, chefen?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dags att avslöja delar av “berättelsen”… Om ni är lärare vet ni kanske vad jag pratar om. Man har nämligen tvingats gå en viss utbildning i vissa kommuner. Utbildningen handlar om att få läraren att lära sig det så kallade Office-paketet (Word, Power Point etc.). Nu är det många skolor som inte längre använder Microsoft:s Office, men så var det inte då. Dilemmat är att att det mesta av utbildningen har varit fullständigt värdelös för de allra flesta, oavsett vilket stadie man undervisar i. Som som tvingats gå utbildningen har ifrågasatt det hela, utan att få något gehör. Istället har man bett om min hjälp, eftersom jag redan kan de delar inte heller jag har nytta av. På så sätt har åtta eller möjligen nio vänner plötsligt klarat utbildningen, utan att alls bry sig om att göra uppgiften som det inte fanns nytta av att lära sig. Har jag fuskat åt åt andra? Tja, det kan ni fundera över…

 

Jag vet att jag lekte med en dator för ganska många år sedan. Intressant nog finns leken kvar. När jag startar vilken dator som helst som har Novell dyker mitt meddelande upp varje gång, och jag har ingen aning om hur jag ska få bort den. Irriterande och komiskt (och klantigt) på samma gång.

 

 

 

 

 

 

Jag har de senaste månaderna bestämt mig för att jag inte är någon lärare, definitivt inte en kunnig sådan, och försökte få eleverna att skriva det utan att jag uttryckligen bad om just de svaren. Med lite negativa svar kunde jag hävda att jag borde jobba med något annat än att vara lärare, hoppades jag på. De svar jag fick gjorde mig istället oerhört förlägen, och jag har medvetet tagit bort mina tidigare elever namn från citaten nedan. (Jag har inte haft så många elever eftersom jag jobbar med datorer:

“Okej, och jag måste säga att du är helt klart den bästa lärare jag har haft! :)”
“Låt mig rätta dig. ‘Skolans bästa lärare’. Fick man reda på att du skulle ta över lektionen man skulle ha så var man väldigt ivrig till att gå dit. : )”

“H va en som gick första året som kunskapskällan fanns. Han hade dig som sin favoritlärare och du kanske minns alla hans skrattanfall och att han tjötade mycket säger han hehe!”

“En förälder till en av dina elever var orolig för sonen hade inte gjort klart alla uppgifter och hade därför inte fått betyg i kursen. Hon var dock jättenöjd med läraren och lärarens upplägg på kursen. Sedan samtalade vi vidare om hur vi ska kunna hjälpa eleven vidare. “

“Jag vet inte varför du inbillar dig själv att du skulle vara en olämplig lärare. Alla vi på Lär/IP i min kull för länge sedan älskade dig. Fast det va på grund av alla dessa guldkornen du gav oss! Alla historier och minnen du delade med dig av som lockade fram skratt innom oss och när man märkte att du försökte “sänka” dig till vår nivå. Helt underbart imellanåt! När du gav några av oss topp betyg bara för att de va dem ända som gjort sin uppgift utan att äns titta på det. ändra för h***vete aldrig på dig din tokfan!”

“jag kommer ihåg första gången jag hade dig på en lektion, det var engelska, vi skulle ha m s som lärare, vi hade inte sett henne tidigare, då det vår första engelska lektion. Och läraren som kliver igenom dörren är en man med en svart peruk på som försöker prata femenint och sa att han var maria. Det visade sig senare vara clenow”

“Jag minns tydligt när du tog med dig EC/IP till aulan för att förevisa och berätta vad man ska tänka på när man håller en muntlig presentation. Du sa att det kan vara bra att ha t ex en penna i handen för att veta vad man ska göra av dem och att man kan promenera lite fram och tillbaka. Du klev fram mot kanten på scenen och sa att det är också viktigt att hålla ögonkontakt med publiken och när du tittat upp på oss för att tydligt visa vad du menar, så tar du ytterligar ett steg framåt och snubblar på absolut ingentin på golvet och far med huvudet före ner i första stolsraden. I vår klass refererade vi till det med att säga “göra en Clenow”

“Du är den bästa läraren av alla. Alla som inte tycker det är bara avundsjuka”

“De bästa minnena jag har från tiden med dig som lärare är att du är fantastisk. Du är omtänksam och hjälpsam så vi elever med särskillda behov av hjälp fick den. Du gjorde dina lektioner roliga och intressanta vilket gjorde att man inte sov igenom dem”

“Jag kommer ihåg en väldigt rolig grej, de var när vi började skolan och du skulle hjälpa F T med sin email, ända tills du fick reda på att hans email var 01fitah…de var hysteriskt roligt!”

 

Jag och två kollegor på Industritekniska programmet har varit ute på andra skolor för att göra reklam. I just detta fall hade vi en tipspromenad… med bara en, enda fråga. Reklam var det sagt!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Två av min kollegas barn verkar ha fått för dig (i ena fallet i form av en bild) att jag är de barnens pappa. Mycket märkligt. Jag misstänker att det hela beror på att jag och min kollegas man har valt att inte ha särskilt mycket hår på flinten. Komiskt och pinsamt är det i alla fall varje gång detta tas upp. Till och med vissa elever på skolan tror sig veta att kollegan Ia och jag har barn ihop, och det verkar inte hjälpa det minsta att dementera.

 

Det tycks vara omöjligt för mig att gå den sista kursen. Därför lägger jag nu upp alla avklarade betyg. Synd att det inte blev fem poäng till. Då hade jag kommit upp i mitt mål: 300 “gamla” poäng.

 

Det är troligen början av höstterminen som bilden togs. Jag minns inte längre så mycket av den, men jag tror mig minnas namnet på matstället i Herrljunga och minns med stor säkerhet vem som matar mig och varför: “Ja, jag äter alltså sånt du har i din hand, men är inte mer hungrig nu, så…”

“Ät!”

“Ja, jag gillar alltså det, så det är ingen fara. Jag menade bara…”

“ÄT!” Ia tryckte i mig det som fanns kvar på tallriken och jag kunde inte protestera. Känns det igen?

 

Nu har fotot jag blev ombedd till från jobbet äntligen publicerats. “Tidningen skickas ut till 95% av alla skolor i Sverige”, berättade firman som ansvarar för reklamen. Som vanligt fick jag fotouppdraget alldeles för sent, så jag använde ett tidigare foto från hemsidan. Dessutom var det tvunget att vara svartvitt. Jag gillar bilden men bilden borde ha föreställt hela skolan, inte bara på ett enda program. Med facit på hand visade det sig att endast vår skola och skolan i Vårgårda hade med sina bilder i den köpta varianten av tidningen, inte de övriga 95% man hade talat om tidigare. Hade jag vetat hade jag jobbat annorlunda. Suck.

 

 

 

 

 

Samma dag när jag och kollegorna skolfotograferades pratade jag och de närmaste kollegorna som vanligt om vilken restaurang det skulle bli vid middagstid. Denna gång förespråkades hotellet, där vi sällan äter, men som ändå är fullt tänkbart. Dock servades det just denna dag… soppa.
“Ska jag verkligen gå med att äta soppa?”, tänkte jag. “Jag har ju inte ätit soppa på år och dag.”

Dels innehåller soppan möjligen sådant jag är mindre förtjust i (fisk finns inte i min värld) och dels blir man inte mätt på soppa. Jag gick ner till Ia och Jennie – med en gapskrattande Thomas i släptåg – och förklarade att jag avstod från soppa, men att de alls inte behövde känna sig skyldiga eller välja någon annan restaurang. Jag vände på klacken för att gå, men icke sa Nicke. Damerna berättade för mig att de faktiskt ätit soppa förut med mig, “och det gick ju bra!”. Thomas skrattade ännu högre och jag kunde inte komma på någon bra anledning längre, även om jag inte mindes att jag varit med på det de påstod.

Det blev som vanligt:
* Jag hittade en köttsås som var ätbar, men absolut inte mättande.
* Jag lyckades välja vanligt vatten med kolsyra att dricka, en kombination som jag hatar.
* Jag köpte en smörgås när jag var tillbaka på skolan, och den utnyttjade på mitt eget sätt, vilket ses på bilden nedan.

Dagen efter kom ett erkännande från Ia och Jennie. Såhär i eftertankens kranka vishet hade de kommit på att de inte alls testat soppa tidigare med mig, precis som jag hade hävdat innan jag som vanligt hade förlorat diskussionen. Det var Thomas de hade lurat med sig… nu när de hade tänkt efter…

Jag kan inte låta bli att undra om om Thomas hade förstått det hela från början. Jösses.

 

Varje år på skolor fotas elever av ett företag, så att det blir en fotokatalog. Så var det när jag var ung och så är det nu. Jag har som bekant blivit lurad att faktiskt tycka om att fora men det innebär inte att jag själv vill vara med på fotona. Jag vill absolut inte vara med på ett seriöst skolfoto, och har därför smugit iväg de flesta gånger sedan år 2000. Ett par gånger har dock kolegor fått tag på mig innan och bokstavligen burit dit mig, men jag har lärt mig hur jag ska hålla mig undan. Dessvärre fick såväl jag som övriga kollegor order om att att vara med på bilden detta år. Jag kämpade för att hitta en orsak till att inte komma men kom inte på någon godtagbar förklaring. Istället bestämde jag mig för att se så fånig ut som möjligt för att i fortsättningen få order om att inte delta mer. Av denna anledning ser jag oerhört barnslig ut på bilder här intill, De två togs dag ett och jag kände mig inte helt missnöjd med detta. Således gick jag till chefen för att medela vad jag gjort och förväntade mig en utskällning. Istället blev hennes svar “Nej, jag tror på dig”. Jag häpnade och visste inte vad jag skulle säga. Plötsligt svängde jag om från att ha varit ganska nöjd med en kommande utskällning till att skämmas för att ha saboterat fotona. Kanske känner min chef mig tillräckligt väl för att veta vad som biter på mig. Min chef är för övrigt en vän och tidigare lärarkollega sedan 14 år tillbaka, så hon har haft tid att lära sig hur jag fungerar.

Eftersom jag även skulle vara med på ett porträttfoto dagen efter kunde jag inte längre med att bete mig som en idiot, utan jag log som alla andra på bilderna. Dessutom förklarade jag för den kvinnliga fotografen innan jag gick därifrån varför jag hade betett mig så dumt dagen innan. Hon hade nämligen då och då under gårdagen småskällt på elever som försökt sig på dumma saker på bilden. Dock hade hon inte sagt något alls till mig, så jag insåg att hon inte sett det under den sekund jag fjantade.
“Dessvärre busade jag lite på bilderna”, berättade jag för henne, “för jag hade tänkt mig…”
“Ja, och de andra hann aldrig se det!”, gapskrattade fotografen. “Det där var roligt!”
Jag suckade och gick långsamt därifrån.

 

 

Det var vansinnigt roligt att träffa på mina gamla klasskamrater igen! Det blev inte sämre av att en av dessa underhöll som komiker, och gjorde det väldigt bra. Härligt, Anna E!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag fotar i princip alltid när kollegorna och eleverna åker iväg på något kul. Så här kan det till exempel se ut när vi drar igång ett läsår för nya elever.

Uppstart.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Två gånger om (i Alingsåstidningen och i Boråstidningen) lyckades jag få med mina elever och kollegor utifrån att vi hälsade de nya eleverna välkomna till skolan. Båda bilderna har jag tagit och skrivit till, men jag har INTE skrivit texten om Bollebygd.

 

 

 

Jag tycker att det är vansinnigt kul att busa med folk jag gillar. Jag har mitt alldeles egna sätt att låtsas bända loss korken på en vanlig dricka, vilket skrämmer upp folk. I själva verket kan jag inte allt få bort kapsylen alls men det verkar tydligen så. Stenkul!

 

 

 

 

 

 

Reklam… kul! Bilden tog jag strax innan jag plötsligt fick uppgiften. Denna gång var det plötsligt massor som pratade med mig, Sören, Rolf och Glenn. Undrar om det berodde på annonsen eller kollegorna sätt att prata med folk? Kan det rentav ha varit de sex företag som också fanns på plats för att berätta om Industritekniska programmet? ÄNTLIGEN kom folk och pratade med OSS!!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Alla nior i Herrljunga kommun fraktades runt för att besöka olika tekniska företag, och att få chansen att förstå vad Industritekniska programmet handlar om i Herrljunga. Glenn och Sören tog emot elever på TA, medan jag och Rolf åkte runt med eleverna i bussar. Jag tog med en kamera för att ha något att pilla med, och frågade varje företag efteråt om bilderna de fick se var ok att visa upp utåt. Det slutade med att en av bilderna (med rubriken “Framtida medarbetare” som firman skrivit) hamnade i deras egen tidning RÖRPOSTEN. Ett annat vill använda en annan bild, till något dokument som ännu inte kommit ut. Jag känner mig återigen stolt! Ett annat företag vill använda en annan bild, till något dokument som ännu inte kommit ut. Jag känner mig återigen stolt! Bilderna jag tog på några av företagen finns

här.

 

 

 

 

 

 

Bara för några veckor sedan (av förklarliga skäl) fick jag en fråga att fota till högstadieskolan under Lucia. Min kollega där kunde nämligen inte vara på plats. Jag tog chansen att både fota och filma samtidigt. Det var en god övning inför det jag hade tänkt mig bara några dagar senare…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Återigen pratade jag med en förälder till en av eleverna på Källan och fick beröm som… lärare.  “Hmmm… jag undervisar inte din son”, svarar jag. “Jag bara pratar med honom lite då och då. Han är väldigt trevlig.”

Då visade det sig att det finns två tidigare elever som är syskon till den elev jag pratat med och jag fick nu beröm från dessa också, genom mamman. Inte heller de eleverna har jag varit lärare till, om jag inte missuppfattade. Mycket märkligt men snällt, det jag fick höra. Undrar om det beror på att de tycker synd om mig? Annars har jag jobbat någon dryg extradag på datafirman JRA i Herrljunga igen, och jag trivs fortfarande lika bra med jobbet och de som jobbar där.

 

 

Det är fortfarande tydligt – mer än någonsin – att jag inte har hand om reklam på Kunskapskällan. Nuvarande rektorn – som även är min vän sedan 14 år tillbaka – har hela tiden varit tydlig mot mot mig att jag inte har reklam som uppgift. Precis som med tidigare chefer får jag ändå den uppgiften strax innan deadline för tidningarna. Jag fnissar åt det varje gång det sker, men försöker att inte skoja om det, för jag tycker att det är roligt att skapa reklam. Dock tänker jag långsamt och behöver viss tid. Just detta har varit bättre sedan rektor Maria E S tog över som chef. Oftast har jag fått två dagar innan deadline, istället för en. Det är i alla fall bättre än hur det varit tidigare. Min senaste uppgift är att berätta för tänkta elever att det är öppet hus på gång hos oss. Dilemmat var bara att när jag ringde tidningen för att få veta senaste inlämningsdag, blev svaret att det var ok om jag kunde lämna in vårt bidrag… innan imorgon… Jag hade ringt vid lunchtid och blev hyperstressad av firmans svar. Tanken är intresseväckande faktatext och kanske även någon bild. Jag fick inte plats med någon bild. Ingen – förutom kollegan Glenn H – har sett mitt val i år, och jag kan bara hoppas att det år godtagbart även inför chefen när det ska publiceras om några dagar. Jag fick inte tag på henne för ett godkännande i telefonen men var tvungen att lämna in samma dag. Vi får se om folk blir tillräckligt nöjda. Dessutom är det öppet hus dagen efter Kunskapskällan på gamla TA (numera IMI Hydronic), alltså företaget där mina industritekniska elever undervisas delvis och har sin praktik. Jag kom på tanken att den lilla plats jag fick instruktioner om till Källan, kan bli större genom att lägga ihop de två annonserna. Dessutom chansade jag på hur vår nya logga ska se ut inom kort. Fast jag har säkert fel, som vanligt…

 

Chefen använder tydligen Power Point-presentation jag har skapat till stora delar. Jag gillar när sånt händer, som alla borde ha förstått vid det här laget. Bilderna nedan är egentligen en PP, men jag har gjort om dem till bilderna för att kunna visa upp dem här. Alla bilder utom en kommer från mig.

 

Mina elever och två av mina närmaste kollegor har hela tiden varit eller blivit anställda på TA i Annelund, alltså Tour Andersson. Efter några år var jag tillräckligt betrodd för att få ett kort för att komma in på TA på egen hand, utan att skriva upp min närvaro hos vakterna. Dessvärre glömde jag alltid kortet hemma. Nu har TA bytt namn till IMI Hydronic Engineering och DÅ hittade jag åter kortet som inte längre gäller. Ganska typiskt för mig.